Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Hej på er kära bröder och systrar! Jag måste få skriva av mig lite om hur jag känner mig. Jag och mitt livs största kärlek gjorde slut i början av februari VI gjorde slut, jag blev inte dumpad, och jag dumpade inte henne, utan vi pratade om det och kom fram till att vi träffades ca 2 gånger i månaden så det höll inte. Att vi pratade och skildes åt som vänner gör det hela MYCKET svårt! Jag hyser inget agg emot henne, och hon hyser inget mot mig, men jag känner mig så otroligt kluven! Min ena sida vill bara glömma henne och aldrig mer prata med henne, men min andra sida vill bara krama om henne och kyssa henne, sen blir allt bra igen!

Denna människa är det absolut underbaraste som jag har träffat! Hennes leende gjorde mig knäsvag, hennes skratt var som änglasång, hennes lockiga hår doftade rosor! AAAGHHH Jag håller på att bryta ihop! Jag saknar henne så ofantligt mycket! Det går inte att beskriva! Jag kan gå i ett par veckor och må bra, men sen så blir jag påmind om henne, och då bryter jag ihop totalt! Jag har drömt om att hon har dött ett flertal gånger (fråga mig inte varför jag har gjort det) och det gör ju att man inte mår toppen!

På morgnarna är det värst. Man är så van att vakna bredvid denna underbara människa som doftar så ljuvligt, och krama om henne och kyssa henne, men nu vaknar man själv! Det hade varit så jävla mycket lättare om man skildes åt som ovänner, men nu är det ju inte så.

Vad fan ska jag göra? Jag vet att tiden läker alla sår, men just nu pallar jag fan inte att vänta! Allt i mitt liv skiter sig! Jobbet, studierna, allt går åt helvete för att hon tar upp så mycket av mina tankar! Jag känner mig så fruktansvärt ensam! Jag har inga kompisar som jag kan prata med, inget som helst socialt liv, allt jag gör är att jobba, träna, plugga! Har försökt att gräva ned mig helt i både jobb och studierna, och det funkar en stund, men sen går det inte mer!

Ursäkta för att jag gnäller, men som sagt jag har inga kompisar som jag pratar med, så jag kände att jag måste få skriva lite! Tack för att ni lyssnar!

Tack så hemskt mycket för ditt svar! Jo jag har också tänkt mycket på det, och jag har kommit fram till att man är ju så förbannat patetisk när man tycker så jävla synd om sig själv över en tjej! Men ändå så fortsätter man att tycka synd om sig själv.

Just nu kan jag med handen på hjärtat säga JA! Hon var (och kommer nog förbli den mest underbaraste människa jag har träffat). Jag har gått igenom mycket skit i mitt liv(det har ju vi alla gjort på ett eller annat sätt) och jag har aldrig träffat någon som har kunnat tackla det. Antingen så har folk varit rädda för mig, eller så har dom mobbat mig, men inte hon! Hon tog mig för den jag är! Hon tillät mig att vara mig själv! Och det är den största tryggheten i mitt liv, och nu finns inte den längre! Vi var tillsammans i ca 1 år. Det absolut bästa året i mitt liv! Tack för att du bryr dig!

Jag tänkte på några saker gällande facebook.

Mitt ex har inte tagit bort någon av våra gemensamma vänner från sin vänlista. Mina vänner kan med andra ord se all hennes aktivitet. Hon var inte tight med någon av mina vänner. Vore det mer suspekt om hon tog bort alla och hade en helt stängd profil, eller är hennes beteende mer suspekt nu med tanke på att hon verkar vilja "skylta" med sitt nya liv inför mina vänner?

Vidare undrar jag om jag borde be mina vänner ta bort henne eller bör jag be henne ta bort dom? Eller ska jag bara låta allt vara?

Min profil är helt stängd, har blockat henne. Har begränsat möjligheterna helt för hennes familj att se mina aktiviteter. Ses jag som den största förloraren av henne och hennes föräldrar, vad tror ni?

Jag behöver lite objektiva synpunkter på var jag och mitt ex befinner oss, för alla mina "Irl"-vänner hyser ett stort hat mot henne, och ger mig bara samma råd, skit i henne.

Kort sammanfattning: Tillsammans 4 år, bodde ihop, planerat att skaffa kids inom 1-2 år, 24-26 år, tjejen var otrogen när jag var bortrest, blev utkastad, vi gjorde slut. Hon ångrar sig som fan, säger att jag är den enda, vill försöka igen osv osv.

Mitt dilemma är detta. Jag älskar faktiskt denna fantastiska varelse djupt, och vi har ett speciellt band till varandra som jag inte känt med någon annan under mitt korta liv. Jag skulle kunna tänka mig att spendera mitt liv med henne. Vi hade ett välmående förhållande, och hade bra kommunikation. Jag tror att orsaken till hennes otrohet var vår ålder mest, att vi låste in oss i monogamins hörn innan någon av oss riktigt levt ut, även om vi rest en hel del tillsammans.

Hon säger sig inte veta orsaken själv, men jag gissar på att det var spänning kanske. I vilket fall känner jag att jag förmodligen skulle kunna förlåta det. Min värld är inte svart och vit, och jag har gjort egna misstag, och kan förstå situationen.

Fan nu blev det ingen kort sammanfattning. I vilket fall, min fråga: Vad är det bästa sättet att förhålla sig till ett ex som man kan tänka sig att bli ihop med igen? Vi har varit isär i cirka 2 månader nu, vi hörs i princip inte alls. Hon skickar ibland något SMS när hon mår som sämst. Innehållet brukar vara: "saknar dig så äckligt mycket" eller dylikt. Jag brukar svara liknande, och ibland medge att jag hoppas att vi kommer att sluta ihop i framtiden.

Tjänar jag på att leka ball, att inte svara på hennes mess i längden? Att intala henne att det är slut 4 life? Är det någon här inne som har erfarenhet av att bli tillsammans efter ett längre uppehåll? Att ses på nästa hållplats i livet? Jag har ju gjort det klart för henne att jag absolut inte kan vara med henne nu, att det hon gjort är det största sveket man kan göra mot en människa.

I övrigt vill jag bara säga tack för alla era inlägg, det har varit bra läsning när man har mått som sämst. Och jag märker att varje dag som går så blir jag starkare och mer och mer bekväm vid att vara själv.

Peace out!

Eller bryr hon sej helt enkelt inte om att ändra och hålla på, är ju valfritt för folk som vill titta och snoka, mitt ex gjorde ingenting mer än att blocka mej någon gång, men det hade hon inte gjort enligt henne själv.


Ähh låt det vara bara.... folk bryr sej mer om vad man gör och inte gör och skriver och inte skriva på FB än i verkligheten så bara låt det vara som sagt

Skit i vad andra tycker... tänk på dej själv, dom får tycka precis vad dom vill eller hur ?... its all about you !... nobody else !

Jag tror absolut på att man kan bli tillsammans igen, men vid ett senare tillfälle.
Efter ett uppbrott av något slag måste man komma ifrån varandra till 100% och träffas som två nya individer.
Du måste ställa dej frågan själv, kommer du kunna lita på henne till 100% igen?
Skulle du kunna bli tillsammans igen och inte vara det minsta rädd för att samma sak ska hända igen, skulle du kunna vara helt avslappnad när hon ska ut och festa med kompisar eller liknande?

Är du HELT säker på att du skulle klara av det för att du VILL det och inte just för att saknaden och ja allt det där spelar dej ett spratt?

Du har sagt till henne att hon svek dej vilket hon gjorde, tilliten försvann och det tar tid att bygga upp en sån sak igen, vi snackar inte månader ens...

Eftersom du kommit en bit på vägen som du säger och känner det starkare för varje dag tycker ag personligen du ska fortsätta så, ditt liv utan henne, sommaren är på väg och du är på god väg att ta dej ur det värsta, sabba inte det med att kanske försöka igen och trilla tillbaka till ruta ett, du vet själv hur lång redan är och hur omöjlig den känns i början eller hur ?

Det är inte kul när man får läsa att det finns bättre tjejer där ute, faktum är att när folk skrev så till mej så läste jag det, men jag LÄSTE det inte och tog inte till mej det, idag ser jag det på ett annat sätt, idag känns det som jag slösade 5 månader på att sakna något jag aldrig hade ens.

Det finns underbara tjejer där ute, idag är ditt ex det absolut bästa och underbaraste personen du vet, men du vet inte hur nästa tjej skulle vara, hon kanske skulle slå ditt ex med hästlängder, framför allt skulle hon kanske aldrig ens tänka tanken att svika dej på samma sätt....

Det är svårt men det går, jag vet själv...

Mitt tips är att fortsätta som du gör, du kanske kan höra av sej framöver till henne när du känner att du fixar en slags relation med ditt ex utan att det blir jobbigt, skona framför allt dej själv och henne som det är nu... du mår inte helt okey och hon mår förmodligen inte alls bra, men det det hon får leva med, hon sket i dej och du blev sårad och nu ber hon om ursäkt..?

Tänk efter mannen.... !!!...

Jag tror stenhårt på att man ska ta vara på de människor man möter i livet som får en att må bra, som man älskar, som man kan bygga en tillvaro med och som man får en sån där fantastisk känsla av att träffa. Och de man älskar högst, tenderar att vara de som har möjligheten att såra som djupast.

Med andra ord, lite väl hårt att bara skita i en sån människa, men nog kan det behövas lite tid ifrån varandra för att se hur läget egentligen ligger. Å andra sidan behöver du ju verkligen inte överdriva den tiden om du inte tycker att det är nödvändigt - det är du och bara du som behöver förlåta det hon har gjort, och om ni tillsammans kan diskutera saken och lägga det bakom er gemensamt (det funkar inte att bara en av er gör det) kanske det ändå inte är fel att pröva igen om den känslan skulle infinna sig? Bara du är okej med det, så.

Att du känner dig bekväm med att vara "bara du" är en bra sak. Man behöver all styrka man kan få här i livet! Om du orkar kanske det till och med kan vara en bra idé att dela med dig av de här tankegångarna till henne. Är det något som kan stärka så är det att hjälpa någon annan. Men det är naturligtvis beroende på situation, och på hur du känner inför det.

Vad beträffar frågan om erfarenhet - inte egentligen. Däremot är mina föräldrar ett par som var tillsammans, bröt upp, levde livet på olika håll och sedan blev tillsammans igen några år senare. Jag om någon är väl ett finfint bevis på att det kan funka så också, om man vill

Livet blir bara bättre och bättre!
Var ju ute i lördags med fint sällskap, exet satt på krogen och såg mej, fick idag reda på att efter en stund hade hon reste på sej och gått gråtande där ifrån .....
Känns rätt gott i efterhand haha... Men kioskmongot kan få smaka på sin egna medicin, total tystnad från mej och sen se sitt ex må bättre än på flera år .... Ha en bra dag allihop för det ska jag ha !

[quote=Katla[/QUOTE]

Tack för era svar dudes. Det ni båda säger är sjukt vettigt, det svåra är att hålla sig till det. Vi har snackat lite senaste dagarna nu, och man ramlar ju tillbaks i gamla roller direkt. Men sen kommer det där mörka skiten upp till ytan, typ när hon säger att hon är kåt och vill träffas, då blir jag bara sjukt äcklad och vill skrika SUBBA SUBBA SUBBA SUBBA till henne haha

Så det är väl tid som behövs. Och som du säger Redbullen, så är väl det vettigaste att träffas som två nya personer, att allt gammalt skit är bakom oss, annars sabbar man nog det sista lilla man har ihop. Samtidigt är det så svårt, livet pågår ju nu, jag vill inte planera något som kanske aldrig hänger. Det är läskigt att släppa något man älskar!

Har läst dina inlägg en del, skönt att höra att det går framåt! Att kunna dejta nya människor utan att må kasst är mitt mål, just nu känns det mest som jag är otrogen.

På något sätt kanske det kommer något vettigt ur det här ändå. Jag känner mig mer levande nu på något sätt, jag måste liksom ut och se verkligheten. Konkurrera med andra. Jag ska fan komma ur det här starkare än innan!

Jo så kände jag också lite i början, kändes inte "rätt" att ens prata med andra tjejer eller liknande.
Men ja de vänder, på ett eller annat sätt... och lättnaden är otroligt skön faktiskt...

Jag besitter tvärtemot Redbullen och dropkick1 en enorm känsla av hämnd genom att umgås och prata med andra tjejer. Det enda jag är rädd för är att jag inte hittar en lika snygg tjej i framtiden eftersom mitt ex har satt standarden med sitt vansinnigt vackra ansikte.

Så kände och trodde också innan, i min "värld" var hon bäst på allt.
Jag tror också en sån sak har med känslor att göra, har man känslor för en person blir den personen vacker i ens ögon, se själv på stan! Kan komma en jättefin tjej och gå hand i hand med en kille som har ett utseende bara en mor kan älska tex..

Jag kan faktiskt ärligt säga att om jag frågar dej om några månader eller så så kommer hon förmodligen inte vara så himla fin och bra som du säger nu, jag är nästan säker på det.
Jag trodde mitt ex var speciell, ärlig som fan och bla bla bla, hon är också speciell dock på det andra hållet.
Visst ser hon bra ut det gör hon verkligen, MEN det finns minst lika fina eller finare och framför allt mer tjejer som vill ha oss här inne och kommer behandla oss med respekt, dom kommer älska oss, deras känslor kommer inte försvinna, dom kommer göra oss glada och lyckliga och vi kommer känna oss älskade!!
Grejen är bara att vi inte hittat den där tjejen ännu, men det kommer komma jag lovar dej.

Det där med hämnd känner jag igen och jag känner fortfarande så, men egentligen är det onödigt slöseri med energi som du kan lägga på att göra något annat.

Du kommer fixa detta, damma bort henne från axeln som det vore en fågelskit och sträck på dej.
Det är hennes förlust och du ska inte må som du göra pga att hon "gör bort" sej eller hur!