Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Borde väl vara lite skönt att en sån snygg kille valde dig, vilket innebär att du ser bra ut och han tycker nog att du ser precis lika bra ut som när ni träffades första gången. Visserligen gjorde han slut men det är ju hans förlust.

Det är inte ytligt tycker jag.
Känner samma, ser dock inte henne så ofta (vilket är tur) men dessa ögon den blicken, leendet hela hon är absolut det vackraste jag sett.

yeeees,
då har man varit med om en verkligen underbar resa med en otroligt bra tjej!
tyvärr så tog den slut.

historia: (/ignore om ni inte orkar)

efter ett stormigt förhållande med en (smått galen) brud så höll jag mig singel ett tag,
närmare bestämd 10mnd.
eftersom hon var som hon är så kände jag att det inte var rätt med tanke på att hon avgudade mig och begränsade ALLA mina val vidare i livet (det SKULLE vara oss 2, fick inte göra saker som t.ex vända mig om i sängen och sova med ryggen till, då älskade jag inte henne osv)
som sagt så gjort så tog det slut.

i efterhand kan jag se att gå från en borderline ex-fru med 2 barn,
till en kvinna med STORA problem men som lägger all vikt på att göra henne lycklig i mina händer och om det minsta lille känns fel så blev det ett helvete inte var det smartaste draget men jag stog stärkt på mina ben iallafall.

sen spenderade jag 10mnd på att hitta mig själv och utvecklas till att bli den jag är nu.
en starkare kille med båda fötterna på jorden.

sen...
sen tänkte jag att jag fick testa detta med nätdejting och hittade (eller rättare hon hittade mig)
en tok fin brud med hjärtat på rätt plats.

vi tog en första dejt på en bar på söder och summa sumarum så slutade det i sängen då vi fick insta klick sexuellt.
hon jobbade en period med att turnera landet och vi hade dagligen kontakt. (sms counter visade 4021 sms mellan oss 2 sen november och tills nu på fredag)
pratade i flera timmar om allt möjligt och vi sågs när vi kunde,
i vissa fall åkte hon direkt från flygplatsen och hem till mig bara för att träffas ett par timmar,
(då jag har 2 barn så ville vi inte göra dom förvirrad med att dom vaknade med henne i lgh)
och när jag inte hade barnen sågs vi en hel helg när vi kunde.

sen kom känslorna,
hon fick träffa barnen på deras premisser och allt var underbart.
efter att barnen hade lagd sig så kom hon med "jag älskar dig"
och jag blev över mig av lycka.
hon beskrev allt som att det var perfekt och att hon inte hade känt så så här på många många år.
(hon har valt att vara singel sen 2006 så jag tar det som en stor grej från hennes sida)

allt fortsatte som det var tidigare med ett par "hickups" och var underbart.
sen tog turnén slut och hon kom tillbaks till stockholm.
sen kände jag att hon höll mig lite på avstånd och jag började ana vad som skulle hända här näst-

fredag 2012-03-02:
vi skall prata...
klart vi skall... så kul........

jag möter upp henne efter jobbet och hon är tok ledsen,
jag har ju väntad på detta eftersom jag inte är fött i går och då valde att stänga av lite på fredag.
hon berättar för mig alla hennes känslor för mig,
beskriver hur underbar/fin/god/bäst jag är och att hon älskar mig.
men hon känner sig inte lycklig.
jag kontrar med: det är ok, var inte ledsen för att du känner som du gör, vi är alla ansvariga för våran egen lycka och att det är ok.
om hon känner så så skall inte jag vara den som tvingar fram något som inte är där osv.

jag visar mig svag och gråter lite lätt medan hon kramar mig,
vi håller hand medan vi promenerar söder,
hon frågar om ett kyss och det slutar med att vi hånglar lite.
vi äter mat på något sushi ställe då ingen av oss har ätit särskild under dagen.
samtalet fortsätter som det har gjort medan vi promenerade.
vi går med tunga steg mot tunnelbanan och avbryter samtalet med lite hångel och kyssar.
hon nämner att hon förstår att jag vill plocka bort henne ur mitt liv osv,
men jag velar lite mellan "jag kanske det" och "nej"
hon önskar mig allt väl och hoppas att vi ses/hörs

sen ringde jag en polare och går och super,
lördag = minns inte så mycket
söndag = minns kvällen iaf
och nu är det måndag....

jag funderar på om jag skall vara mig själv,
om jag skall fråga henne som en vän,
jag vill inte förlora henne i mitt liv eftersom jag anser henne som en otrolig fin/underbar/snäll och god kvinna som bara vill mig väl.
att jag borde slå pansar om mitt hjärta och ha henne kvar i mitt liv som den underbara vän som hon är.

men vad f vet jag.
uppenbarligen är jag världens bästa kille, med världens finaste barn, och världens godaste hjärta,
men jag känner inte att jag är värd kärlek längre,
och med den insikten mår jag bättre.
så kanske det är så.
ultimate friend and lover,
destined to be alone at night.

(ursäkta alla skrivfel, är norrman )

Jag tycker det är väldigt individuellt vad man bör göra. Känner du att du skulle klara av att kunna se ditt ex i olika jobbiga scenarion såsom med en annan kille osv. Ja men då tycker jag att prova att kör på att vara vän. Men känner du att du fortfarande har känslor kvar för henne och att det bara skulle göra ont, säg det till henne då att du vill ta avstånd ifrån allting för pga du har känslor kvar och den biten. Hon kommer förstå och respektera dig och ge dig det space du behöver.

Min egen erfarenhet är att jag aldrig skulle i nuläget vilja vara kompis med mitt ex pga jag har ganska starka känslor kvar för henne och det river bara upp massa gamla sår. Jag tvivlar inte på att hon är en bra vän men känner att ska jag kunna läka och gå vidare så måste jag undvika henne till varje pris. Och det sista jag skrev till henne var just att jag tar avstånd...

så klart om jag känner att det blir jobbigt att se personen i fråga med en annan person så säger jag till vad tycker och tar avstånd.
men med tankarna jag nu har ser jag inte det som ett problem,
men om hon verkligen vill mig väl så tror jag också att hon skulle vilje se mig må bra.

I slutändan är det du som gör valet, broder. Alla vill vi ha kvar våra ex i nån form av närhet för att hoppet inom oss fortfarande lever om att en dag kanske finner exen känslorna för oss igen. Antingen tar du avstånd nu och tar upp kontakten med henne längre fram lr så fortsätter du som du gör och ev bränner dig på vägen. Du kastar ju inte ut henne ur livet utan bara tar avstånd i från henne, mitt råd är att ta avstånd även om det inte känns att det är det rätta så tycker jag du ska göra det.

har ju redan bränd mig på vägen

men vill säga att jag håller med i mycket av det du skriver,
och jag har i tidigare situationer hållit mig på avstånd från x'er pga eventuella känslor.

men med denna är det något speciellt..
som att jag vet att det inte kommer att bli oss 2 men att hon gör mig glad på andra sätt.
nu har inte jag tagit den kontakten än och tänker nog låta det ligga ett lite tag till.
men ändå så känns det schysst och rätt att välja att hålla henne kvar i mitt liv.

Jag tycker du ska ta en ordentlig funderare innan du gör något och känner du att du klarar att ha hennes kvar i ditt liv då tycker jag att då är det bara att prova på. Jag vet bara genom egen erfarenhet att jag själv inte vill ha mitt ex som nån kompis just pga känslor men din situation är nog olik min.

Varför vill du ha kvar henne i ditt liv? Historian pekar på att hon inte är ärlig mot dig och inte ens vill försöka lösa era problem så som hon uppfattar det. Varför ska du ens lägga ned en sekund på att vara vän med en person som gör så mot dig? Pga att du är så kär i henne så ser du inte verkligheten.

Tror inte du begriper hur jobbigt det blir när du får reda på nästa partner för henne, det kommer bli så jobbigt att du kommer behöva ta dig genom allt igen.

Hon är feg och en dålig människa, du förtjänar bättre.

var ett tag sedan jag skrev här, har inte orkat.
Om 1,5 vecka flyttar hon och huset ligger nu ute till salu.

Har börjat så smått se fördelarna med att bli singel, ser många saker mellan oss som stör mig som ska bli skönt att komma ifrån. Trodde jag var värd mer i hennes ögon efter allt vi har haft tillsammans men så som hon agerar nu efteråt så känns det inte så.

Hon har tagit upp kontakten med en gammal klasskamrat och druckit öl och sovit över hos honom. Det säger hon öppet till mig. De verkar smsa en jävla massa på helgerna också. Vet att hon var hos honom en kväll när jag skulle jobba men sa till mig att hon hälsade på en tjejkompis.Vissa tillfällen går bra att berätta om men andra inte? Känns så jävla pissigt att hon inte kan vänta ett par veckor och sen göra precis vad hon vill utan att jag ska se det. Hon VET att jag har skitsvårt för det men tycker inte att jag har något att säga till om. Det har hon faktiskt rätt i men har man varit så förälskad i någon så behandlar man väl inte den personen så?

Sen säger hon att hon är rädd för att jag ska vända ryggen till och inte vilja ha vår vänskap kvar men vad fan förväntar hon sig?
Tänker jag fel eller?

Vi har en gemensam tjejkompis som jag snackar lite med på fejjan. Har varit ute med henne vid två tillfällen med andra kompisar. Enligt exet är detta fel då jag tar hennes kompisar ifrån henne på detta sättet och att det är konstigt då jag aldrig har umgåtts med henne innan!
Nu har jag inte umgåtts med henne själv utan det har varit andra vänner med till skillnad från exet som dricker öl och myser med film och övernattning. Men där gör ju jag fel... hur fan det nu går ihop.

I helgen var exet ute igen och kom hem asfull. Har aldrig sett henne så fullinnan. Blev nog en hel del fyllesms till honom då... känns kul.

Fan, vet inte vad jag vill med inlägget, bara prata av mig kanske... förr pratade man alltid med exet ju men det går ju inte längre.

Jaha, då har även jag varit förälskad och blivit dumpad för första gången i mitt liv. Har bott i London senaste halvåret och träffade tidigt en kille jag började träffa som var ifrån Holland. Fick otroligt starka känslor för honom och den sista tiden bodde vi ihop. Allt var inte perfekt, det har varit en del bråk men jag har ändå tyckt att det på nått sett gjort att vi kommit varann närmre och vi har rett ut oklarheter osv. Sen för två veckor sen som en blixt från klar himmel så berättar han att han nog vill vara själv ett tag och inte orkar med ett nytt seriöst förhållande och att han ville flytta hem till Holland ett tag (han kom precis ur ett 4 år långt förhållande när vi träffades).

Det gjorde förstås skitont, men det kändes ändå inte som ett slut, mer som en "paus" ett tag för att se om han vill fortsätta förhållandet när han varit hemma ett par månader, och han sa att han verkligen gillade mig och att han fortfarande var jätteattraherad av mig och att han bara behövde vara själv just nu. Ok fine, tänkte jag och ska ge honom space men vi har ändå hörts på facebook varje dag, och det är han som börjat skriva till mig.
Det gjorde mig hoppfull och tänkte att det nog kommer att lösa sig och bli vi två igen. Men dom senaste dagarna har han inte hört av sig och så jag skrev bara och frågade om allt var okej och då var han jättekort och inte pratsam alls.
Och så nu i morse när jag loggar in på fb så har han ändrat sin status till ett "förhållande" med en fotomodell som han känner men som jag bara trodde var en vän, hon har även skrivit att hon saknar honom i hans logg.

Känner mig så otroligt jävla lurad och sårad, luften gick helt ur mig. Vafan ska jag göra nu?


Allt är nattsvart.

Det ända du kan göra är att acceptera det som har hänt. Det kommer ta tid och du kommer må dåligt och vara ledsen. Det är fullt naturligt och som det ska.

Nu tycker jag du ska ta bort allt som påminner dig om honom, radera telefonnummer, blocka på facebook ja precis allt. Hör han av sig svarar du inte och jag menar inte på något över huvud taget betrakta honom som död.

Jaja jag vet att det är skitsvårt men jag lovar dig att allt kommer gå snabbare för dig om du gör på det viset och du kommer på benen igen. Han är inte värd dig på något sätt och det har han visat.

Pm. om du vill prata.

Lycka till.