Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

God kväll, God natt eller God morgon eller vad man ska säga!

tänkte bara glida in och säga att jag just idag mått i överlag bra förutom att jag ligger sjuk ^^ sitter nu mitt i natten och pratar med Exets kompis om diverse ting (livsdrömmar,sex bl a) Då jag inte kännt denna kvinna så länge och kan prata så löst och så fritt som jag ändå gör så är det sjukt att jag inte får fram några "kärleks"känslor för henne då hon verkligen är helgrym :P

Har kännt henne "bra" i en månad,innan så hälsade vi iprincip bara på varandra och umgicks lite smått då hon och exet var tillsamans, å nu och kan prata om allting med henne o.O

Det tog cirkus 3-4månader innan jag kunde prata fritt om allting i princip med mitt EX haha .:P synd att man inte kunde tvinga fram känslor eller något, då hade jag valt den där tjejen varje dag i veckan då hon har grymt bra livsvärderingar ^^ aja nu ska "gammla" lostalongtheway sova! natti


*edit*

fan så synd att man inte bor i sthlms trakten så man kunde hänka på erat öldrickande på söndag(?)

Ja det var synd, men bara för att förtydliga är det fredag runt 18-tiden som gäller.

Fan... Kunde inte hålla mig inatt och skickade ett mail. Jävligt idiotiskt, jag vet ju ändå vad svaret kommer bli och det är ett svar jag egentligen inte vill läsa. Bäst att sula laptopen i väggen och vara datorlös ett tag tror jag...

Du är inte ensam, ringde till honom igår och bönade och bad om att vi skulle få det att fungera. Han tyckte att vi skulle vara vänner för han ville inte förlora mig helt...
Det gjorde ju inte saken bättre att han sa det, helt plötsligt så tändes en liten strimma hopp, igen. Men jag har bestämt mig för att bryta helt nu, jag klarar nog inte att vara vän med honom än, det gör så ont att se honom och veta att jag inte kan få honom.

Du gör helt rätt, även om det kanske för stunden är det mest plågsamma alternativet. Vänner kan ni möjligen bli i framtiden igen då alla känslor är ur systemet, s.a.s.

Tror ni att han säger att han vill att vi skall vara vänner bara för att lindra sitt eget samvete, för han vet att jag är ledsen eller kan det vara så att han faktiskt inte vill förlora mig helt?
Varför var han tvungen att säga så...

Spelar ingen roll vad han menar. Han vill inte vara tillsammans med dig och det är väl det som spelar roll? Min erfarenhet är att det där om "vara vänner" mest är samvetslindrande skitsnack. Kanske funkar ett tag, tills den andra skaffar en ny och börjar prata om det, skulle du klara det? Nej, så bryt!

hahaah oj, så fel jag kan ha, undra vart jag fick söndag ifrån :P haha

Jag tror jag vet. Vi skulle träffats i söndags, men båda mådde dåligt efter lördagen.

Starkt gjort. Jag trodde jag hade kommit över honom och ville därför också vara vänner igen för att han är en himla bra person på många plan och jag ville inte förlora det. Men det var alldeles för tidigt, hopp tändes hos mig också vid minsta lilla vink och det var inte hållbart...


Läser era berättelser om förhållanden som varat i flera år och sedan tagit slut och jag får dåligt samvete. Mitt problem är inte lika stort, och jag förundras över att ni hanterar det så bra. Hur vänjer man sig av med något man har varit van med i flera år? Ni är otroliga som kämpar på.

Kan berätta lite kort om mitt "problem" eftersom att jag inte gjort det... I början av hösten blev jag som jag skrivit tidigare deprimerad och helt olik mig själv som person. Jag orkade inte göra någonting, träffa någon, orkade inte skämta och skratta som jag gjort tidigare. Jag klarade inte av ensamheten hösten kom med då jag hade haft två misslyckade kärleksperioder under våren/sommaren. Sedan träffade jag en kille som jag inledde en vänskap med. Det utvecklades senare till ett slags vänner med förmåner-förhållande och det fick mig upp på fötter igen. Att ha honom vid min sida, någon som gav mig trygghet och värme, var någonting jag verkligen behövde. Men jag började ta det för givet...

Jag var väldigt klar med att jag inte ville ha ett förhållande. Jag var rädd för att bindas till någon. Men vi fortsatte vår relation och en dag började vi bråka om en liten skitsak och för stunden kände jag verkligen att jag inte orkade med honom längre och ville inte ha något mer med honom att göra. Jag ville ta en paus för att se om jag kunde stå själv på mina egna ben igen, något jag inte hade kunnat göra sen förra våren. Vi bestämde oss för att det skulle ta slut och det kändes som det rätta just då.

Men det var verkligen inte det rätta. Jag började sakna mer och mer och insåg att jag verkligen hade tagit allting vi hade haft för givet, att jag hade förträngt att jag hade haft känslor för honom hela tiden för att jag inte ville se det. Men jag vågade inte säga någonting till honom. Jag skämdes så mycket för att det är inte första gången vi tar ett "uppehåll" och det känns som att det alltid är mitt fel när det händer. Därför vågade jag inte säga någonting till en början...

Sedan hände det en del grejer de kommande veckorna som har gjort det omöjligt för oss att försöka igen. Han vill inte ge mig en till chans och jag har ångest varje dag över det här.

Jag vet att det går över, men jag vill inte att det ska gå över utan jag vill att vi ska försöka igen. Vetskapen om att det var jag som strulade till det och inte han gör mig ännu mer säker på min sak. Jag måste bara ha ett klart svar...

känner igen det där att man inte får känslor för tjejer som önskar att man skulle få. men det kommer med tiden! ju längre det går efter hjärtesorgen desto mer får man upp ögonen för andra

Angående det fetstilta så har jag ännu inte lärt mig hur jag ska göra. I princip hela mitt vuxna liv (sen nyss fyllda 19) har det ju varit hon och jag. Det har varit lika självklart som att andas ungefär. Fast för den skull tog jag inte henne för givet i förhållandet, men jag hoppas du förstår vad jag menar. Kunde ibland få rysningar när jag lekte med tanken på att INTE ha henne vid min sida, av någon anledning. Typ hur det skulle kännas om hon dog eller så. Men dom tankarna var så fruktansvärda att jag slog bort dom direkt när dom kom.

Nu i efterhand när det är verklighet (japp, går lätt att jämföra med dödsfall: Värre i vissa avseenden) så är det ÄNNU VÄRRE än i tankarna. Hur klarar man det? I mitt fall känns det som att det bara finns två val: Leva eller dö. Och människan är fantastisk i sin återhämtningsförmåga/självbevarelsedrift. Så är även tiden en oerhört viktig och mäktig faktor. Det måste få ta tid, och det är ingenting man kommer över på nån vecka. Men jag är fast besluten om att bli minst lika lycklig igen, en vacker dag. Är man bara det, och har förmågan att visualisera upp en bra framtid trots det som hänt, så tror jag man är på god väg åtminstone.