Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jadu, jag var väl inte den bästa flickvännen, jag var otrogen(vilket jag ångrar djupt), ung och dum helt enkelt?

Jag editerade mitt första inlägg lite innan jag såg detta

Med detta så tror jag det är bättre att du går vidare. Jag är själv lite i samma situation som ditt ex, alltså den andra var otrogen, och för mig betyder det att det är slut för all framtid utan något hopp alls, även om hon vill ha en andra chans. Men det är ju olika från person till person så klart, håller fortfarande fast vid vad jag skrev i mitt editerade inlägg.

Min tjej ringde precis och var skitförbannad för att jag inte ville äta kvällsmat med hennes släktingar som jag aldrig träffat, förmodligen just därför... Jag svarade att jag är upptagen ikväll och vi sitter i telefon och bråkar ett tag om diverse. Hon attackerar och jag försöker förtvivlat att försvara mig ifrån alla angrepp. Efter ett tag sitter hon och gråter och säger "du måste förstå att det är jobbigt när du är där borta (lumpen antar jag) hela tiden och jag aldrig får träffa dig", "anpassa dig lite någon gång...", osv. Jag är fortfarande chockad och sitter nu helt tyst.
Sen, som en blixt ifrån klar himmel stammar hon ut "Kom hit nu. Detta är enda chansen du får. Annars gör jag slut."
De orden kom som en feting rakt i ansiktet på mig och jag sitter nu helt blick stilla, stirrar in i väggen, ögonen vattnas och jag håller andan.
(Göra slut? Va? Herregud... Varför? Om jag åker dit nu så blir det frid och fröjd i vadå?... En eller två veckor kanske. Sen vill hon göra slut igen eller?! Fan... Såna känslor kommer ju alltid tillbaks... Vad fan alltså....) tänker jag.
Jag svarar (och lipar nu ganska ordentligt) "Jag älskar dig." Sen lägger jag på och stänger av telefonen.

Halvt chockad just nu. Har mitt förhållande tagit slut? Mår hon lika dåligt som jag gör nu? Älskar jag henne mer än vad jag egentligen trodde? När kommer jag repa mig? När får vi chans att talas vid öga mot öga istället för på en telefonjävel?
Nu känns livet piss i helvete men jag måste resa mig upp. Tyngre än min egen vikt i bänkpress, tyngre än att klättra upp för kråkberget med stridspackning, tyngre än en lastbil på mina axlar. Men jag måste upp.
Flashback. Hjälp mig att resa mig upp.

Alltså, vi har kontakt idag, och jag har frågat honom om det NÅGONSIN kommer bli han och jag igen, fick ett blankt nej.
Saken är den att jag vet till 99,9% att det hade fungerat i dagsläget, då jag ändrats som människa, visserligen har ju han också ändrats, men jag tror inte det är samma radikala förändringar som jag genomgått.

Jo tack, kändes genast lite bättre. Och jo det är min första kärlek. Var för ivrig med ett förhållande. Gick alltid omkring och tänkte "eh jag kommer aldrig bli av med min oskuld och hitta någon att va tillsammans med" sen träffades vi och hon gillade mig och jag gillade henne, även för allt hon har gjort. Det kanske inte var mitt bästa beslut men nu vet jag i alla fall vad ett förhållande innebär. Får väll hoppas att det finns någon finare där ute någonstans. Även om det kan bli svårt att hitta..

Tror att det är bra att man försöker vara ärliga med varandra men samtidigt, om man skall bli tillsammans igen tror jag inte det fungerar med att tvinga sig tillbaka, fråga om det blir vi igen eller liknande. Nånstans måste ju ändå attraktionen finnas, det gäller nog att charma den andre på nytt igen. Har man lyckas en gång kan man säkert lyckas igen men det är ju mycket svårare den andra gången eftersom man redan spelat ut flera kort.

Tycker dock BobbyG hade en vettig åsikt i att antingen försöka igen eller helt enkelt knipsa helt. Ditt mellanläge gör det bara värre.

Hoppas du kan hitta en väg som får dig att må bättre hur som helst.

Svarar via detta för och minska förvirringen

pure.morning, alltså vad ska man säga, killen säger nej. Som jonke säger så får du försöka förföra honom igen om det nu är de du känner att du vill. Vill du verkligen vara med honom igen så skit i vad han säger och gör istället vad du kan för att få honom på kroken igen.

Jag tror jag kan sätta mig in i hans situation lite och det handlar nog mycket om nån typ av stolthet, man har lovat sig själv att inte acceptera vissa typer av beteende t.ex. otrohet. Då blir det svårt att gå emot sin egen princip.

Sen är det ju ett gigantiskt handikap med all historia, så mycket bagage att bära runt på för förhållandet. Det måste försvinna om det ska kunna fungera, börja på ny kula..med blankt papper. Nytt kapitel, ja liknelserna är många. Så satsar du så va beredd på att du kan bli riktigt sårad och att det troligen inte kommer leda till något. Men med det sagt, att inte ta chansen och istället spendera livet med att tänka "tänk om jag vågade..", ja det är mycket mycket värre.

Japp det är nog rätt de du har gjort

Brukar tänka på gamla människor när jag hamnar i sånna tankegångar..tänk på folk som är 80+, hur många brustna hjärtan har de inte upplevt i ett liv, och man ser dem fortfarande vara glada och lyckliga. Vi har hela livet framför oss, det är klart att du och jag och alla andra här kommer möta fler och bättre (och säkert ett gäng sämre, haha) folk att dela våra liv med.

Det där fyllde du i bra tycker jag :-)

Hur är det med dig förresten?

Som jag kanske redan sagt "Bättre att lyss till den sträng som brister än att aldrig spänna bågen". Sen, utifrån egen erfarenhet vette fan om det faktiskt är så smart att spänna bågen en gång till... Det gör jävligt ont när den så sköra strängen brister...

S

Great minds think alike som man säger

Det går rätt bra med mig. Tänker inte så mycket på exet längre, minns inte senast jag grät, vilket är ett bra tecken antar jag. Känner inte så mycket längre helt enkelt. Blir intressant nu till jul när man ska fira det "ensam" för första gången på länge.

Hur går det själv? Ser att du kontaktat ditt ex...aja baja men vad ska man göra, man är ju inte mer än människa och man lär sig väl till slut av sina misstag (om det nu var ett sånt i detta fallet)

Skönt att höra att det går bra för dig :-) Du verkar klara av det här fint tycker jag! Kan du inte fira julen med föräldrar och syskon? Det gör jag varje år, är riktigt trevlig och mysigt!

Jag vet faktiskt inte om det var ett misstag. Jag kände att jag inte orkade bära på den där skuldkänslan längre. Även fast man är två i ett förhållande och båda har gjort fel, hon kanske är psykisk instabil eller vad som, i hennes värld sårade jag henne. Jag sade därför förlåt och det kändes skönt att hon svarade, om än kort och kyligt. Det kanske inte blir vi igen, men det känns iaf bra att inte gå omkring och vara bitter. Jag hoppas att hon nån gång kan säga förlåt för att hon gav mig skulden för allt och tryckte ner mig i skorna efteråt, är dock osäker på om hon nånsin kommer att inse att även hon hade skuld i det hela, det känns inte så nu iaf.

Jag vet att hon träffar en annan, jag tänker fortsätta på samma bana oxå och träffa andra. Har inte hittat nån jag gillar sådär än men e väl bara fortsätta leta. Samtidigt vill jag på nåt vis försöka återfå tilliten och förtroendet hos henne. Vet inte hur jag ska bära mig åt eller om det är möjligt mer än på ett ytligt plan men jag orkar inte med den här kylan som varit. Jag får väl helt enkelt ge utav mig själv väldigt mkt och hoppas hon förstår att jag genuint menar allvar och sen hoppas på att hon inte trampar ner mig i skorna igen, men den risken får jag nog ta. Jag tycker trots allt innerst inne att hon är en god människa....