Varför vill man INTE ha barn?

Nästan lite skrämmande många (tänkbara) anledningar att inte skaffa barn.

Jag tror två överväger ganska kraftigt och det är partner och ekonomi.

Båda händer ihop litegranna givetvis.

Det som händer är att förhållande, ja även förhållanden där man är gifta och redan har gemensamma barn verkar inte klara av att hålla över tiden. Detta skapar en ekonomiskt instabilitet och undergräver tryggheten också. I förhållanden så kommer man inte till den punkt att man verkligen litar på sin partner och går fullt in. Båda parter går liksom inte in och tar de där nödvändiga besluten att man är en och samma, en familj som delar allt oavsett om det är positivt eller negativt.

Det tjatas otroligt mycket om vem som ska betala utgifterna. En enda sådan konflikt med ens partner kan göra att en känner att det kommer inte att fungera med att ha barn.

Sedan så är absolut ekonomin ett bekymmer. Alla klarar inte av att hantera den. Väldigt många hamnar i fällan att de inte känner de har råd med en familj förrän de passerar 30 års ålder. De har knappt råd med att bo i en etta eller en tvåa, hur ska det då gå när de behöver en 3,4 eller en femma? Kostnaderna rusar iväg något otroligt i dagens samhälle.

Många hamnar i detta för att de ägnar nästan 10 år mer till studier än vad deras föräldrar gjorde och sedan har ett par år av osäkra anställningar efter det. Så helt enkelt, redan innan man har skaffat barn så är man överväldigad av kostnader som ofta är höga i början.

Men sen som sagt, det nämns så otroligt många fler anledningar.

Själv så har jag ett barn, men jag skulle om jag var ung tveka även för att jag tvivlar på att mina barn skulle få ett bättre liv än vad jag fått. Jag ser det kommer bli mycket konflikter om resurser i framtiden. Vi har haft en lång period där varje generation får ett bättre liv än deras föräldrar hade. Jag tror den perioden är över och att nästa 1-2 generationer kommer att få det väsentligt sämre. Det är en känsla som är viktig som blivande förälder, därav att många nöjer sig med ett barn. För att ge barnet bästa möjliga förutsättningar, vilket man inte har förmåga att göra om man skaffar sig många barn.

Men absolut, om framtiden vet vi ingenting. Den kan ju tvärtom bli helt lysande. Det är bara det att så jävla många tecken finns som tyder på att framtiden kommer att bli jobbig, det går helt enkelt inte att blunda för det. Jag tror själv att kanske 10% av befolkningen kommer leva bra liv, medan 90% av befolkningen får det helt klart sämre än föräldrarna och farföräldrarna hade det.

Och det är i det perspektivet som man skaffar ETT barn och ger allt för att det barnet ska tillhöra de 10% som ändå får ett bra liv i framtiden.

Själv ville jag ha barn för att jag hoppades att de skulle bli kända och rika och ge flera hundra miljoner till mig, köpa ett hus åt mig i Hollywood Hills, en Bugatti och ett eget privatplan.

Förhoppningarna dog tyvärr ut när min fru klämde ut ett utvecklingsstört barn. Nu har jag en tjock 19-åring som knappt klarar av att gå på toaletten själv och som bara sitter i sitt rum och leker med Lego om dagarna. Han är verkligen helt utvecklingsstörd och korkad och jag inser nu att han aldrig kommer att samla ihop ens några miljoner till mig så vida han inte blir någon sorts cirkus-attraktion eller liknande. Istället för att ge pengar till mig kostar han pengar och jag har räknat ut om att han aldrig fötts hade jag kunnat köpa en Lamborghini för pengarna han kostat!

Jag förstår mig verkligen på de som inte vill ha barn. Risken för att barnet blir missbildat eller fult finns alltid och då står man där med en skrikande gibbonapa vars hjärna aldrig utvecklas till att bli mer kompetent än en babians. När han föddes försökte jag få honom bortadopterad, skämtade om att Kolmården kanske ville ha honom, vilket inte uppskattades av min kraftigt överviktiga fru. Vi är nu skiljda och jag tvingas passa apan varannan vecka och de veckorna är verkligen som att livet kastas bort bara av att veta att fettot finns i mitt hus.

Alla har nog inte samma anledning.

Men har märkt en sak som kan vara gemensamma för oss barnlösa. Vi tror inte att allt magiskt ordnar sig. Vi tar inte konsumtionslån och skrattar och äter lånepizza. När något händer, funderar vi på hur vi ska reda ut det, istället för att skita i det eller slänga det i knät på någon annan.

Det är något smått maniskt och risktagande med dem som skaffar barn.

Ångrar att man skaffa en knodd. Det är mest pg a hur samhället ser ut idag och hur ruttet det politiska systemet är.
Man har satt henne i en osäker framtid speciellt nu när Europa har blivit ren skit och kommer säkert gå bakåt i tiden med dessa babbar.

Det är ju i för sig lite sant, om vi nu ska vara realistiska. Å andra sidan kanske knodden tycker att dagens politiska system är helt fantastiskt. Man ska inte blanda in sina egna åsikter hos barnen man har

Du har hjälpt det vita folket och din dotter kan var med och skapa en bättre framtid. Der är något bra..

Stor komik i slutsatsen att barnlösa skulle vara mer ansvarstagande. Tvärtom tror jag. Det finns inget värre än en vuxen människa som aldrig behövt ta ansvar för något annat än sig själv.

Skaffar man barn spelar man ju roulett med en annan människas existens. Du har absolut ingen aning om vad utfallet blir ens initialt. Är det att ta ansvar?

mEn aLlt lIv är VäRdEFulT

De flesta vuxna utan barn har definitivt behövt ta ansvar för något annat än sig själv.

Det är en stor lycka att få ett eller två egna barn att ta hand om. Att resa upp det lilla barnet, höra det lära sig tala och gå upprätt på sina bakben, senare växa upp till en vuxen människa.

Blöjbyten var aldrig något problem, inte ens i skogen vid fisketurer. För skiten tvättar man bort med rent vatten.

Jag har två.

Jag menar inte att man verkligen klarar att ta ansvar, men man ser hur svårt det skulle vara, man är nojjig, man känner att man skulle behöva låsa in barnet för att skydda det. Det krävs ett visst vanvett och mod att bara säga hejdå när ungen går till skolan och sedan bara förvänta sig att den ska komma hem. Jag menar, det kan hända jävligt mycket med en unge, och det kommer sannolikt göra det med. Vissa föräldrar är "det händer aldrig mig bara andra" och lite den attityden behöver man för att klara av att ha barn.

Känns som att förutsättningarna inte är goda för vissa

Personligen blev jag trött och utbränd på iden att skaffa familj

Jag gillar inte svenska tjejers sätt att vara heller vi är inte kompatibla

Jag känner liksom inte för det. Jag har ingen jättestark längtan till att leva familjeliv, men har nyligen börjat tänka att om jag träffar en väldigt speciell tjej så kanske.

- forumuser