Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Jag fokuserar på mitt mående och skolan, sen träffar någon när jag verkligen är redo. Jag flyr inte in i ett nytt förhållande på en o samma gång, kan inte göra så, sen är jag inte den som knullar runt för att få bort de man känner inombords.
Försöker umgås med vänner o familj. Jag va i Stockholm vilket hjälpte en hel del. Bara komma ifrån sin hemstad gör väldigt mycket.

Att snabbt hitta någon ny att byta ut den förra bruden med funkade för mig iaf. Sen när jag tröttnade på den senare (fattade att detta inte var helt genuint från mitt håll) så hade jag nästan glömt den första bruden och hur "speciell" jag tyckte hon var när hon gjorde slut med mig.

Förresten hon jag "utnyttjade" hade gjort exakt samma sak själv med någon beta så jag känner ingen ånger.

Det tog slut i går morse.
Vi har bott ihop i 3 år, har katt och delad ekonomi. Han har haft problem med depression i perioder men inget vi inte kunnat hantera. Vi planerade att köp vår första bostadsrätt ihop till hösten. Jag är en väldigt ”all or nothing” person, och har redan från början av vårt förhållande varit hundra procent investerad i det. Jag har sett en framtid med honom från dag 1.

Han har som jag skrev haft svackor där allt varit dåligt, jobbet, familjen, vår relation, men vi har bestämt varje gång att vi är starkare än svackan och tagit oss igenom det. Jag trodde det gjorde oss starkare men tydligen var det tvärt om.

Igår morse släppte han bomben, han hade tänkt igenom det en vecka sa han. Han har åkt till sin syster och jag är hemma själv med katten. Har gråtit alla mina tårar, har inget kvar. Innan han åkte i går eftermiddag hade vi ett jättebra samtal om vad vi gett varandra i relationen, det kändes riktigt bra faktiskt. Men så fort han åkte kom ångesten. Jag saknar honom så hela kroppen gör ont. Jag älskar honom fortfarande, har alltid gjort, och det gör allt så mycket värre både för honom och för mig. Hur ska jag kunna acceptera att jag aldrig kommer få kyssa honom igen? Det är en helt absurd tanke eftersom jag sett vår framtid tillsammans de senaste tre åren. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Allt jag vill är att ha honom tillbaks.

Hur ska jag klara av att dela upp våra tillgångar? Vi har 3 månaders uppsägningstid på lägenheten, HUR I HELVETE SKA JAG KLARA DETTA???

Vilken underbar tråd. Jag känner att det är dags för mig att bidra med min historia.

Ni kan hitta i min posthistorik bakgrunden till mitt breakup. När jag skrev det inlägget var jag ganska... Rå. Tror många här kan känna igen er i min story. Hur det vid en breakup känns som att livet tagit slut, hur det känns som att ett stort hål öppnat upp sig i ens inre som bara suger in allt i sig tills ingenting återstår. Hur tiden står still och dagarna bara sniglar fram. Panikattacker flera gånger per dag. Mörka tankar om att bara avsluta skiten poppade upp. Ett par gånger stod jag tom. där med kniven i näven. Vidriga tankar om att man kommer aldrig känna kärlek igen ligger som ett täcke över tillvaron.

Allt man vill är att försöka hålla fast vid den andra personen. Varenda cell i kroppen skriker åt en att man måste hålla fast vid partnern. Har läst att det är något evolutionärt kring just detta. Att vi är programmerade att försöka hålla fast vid "flocken" för att vara ensam är att dö i vår reptilhjärna.

Jag är nu drygt 4 månader post breakup. (slutet av november 2021) Det har varit den vidrigaste tiden i hela mitt liv men har tillslut börjat se ljuset i tunneln även om jag fortfarande har dåliga dagar av och till är de bra långt fler. Jag har gjort 1000 misstag under dessa månader som jag kommer få bära med mig resten av mitt liv. Men jag försöker se det som smärtsamma lärdomar jag kommer att ta vidare.

Så lite misstagssnack. Jag trodde som många andra här att jag skulle kunna "vinna tillbaka" mitt ex på ett eller annat sätt. Jag sökte överallt på internet hur man skulle gå till väga, de perfekta SMSen att skicka, den perfekta intervallen att inte ha någon kontakt för att attraktion hos ex:et på något magiskt sätt skulle återuppstå. Jag sökte med lykta efter historier som "passade in" med min egen. Allt för att rättfärdiga mina egna drifter och impulser.

Givetvis bet allt detta mig i rumpan. Jag försökte ha sporadisk kontakt med henne med start en månad efter breakupen. Hon var ändå initialt positiv i tonen på SMS:en. Vi pratade även lite i telefon. Hon initierade till och med ett par konversationer. Men allteftersom tiden gick blev hon kallare och kallare. Breaking pointen kom i början av Februari när hon meddelade att hon gått vidare. Jag tog faktiskt inte så hårt på detta som jag befarat. Visst var jag ledsen. Men vid dethär laget hade de värsta humörsvängningarna lagt sig. Jag till mig själv att enough is enough, jag ska aldrig skriva till henne igen. Jag hade vid dethär laget insett att ångesten inför hennes svar var långt värre än tanken på att inte skriva alls med henne. Detta har jag hållit och har inte hört av mig till henne på 7-8 veckor.

Dessvärre slutar inte vår historia där. Pga. någon form av meningslös stolthet från min sida hade jag inte döljt henne på sociala medier, vilket resulterade i att jag fortfarande bitvis ägnade mig åt smygtittande på instagram och facebook (bad. I know.). och jag fick en del relapses i ångest när jag upptäckte att hon köpt lägenhet (vi pratade om att köpa något tillsammans) samt när jag en tid senare såg att hon på instagram lagt till en kille som är en kopia av mig... samt en annan stilig kille på facebook en tid efter som är en fruktansvärt stilig kopia av mig. När jag upptäckte dessa två killar var jag mentalt plötsligt tillbaka i november. Det var spiken i kistan. Hon är dold överallt nu och kommer så förbli, med största sannolikhet till den dagen jag tar bort henne helt. Någonstans har jag helt enkelt förlikat mig med att hon kommer finna någon annan än mig. Jag har inget inflytande över hennes liv. Och den ångest jag känner är inte hennes fel. Hon gör egentligen ingenting. Hon lever sitt liv och de dåliga känslorna jag känner är en följd av mina egna brister i just detta och något jag behöver arbeta på.

Är jag återställd? Nej. Hon dyker fortfarande upp i skallen på mig flera gånger per dag. Morgonen är värst. Jag vaknar varje natt och tvingas ligga med mina egna tankar även om de är långt mindre ångestfyllda numera. Jag vet inte om jag saknar henne som person eller bara henne som idé. Framför allt saknar jag partnerskapet med en relation.

Så hur ser livet ut i övrigt? Utåt sett bra skulle jag säga. Men det har kommit till ett rejält pris i form av dyra läxor. Jag har kommit till insikten att jag har ganska självdestruktiva tendenser när jag mår dåligt (bara att läsa det jag skrivit ovan lol...). Men förutom detta med kontakten hos Ex:et har jag även sprängt resten av mitt liv i 1000 bitar.

Jag har sagt upp mig på mitt jobb, skaffat nytt jobb (med ett rejält lönelyft), sålt min lägenhet och köpt en ny lägenhet i huvudstaden. Allt inom loppet av en månad. Såhär i efterhand är det kanske inte det bästa man kan göra mot sin egen sinnesro att ta den typen av beslut när man inte är i mental balans. En läxa jag lärt mig (jag trodde, dum som jag var, att jag var i balans när jag tog dessa beslut. Såhär i efterhand var jag verkligen inte det). Jag antar att det positiva här är den ekonomiska aspekten då jag har möjlighet att ha båda jobben samtidigt under en period.

Så förutom att hantera mitt heartbreak har jag även vänt upp och ner på mitt liv samtidigt. Vilket medfört mycket stress som ökat på ångest och lidande. Jag skulle säga att jag ej är över Ex:et till fullo och pga. mycket stress i övriga livet är vardagen fortfarande kantad en del med ångest. Kommer jag reda ut allt med flytt och så? Ja jag är en högpresterande person med god utbildning och rekordbra ekonomi. Men det emotionella priset har varit högt.

Jag testade under en period även att dejta runt lite. De... köttsliga... framgångarna var alla där, men pga allt annat i mitt liv så blev det inte något vidare av det. Jag misstänker att tjejerna jag träffade märkte att jag kanske inte var till 100 % där, så det var de som oftast sa upp saker med mig.

Så några dyrköpta läxor till folket här:

- KLIPP BANDEN. GÖR DET NU. gör det så som du är bekväm med. Jag har inte tagit bort mitt ex än, för mig räcker det att muta henne. Jag besöker aldrig hennes profil längre. Det var den sista läxan jag lärde mig. Det finns inget att hämta där.

- Ta inga livsavgörande beslut förren efter i vart fall 5 månader. Jag kunde själv märka en rejäl skillnad i mitt mentala mående efter 3 månader, jag önskar att jag väntat lite med allt annat någon månad till för att minska min egen stress i övriga aspekter av livet. Vem vet vart jag hade varit då.

- Imorgon har jag mitt första samtal med psykolog. Något jag skjutit upp alldeles för länge. Det finns ingen skam i att söka lite extra hjälp. Någonstans kom jag till insikt att jag är medveten om mina egna hjulspår, men spåren är för djupa för att jag ska kunna kravla mig upp från dem själv. Jag behöver helt enkelt en extra hjälpande hand. Jag är fortfarande väldigt mentalt skör och tål inte särskilt mycket stress innan ångesten kommer vällande och tar över allt.

- Min klippa i allt detta har varit min mor. Hitta någon som älskar er villkorslöst att anförtro alla nakna känslor för. Det var tillslut hon som övertygade i vart fall mig att söka hjälp. Hon har sett first hand att ju längre man går med depprision och ångest, desto svårare är det att bryta mönstret. Hitta ett sätt som funkar för er att bryta det.

Annars har jag fortsatt med mitt liv i ganska vanlig ordning. Jag tränar sedan ett år tillbaka för mitt första marathon, jag styrketränar. Träffar mycket vänner. Försöker skära ner på alkoholen eftersom jag märker att ångesten riskerar att komma om jag dricker för mycket. Finn era rutiner och håll fast vid dem. Ni befinner er i en storm. Rid ut den. Kunde jag, kan ni. Det blir bättre. Jag lovar

Jag är numera övertygad om att jag kommer att finna kärleken igen och längtar efter att finna en ny människa att ge all den tillgivenhet jag känner att jag har inom mig. Jag tror fortfarande på kärleken och även om ärren och läxorna från den förra relationen alltid kommer finnas kvar. Är jag inte rädd för att älska igen. En dag kommer ni se tillbaka på denna period som en livdefinierande. För mig har och är det sannerligen det.

Jag kommer fortsätta följa denna underbara tråd och kanske även komma med uppdateringar och andra tankar och funderingar. Det är väldigt teraputiskt att skriva ut sin story till främlingar på nätet

Svaret: MGTOW.

Rejektion ger oss en känsla att vi är kära. Hon kommer att fortsätta i dina tanker så länge du tillåter det. Vill att du ställer dig själv de frågor
Vad är det för känsla jag har?
Vad kände jag för henne? Varför?
Vad var det som hon gjorde bra för mig?
Varför är hon bra för mig?
Gör en lista det som var positiv /negativt med henne
Skriv ner detta på papper

Jag vet inte men jag hoppas nog iallafall att TS kommit över hjärtesorgen under de sexton år som gått.

En aspekt jag under en period funderat på är hur jäkla förfärligt det egna sinnet kan vara i lägen som dessa. Vi människor är verkligen inte byggda för att hantera seperationer. Det går emot vår natur.

Ta mig som exempel. Jag har "gått vidare" på så sätt att mitt huvud kanske inte nödvändigtvis vill ha eller ens kan ha en relation igen med mitt ex. Det skulle krävas så jäkla mycket arbete från oss båda att reparera framför allt mitt förtroende, självkänsla och ego som fått sig en rejäl törn. Hon har, enligt henne själv, gått vidare och lär aldrig komma tillbaka. Och varför skulle hon? Det finns ju oräknerliga mängder potentiella partners där ute som är okända faktorer? Inget dassigt EX. Detta är något jag förlikat mig med även det. Hjärnan ställs också mer och mer in på de tillfällen som jag kunde må dåligt i relationen. När jag kände mig oälskad.

Samtidigt har vi hjärtat. Detta förfärliga organ. Som Ändå saknar människan och de fina stunder vi hade. Bara en sådan sak som att laga mat tillsammans med någon annan varje dag är saknaden stor kring.

Hjärnan vet att jag kommer att finna kärleken igen, jag kommer att hitta en ny kvinna igen. Detta är inte undergången. Både hjärna och hjärta längtar något oehört efter just detta. Men samtidigt så finns det en liten del av det jäkla hjärtat som längtar efter henne. Trots att hjärnan ALDRIG kommer glömma all smärta, alla panikångestattacker, alla sömnlösa nätter, allt grubbleri, smärtan i självskadebeteende när man kollade upp henne på sociala medier, all seperationsångest.

Ibland undrar man hur det kan finnas två olika personer som lever i samma kropp? Man tänker fortfarande mycket på den andra människan. Men det är inte lika smärtsamt, inte som en kniv längre utan snarare som ett blåmärke som är ömt om man tar på det. Men ändå är det som att hon byggt bo i huvudet på en och blåmärket vägrar att försvinna.

Därför kommer många kvinnor aldrig ha några längre förhållanden. Det är helt enkelt för spännande att vara "ute på marknaden", om så bara för att pissa bort sitt liv genom att fördriva tid.

Någon man får till slut duga för avel, men denne kommer med tiden också att bli bortglömd.

Jag vill ändå tro att i vart fall en normalt funtad människa (vilket mitt ex är. Jag hyser inget större agg mot henne egentligen) letar efter en long time partner. Frågan är bara hur mycket dejtingkulturen förändrats av exempelvis appar som tinder mm. Tjejer har en swipe bort alltid en ny potentiell partner att ta del av. Jag som 31 årig kille har desto mindre alternativ numera dessvärre att välja på trots bra jobb, stabil och hälsosam livsstil och gott om vänner.

Kanske tar dem lättare på relationer, om än omedvetet? Jag vet att jag själv sannerligen tagit betydligt lättare på relationer i vart fall förr (mitt ex är några år yngre än mig) men numera känner jag mig avtrubbad på den fronten. casual massdejtande via dejtingappar intresserar inte längre vidare mycket. Jag har redan gjort det och det ger verkligen inte mycket.

Aja. Om en månad flyttar jag till huvudstaden. En ny start i nygammal stad (bodde där tillsammans med ex:et under en period). Och stockholm om sommaren kan man inte bli på dåligt humör av.

Ett väldigt gammalt inlägg men TACK för länken. Vilken jäkla stjärna som snackar. Alla mer krossat hjärta borde lyssna på vad han säger.

Jag har läst och läst här i tråden. 15 års hjärtekross skojar man inte bort! Sidor upp och sidor ner med hjärtekrossade människor som alla egentligen har en version av samma story att berätta. Hur de blir gjorda slut med, lider i månader och sedan på något sätt ändå tar sig upp på fötter och går vidare. Det ger en hopp!

Jag antar att tiden läker alla sår. Jag har haft en bra period de senaste veckorna med flytt, mycket resor med jobb, nya arbetsuppgifter på nya jobbet dessutom. Något jag märkt med mig själv är hur hjärtesorgen under de senaste månaderna tycks ha genomgått ett gäng olika faser från att man saknar den andra personen och vill ha den tillbaka -> man saknar den andra personen men vill/kan inte riktigt se hur man ska komma tillbaka -> nu när man tänker mindre och mindre på den andra personen.

Samtidigt så tycks de sömnlösa nätterna fortfarande inte ge med sig vilket kanske inte är så bra. Man ligger och funderar på allt som hänt, inte ur bitterhet och smärtan är inte riktigt där, endast saknaden återstår. Man undrar liksom ifall den andra personen tänker på en eller ej? Men samtidigt, har det någon betydelse? Enda vägen är trots allt framåt ändå.