Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Vi hade bra eld på vissa plan, men nej det kanske var det som saknades att vi båda inte gick in för det 100%.

Jag är väldigt filosofisk av mig. Det enda jag går och tänker på är typ:

-Att jag måste acceptera bådas val.

-Dit jag ska nu är framåt inte bakåt.

-Jag är medveten om att jag kommer må skit ett tag och då menar jag på riktigt jävla skit. Men jag accepterar känslan och försöker gråta så mycket jag kan för att snabbare gå igenom denna tragedi.

-Känslan jag hade med henne var inte bra i slutet. Det är lätt att se allt det goda nu när man precis gjort slut. Men jag är medveten om att det i slutet inte var bra och att om vi skulle bli tillsammans igen skulle vi hamna i samma sits. Därav accepterar jag det som hänt ännu mer.

-Jag är medveten om att hon kommer vara med andra förr eller senare annars skulle jag aldrig varit tillsammans med henne om hon inte gillade sex. Men jag accepterar att hon kommer vara det, hon är en människa människor gillar sex människor gillar att umgås intimt med andra människor. Det är bara lite hud mot lite hud det är inte så farligt.

Dom negativa tankarna:
-Jag vill ha tillbaka henne NU. Men jag ringer henne inte utan jag biter ihop och försöker gå vidare eftersom det valet känns rätt.

-Jag undrar vad hon gör just nu, jag vill krama henne och gosa. Men jag försöker bita ihop vilket gör att jag mår skit för jag känner mig så ensam.

-Jag vill dricka alkohol men jag gör det inte för jag vet att det blir sämre i längden och att man bara skjuter fram problemet.

-Jag vill berätta för henne hur mycket hon betyder för mig, men det tjänar ingenting till det gör bara att man skjuter fram på allt ännu mer.

-Jag har känslan över att hon är min "soulmate" men jag vet att det inte existerar men det är lätt att tänka så när det precis tagit slut.

Det är allt detta som är det roliga, att jag vet att allt är fel och jag accepterar allt som kommer hända. MEN depressionen är ändå riktigt stor just nu.
Jag tackar dig för alla tips <3

Slackerguru

Nu vet jag att detta är extremt svårt men det hjälper en på vägen att bli bättre. Istället för att tänka på de negativa banorna, tänk då istället på de positiva sakerna som faktiskt blir av nu när du är singel. Du är fri och har all tid i världen och bara fokusera på dig själv nu när du är singel och det är ju faktiskt en positiv sak. Du kan nu inreda lägenheten exakt som du vill, du spenderar din fritid exakt som du vill och du kan komma hem till din lägenhet och och känna ett lugn. Detta är bara några av sakerna som är positiva saker som ett singelliv medför. Men det är viktigt att komma ihåg det också eftersom det är lätt att hamna i negativa tankar i sådana här tillfällen och då blir det en ond spiral.

Hitta dig själv igen och ditt mål med livet. Desto snabbare du hittar det desto snabbare kommer du på banan igen och du kommer känna den riktiga glädjen igen. Men kom ihåg att läkningstiden är individuell och varken du eller vi kan veta hur lång tid det tar för just dig. Det du kan göra för att förkorta läkningstiden är just att fokusera på de positiva sakerna. Men även att ägna dig åt saker på fritiden som gör att du inte blir sysslolös.

Det är bara att skriva här hur mycket som helst. Det finns människor med empati här som vill hjälpa dig på vägen för att hitta dig själv igen.

Du har helt rätt, har verkligen försökt att fokusera på allt positivt idag och har mått så jävla mycket bättre. Självklart kommer dom negativa tankarna ibland men jag försöker aldrig gå bakåt till det nu, inte ens babysteps. Nu är det full fart fram och jag ska visa världen vem jag är .
Nu kör vi, ska bli den starkaste versionen av mig själv nu. Bästa jag.

Så ska det låta Det kommer gå bra!

Skrev här för ett tag sedan en månad eller så om hur svårt jag hade det med att min fästmö sedan fem år tillbaka gjorde slut och träffade nån ny. Jag var helt apatisk och hela maj månad försvann i något svart hål av självömkan (detta hände i slutet av april).

Nu känns det faktiskt bättre idag. Livet känns inte lika helt och sprudlande som det gjorde på den gamla goda tiden och hela erfarenheten har gjort mig aningen cynisk kring förhållanden och kärlek, något jag absolut inte var innan. Men jag har börjat se nyktert på vårt förhållande och sånt som jag inte ansåg vara bra men ändå charmigt med henne har visat sig att jag nu finner irriterande. Jag mår bra på ett visst sätt att slippa allt det där och vara själv nästan. Känner en ny form av frihet. Jag har dessutom träffat en ny tjej lite dock inget seriöst vilket är skönt och det har hjälpt mig att ta ner exet från den piedestal som hon satt på.

Hon (Exet) har tom. försökt att träffa mig och vill hålla kontakten och vi sågs för ett tag sedan. Det kändes som att träffa en gammal vän. Man hade mycket att berätta. Detta var i mitten av juni. Idag så såg jag på facebook, trots att jag trodde att jag blockerat henne att hon la upp en bild på sin pojkvän med en kärleksfull text under. Visst berörde det mig lite, jag tänkte att trots våra fem år ihop gjorde hon aldrig så med mig men sedan släppte det inom fem minuter. Innan hade en sån grej förstört hela min dag.

Fyfan... Kunde lika gärna ha skrivit det där själv, exakt sådär känner jag..

För fyra månader sen gjorde jag slut, ett förhållande som varade 2,5 år. Jag gjorde allt för inte gräva ner mig i sorg, för den värsta känslan jag vet är att vara ledsen i min ensamhet. Jag höll mig upptagen med arbeten och hobbyn, var ute och drack 2-3 gånger i veckan, träffade killar jag inte borde ha träffat, ett kk, och pluggade hårt i skolan. Allting för att hålla mig distraherad, och det fungerade faktiskt.
Tills..
Jag fick upp ögonen för en kille i klassen för en och en halv månad, en fin och snäll kille som jag faktiskt kunde se mig själv med. Det var några veckor av flörtande och fina ord. Han spräckte min lilla förälskelsebubbla och han kom tillbaka till min port efter att vi umgåtts en kväll och erkände att han kände saker för mig. Jag besvarade dessa känslor och kysste honom. Han berättade att han visste att jag nyligen kommit ut ur ett förhållande och ville ge mig tid, han ville inte såra mig(och åh, vad jag önskar nu att jag visste vad han egentligen menade med det). Efter den kvällen blev det konstigare och konstigare mellan oss, han sa bestämt att jag behövde tid, för sommaren närmade sig och alla skulle hem, så det var bättre att vi skulle känna av innan hösten. Men ändå sa han att jag var en tjej han kunde tänka sig som flickvän, visste verkade han som en otroligt fin och omtänksam kille? Jag frågade en sista gång om han fortfarande kände samma sak för mig och han svarade ja.

Sen skildes vi åt, vi åkte hem över sommaren och jag hörde inte ett knyst från honom. Jag hörde av mig några gånger och han var lika kall varje gång. Samtidigt gick jag igenom en deppig period, nu när distraktionerna var borta kunde jag inte hålla mig undan sorgen, men jag kämpade. Tre veckor efter hemkomsten skilde sig mina föräldrar, och jag deppade ännu mer. Sedan var jag tvungen att veta.

För några dagar sen frågade jag honom om han fortfarande kände samma sak.
Han hade tänkt på det och känslorna för mig hade förändrats, pga att jag träffade någon redan när han hade bekänt sina känslor(dvs. det kk:t jag hade, som jag dumt nog berättade om, för att jag inte vilja dölja något för honom). Han hade gått igenom något tufft den perioden också berättade han..
Han ville inte prata mer om det. Han hade inget mer att säga. Han kände inte samma sak längre och sen var det över, han slutade svara. Jag förtjänade inte mer än det avslutet tyckte han tydligen.

Där brast det för mig, sorgen vällde över och jag har inte kunnat sluta gråta sen dess. Jag vet inte vad som gör mig mest upprörd, att allting han kände inte var äkta, utan bara förvirring från att ha varit instabil.. Eller sättet han avslutade det på, hur han rev ut mitt hjärta och sedan bara lämnade mig där utan förklaring och tröst. Jag känner mig lurad och jag känner mig chockad. Det sista jag ville känna var att känna mig ledsen, något som jag hade kämpat något så otroligt med att undvika. Och där kom han och berättade sina dumma känslor för mig som han sedan tog tillbaka. Jag är så arg för att jag inte hade någon kontroll över situationen, över att någon bara kunde träda in i mitt liv och vända uppochner på allting. Jag kan inte sluta känna mig ledsen och nu trubbas jag inte ens av utav opiater.

Det mycket är troligtvis sorg över mitt ex, sorg som jag inte hade bearbetat. Men det var inte såhär jag ville bearbeta det, inte genom att få mitt hjärta krossat igen. Och jag är övertygad om att mina känslor för honom var genuina, och nu ska jag behöva se honom varje dag i skolan..

Fan vad tungt. Det finns inget specifikt råd som kan hjälpa i nuläget utan allt handlar istället om ens mindset när smärtan är såpass påtaglig och stark. Man får helt enkelt deppa ihop ett tag. Pausa det mesta utom det esentiella och tänka igenom förhållandena och sin egen livssituation under en period. Därefter (en månad eller så) bör man vara lite hård mot sig själv och tvinga sig att börja leva livet igen. Gärna då med att göra det som gör en glad och lycklig. Kan man ha kul på egen hand med vänner eller med ett intresse igen är man på en bra väg att börja läka igen tror jag. För sedan börjar man planera kul grejer på fritiden och helt plötsligt är schemat späckat med grejer och man inser inte att man har gått vidare och åter lever ett liv man är glad över att leva. Ofta tror jag att man blir ännu mer nöjd med livet efter då man lär sig mycket om sig själv och sina gränser under denna period alltså är faktiskt den smärtan något bra i längden och utvecklande. Ingen har utvecklats på något plan när det har gått enkelt och bra, det är då man hamnar i stå medan det är utmaningar och svårigheter som leder till att vi blir till bättre personer i slutändan.

Nu såhär i efterhand mår jag något bättre, det vände en hel del när jag kontaktade honom och krävde svar. Men jag vet inte om jag känner att jag har lärt mig något, så som jag har gjort från tidigare förhållande och liknande. Jag känner snarare att jag har fått gå igenom en otroligt onödig emotionell berg- och dalbana och fått känna onödig smärta. Nästan att jag känner större misstro för människor och kärleken.

Men det säger jag nu. Nu när jag(förhoppningsvis bara tillfälligt) är en person som saknar sin glada och positiva glöd. Usch vad jag hatar att jag bara över en natt förvandlades till denna äckliga bittra människa.

Men tack i alla fall, det fick mig att se saker ur ett helt annat perspektiv. Fram tills nu har det känts som att det bara är skit utan lärdomar. Kanske finner jag tillbaka till mig själv igen, bättre och starkare.

Här ligger jag och har precis blivit dumpad för någon timme sedan. Anledningen var att hennes känslor tagit slut. Det är första gången jag varit i ett riktigt förhållande, och det känns riktigt jävla värdelöst. Så att här ligger jag - i sängen, intill henne - utan att ens kunna försöka somna. Det enda jag tänker på är att imorgon när jag vaknar är att hon kommer inte att vara där, och hon kommer inte att vara min.

Hur fan ska jag överleva de närmaste dygnen?

Du har just blivit dumpad men hon ligger fortfarande bredvid dig i sängen? Hmm?

Måste rapportera att jag mår sämre känslomässigt och kroppsligt än jag någonsin gjort för tillfället. Mina tankar har inte gått framåt, har ännu inte spräckt upp några negativa sidor med mitt ex förutom den de saker som hände när det tog slut. Hon är fortfarande enligt mig den bästa person jag träffat. Jag kan fortfarande inte se en framtid utan henne, eller jag kan se en men den är för mig inte speciellt vacker. Jag har kommit fram till att allt var så simpelt. Vi i sig eller hon hade inget problem, jag var deprimerad och det fick henne att bli olycklig också. Men vi passade ihop perfekt, vi ville samma saker. Ju mer tiden går, desto mer inser jag hur fel jag hade, hur blind jag varit och hur löjligt alla diskussioner, bråk och skit jag startade var. Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde, hur jag inte kunde se hur jag betedde mig.
Det har väl gått mer än 3 månader nu, tappar räkningen och jag har just slutat dricka. Jag har haft 4 dagar nykter nu, efter mer än 3 månaders dagligt supande.Fick en B-vitamin spruta och sömn/orosmedicin som är skit, verkar som sockerpiller och jag ser henne dessvärre flera gånger i veckan. Ser även hur hon övernattar hos någon ny ibland, då jag har oturen att bo så nära. Såg hennes bil utanför där inatt, blev så förstörd att jag tog 10 av dessa sockerpiller, gick upp på ett ''berg'' som finns här och slog sönder min gitarr på ett inramat foto av oss, kul med dramatik. Jag vet inte hur jag ska kunna ta mig ur det här, är ett komplett vrak till människa nu och har tid hos psykolog i slutet av månaden, vilket nog är long overdue.
Jag älskar henne fortfarande, för mig är det obegripligt hur hon kunde bli så känslostum och på direkten hittar en ny. Jag vet att det är något jag borde göra, men vill inte ha någon annan och förstår inte hur man kan hitta någon så snabbt, det är väl inte enkelt? Sen så är jag inte så beroende av sex så att jag direkt måste dra över någon. Det enda jag vill ha och någonsin velat ha är henne och jag kan inte se hur det skulle kunna förändras. Att hon kan älska mig och säga att jag betyder allt ena dagen och att det är tvärtom den andra får mig att känna att kärlek fan inte har något värde eller mening, särskilt när det första hon gör är att träffa någon ny, trots att hon predikat och lagt så mycket tyngd på mig genom att säga att jag är hennes sista chans, att hon skulle ge upp och leva ensam ifall det tog slut. Herregud, lika bra att flytta ut i skogen ensam och låta sig slukas av depressionen känner jag spontant. Jag är inte känslig mer än min depression har gjort mig, men kärlek flänger man fan inte med, när jag älskar slutar jag inte. Så för mig känns det kört.