Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Helt krasst? Det kanske du inte gör.

Jag har, tyvärr, inte EN utan flera bekanta som haft vad de etiketterar sin stora kärlek/passion i livet.
Anledningen till att det inte fungerade kokas ned till ungefär samma konstaterande hos samtliga och det är att de träffades fel period i livet. Under en period där de varken kunde uppskatta eller förstå att de egentligen träffat sin "golden match".
Det är något de kommit på efteråt, när de hunnit med ytterligare några partners och fått en portion livserfarenhet.

Samtliga har "gått vidare", som det så vackert heter, men i praktiken är det en sanning att den här gamla förälskelsen fortfarande spökar. Den gamla förälskelsen ligger som ett gnagande facit som de jämför sina respektive med, även om de gått hela vägen med giftermål, barn, bostad etc
Det här kommer upp regelbundet för ält när vi filosoferar om livet.
Den gamla förälskelsen nämns vid namn och "tänk om jag hade vetat bättre, då hade jag aldrig släppt honom" och sedan ett skamset "Usch tänk om xxx hade hört mig nu, han hade blivit helt förkrossad".
Alltid samma ramsa, det är som ett envist tuggummi som vägrar försvinna från sulan.


Men, hur som haver, det behöver ju inte betyda att du fastnar i det här. Du kanske tillhör den troliga majoritet som faktiskt går vidare och för varje ny kille du träffar så säger du till dina vänner: "Han är så fantastisk, jag har aaaaaldrig känt så här med någon tidigare"

Kan inte sluta tänka på henne, min livskamrat och kärlek som dumpade mig för 2 dagar sedan utan ens några förklaringar förutom att vi är för olika, jag var iofs inte villig att ta emot några förklaringar just då eftersom det vart så plötsligt.

Vi skulle bli särbos då våran boendesituation inte var den bästa men det verkar bara som att det var en ursäkt för att dumpa mig helt, hon har lekt med mina känslor och huggit mig i ryggen.

Jag var delvis förberedd eftersom hon inte sagt att hon älskar mig på över en månad, hon spelade det väldigt bra, den näst senaste gången jag var med henne låg hon på mitt bröst och vi pratade om sommaren som om allt var perfekt, 5 timmar senare har hon packat alla sina saker och gör slut med mig.

Helvete vad tomt det är, så fort jag är ensam gör det ont i kroppen, jag skrev ett sms till henne på kvällen efter hon hade gjort slut men det har hon inte svarat på, vet inte ens vart hon är och hur hon mår.

Hon är inte kär i mig längre Fyfan... Mitt hjärta går sönder

Skaffa ny kvinna, skaffa gevär, börja träna och dricka fin whisky. Den kombon funkade för mig, trodde aldrig jag skulle kunna gå vidare

Men hur snabbt är egentligen okej? Fick lite gråtattacker igår, pratade ett tag med en kompis vars tjej precis brytit med honom också och det hjälpte väldigt mycket, fick en på andra tankar och att vara singel kanske inte är så bedrövligt i alla fall. Det värsta är ju att man har blivit så van med att ha någon hemma som man kan krypa in till så fort man kommer in.

Vill du berätta lite mer om vad du upplevde?

Mvh

Det var förvisso ett par år sedan nu min förra partner och jag bröt upp. Vi blev tillsammans när vi båda var 16 och genomled gymnasiet tillsammans. Efter det skulle vi plugga på olika orter, vilket jag inte såg något större problem med då vi ändå skulle vara relativt nära varandra och kunna träffas i princip varje dag om vi så önskade.

När pluggandet väl skulle börja bestämde hon sig dock bara för att bryta upp helt plötsligt utan förvarning eller förklaring, vilket knockade mig totalt. Hon orkade väl inte med mig, hittade någon bättre eller vad som helst vet inte ens idag då jag knappt pratat med henne sedan dess. Detta gjorde att jag tog ett år ledigt från allt, då jag inte förmådde att studera i början av terminen och tänkte att jag lika gärna kunde skita i det, vilket mina föräldrar gav stöd för.

Den första månaden var värst, grät som ett litet barn vilket känns ganska pinsamt så här i efterhand. Men ju mer jag bearbetade det hela så kom jag över det mer och mer och kunde styra in min fokus på andra saker. Tanken om att det fanns så mycket mer kvar att uppleva i livet började driva mig framåt.

Började träna, mest kondition för endorfinkickarna och lite på gymmet vilket jag inte gjort tidigare och det fick mig verkligen att må bättre. Skaffade en ordentlig hobby, vilket var jakten som jag verkligen började brinna för. Mitt mål var att enda riktningen i mitt liv och göra helt nya saker som inte påminde mig om tidigare tider i mitt liv.

Sedan flöt det väl på rätt bra, började studera efter ett år och var en helt ny människa. Träffade min nuvarande tjej, skaffade barn och bor nu i ett hus på landet och mår toppen. Om man ser den tiden i mitt liv som en storm och mig själv som en båt så lyckades jag ta mig ur stormen, vilket jag tror att alla kan göra med rätt inställning och vilja. Det gäller dock att inte sjunka på vägen.

Mitt ex var som en morsa för mig. Slå den ni. Att ligga och lukta på mitt ex var som att vaggas in i en bomullsmjuk bebis-sömn. Att ens tänka tanken att någon annan just nu har den platsen gör mig fruktansvärt bitter och arg. Det känns ärligt talat som att jag blivit lämnad på dagis, och att morsan inte kom tillbaka för att hämta mig.

Men ju mer man inser hur lite kontroll man har, destå mer kontroll inser man att man har. Som tyler durden sa, "its not until you lost everything that you are free to do anything".

Jag har bokstavligen talat förlorat allt. För ett par år sen var jag en helt vanlig tonåring som gick i gymnasiet och pluggade och festade och hade visioner och drömmar. Nu är jag den hemlösa luffaren som går runt och pratar med sig själv på stan. Jag har inget att leva på annat än lån och löften som jag inte kan gå i god för.

Men det bästa med att vara den personen, är att den personen har världen som sin sandlåda. Den personen FÖRVÄNTAR man ska misslyckas och göra fel. Och det är så man lär sig i livet. Det är så man utvecklas, och går vidare. Exempelvis så går man vidare från gamla morsor som lämnade en på dagis, OCH gamla ex-flickvänner Man gör vafan man vill, och sen lär man sig av misstagen och framstegen man gjort. Jag har stått framför totala främlingar och mumlat. "ööh öööööh ööööööööh" för att jag mått så dåligt. Jag är den personen som INGEN vill vara. Jag har mordhotat främlingar, jag har hotat främlingar, jag har stulit av främlingar, jag har provocerat, ljugit, jag har luktat kiss och bajs och stirrat på folk som ett kioskmongo. jag har gjort bort mig på sätt som får min mage att vända på sig. Och jag gör antagligen fortfarande bort mig.

Det kan jag rekommendera. Säg "ÖÖÖÖÖH" till en främling och se helt vilsen ut. Ta kontroll på något sätt. Har man ingen kontroll över sina relationer så har man absolut ingenting. Så ta kontroll! Vet du inte hur man gör (som jag) så ta reda på det! Du har inget att förlora! Du kankse har en PHD och en villa eller lamborghini att förlora. Men tänk då på Avishaman. Jag hade ockås ett "bra" liv. Jag förlorade allt det. Dog jag? NÄÄÄEEEEEJJJJJ.

Vi gjorde slut i söndags efter 1,6 år tillsammans med varandra. Vi flyttade ihop för 2 månader sedan i en lägenhet i Jönköping.
Varför det tog slut:
Det saknades något i förhållandet som ingen av oss fortfarande kan sätta ord på.
I slutet har hon dragit ner mitt humör lite. Jag tror inte vi var 100%iga mot varandra. Jag vågade aldrig riktigt säga vad jag tyckte till 100% jämt och hon öppnade sig inte helt för mig.
Skit samma. Det tog slut i söndags. I måndag och tisdags drack jag då mådde jag jätte bra.
Onsdagen drack jag ej och då kom allt. Jag mådde så jävla piss. Aldrig mått sämre.
Smsade och vi var så gulliga mot varandra. Vi träffades igår, vi låg med varandra och allt kändes så jävla bra igen. Jag kände verkligen hur mycket jag älskade henne och vi ville satsa igen men efter att hon åkt så fick jag världens sämsta magkänsla. Jag kände verkligen att vi träffades för att vi inte ville vara ledsna och jag kände att det kommer inte funka längre. Jag ringde upp henne och sa som det var. Vi pratade då i 45 minuter om våra positiva och negativa sidor. Hon sa även att när vi tänker tillbaka på förhållandet så kommer vi nu i några veckor tänka på allt bra. Men vi måste vara rationella och verkligen se att det inte varit det det senaste. Vi båda kom fram till att vi ses om några år i framtiden när vi levt livet(något man kanske bara säger men det känns verkligen som att båda vill det). Hon har inte varit singel sen hon var 13 år och hon är nu 22, hon behöver verkligen vara singel ett tag och känna på hur singellivet funkar.
Det kommer bli svårt. Jag mår piss, jag har svårt att äta. Jag försöker verkligen att äta så mycket jag kan men det går inte, vill bara spy direkt.
Jag är ledsen jag vill ifrån denna lägenheten så fort som möjligt. När jag ser lägenheten eller ska åka hit så mår jag skit.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vet inte hur jag ska gå vidare. Vi var nästan perfekta för varandra men frågan vi ställt oss många gånger var att vi kanske var för lika?
Jag vill vidare nu. Jag vet inte hur jag ska gå till väga. Hjälp / ledsen kille 90.

Tänkte på en sak.
Ser att många säger att det tagit 6 månader till 8 månader att släppa.
Det låter ju helt sjukt?
Någon som varit med om att det gått snabbare?
Just nu är jag inne på första veckan. Känns för jävligt. Givetvis är det ganska individuellt.

En annan fråga:
Det känns som att det är jobbigare när båda kommit överens om att det ska ta slut. Speciellt när vi hade det bra. Hade egentligen ingen riktigt anledning att det tog slut förutom våra magkänslor. Någon som varit med om liknande?

Känslor kräver bränsle för att hållas vid liv, t ex går de över av sig själva på cirka tre minuter om man inte engagerar tankarna som är bränslet.

Om någon varit i en relation där mycket bränsle gjorde att lågorna gick tre meter höga, tar det tid innan elden/känslorna så att säga dör ut. Naturligtvis är det inte så enkelt men ibland är bildspråk det lättaste att ta till.

Negativa känslor är mycket tyngre att upprätthålla och många kommer ut ur kärlekssorg när de helt enkelt tröttnat på att må skit, både fysiskt och psykiskt.

Det tar olika lång tid beroende på hur långt förhållandet var. Vid dödsfall brukar änkemän eller änkor t ex behöva minst ett år, för att ta sig genom alla helger och högtider på egen hand och skapa nya traditioner. Den 'mallen' verkar fungera för avslutade förhållanden där ingen lämnat genom att avlida, också. Något har ju 'avlidit', kan man säga.

Finns det liv, finns det hopp om att få uppleva goda saker igen. Med tidens hjälp orkar de flesta satsa på nytt med någon annan.

Absolut kan tänka mig detta. Jag och min tjej var tillsammans 1 år och 6 månader.
Dom andra förhållanderna som jag hade när jag var under 18 så glömde jag det på cirka 1-2 månader. Men denna gången känns det värre. Vi var så öppna mot varandra just därför är det svårt att glömma. Vi hade det så bra men det var något vi saknade som ingen kan sätta ord på.
Den känslan man har första veckan bör väl inte vara lik känslorna man har om cirka 1 månad?
Jag menar ska jag må såhär i 1 månad så vettifan alltså.

Bra eld ni hade?

Nej, det brukar ebba ut. Men känslorna rensas ur systemet successivt, och man på ett vis snabbspolar genom allt man kände, i ingen speciell ordning.

Det finns s a s kroppsminnen, så det går inte att kapa huvudet från kroppen och tro att man kan undvika att känna något, men man kan använda kroppen till andra saker - sporta, simma, etc - så det inte blir så mycket grubbel och 'overload' av tunga känslor.

Kan man gråta om det blir för mycket är det bra, spänningar släpper då.

Genomgå en sån 'emotional cleansing' måste man, men man kan göra det lättare för sig på olika vis. Det beror på hur man är som person, också. Filosofiska människor brukar lättare acceptera fakta och komma in i en ny fas rätt snabbt, medan andra fungerar på andra sätt.