Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Det där är det absolut svåraste med hela processen faktiskt, jag tror det är där alla hakar upp sej.
Det börjar med chocken, det måste man komma över och det gör man, nästa steg är att tänka på sej själv och också sitt ex (om det tog slut på ett sätt utan stor svek såsom otrohet och sådant) man förnedrar/plågar sej själv om man inte släpper det så snabbt som möjligt, och man fördärvar inte den eventuella chansen som KANSKE finns att man ska hitta tillbaka igen, nästa steg är att acceptera att det är slut och där sen börja processen att gå vidare
Jag hoppas inte längre att mitt ex kommer tillbaka, men jag skulle önska att hon kanske gjorde det, för chansen finns kanske kvar, jag är långt ifrån redo att dejta för att "vinna" något, där emot kan jag dejta eller träffas bara för att lära känna en ny tjej och kanske känna själv att det finns andra vilket det absolut gör det vet jag.

Jag har gått i 5 månader nu snart och JA jag gjorde alla tänkbara fel man kan göra och jag blåste nog mer bråar som finns i hela världen känns det som, jag försökte mer eller mindre tigga, jag försökte övertala, jag försökte med psykologisk krigsföring, men det var för jobbigt för min egen del, det var sjukt påfrestande.
Det sista jag kunde göra var att bryta helt, tyvärr var det också dumt haha... men ja nu sitter jag här och har brutit helt men ångrar mej, jag har målat in mej i ett hörn och jag kan liksom inte höra av mej till mej ännu en jävla gång och säga " öhh du hehe jag ångrar mej IGEEEEEN " .... så som det är nu så får jag se hur det blir, ses vi så ses vi och då är jag mitt gamla jag igen, jag kan inte säga till henne att jag ångrar mej så jag får väl visa det i stället...

men i vilket fall som helst så kan jag från och med några dagar tillbaka välja att inte höra av mej, jag kan välja att inte titta på hennes facebook sida, jag är ganska säker att jag såg henne på stan, jag ville kontrollera om det var hon men jag gjorde det inte, varför? ... Jo för jag vet att jag mår sämre om jag vet till 100% att jag kommer backa väldigt många steg i min process om jag kollar hennes facebook och likaså om jag hör av mej

Så jag är kanska så fuckad men jag mår bättre ändå

Varför ångrar du att du bröt helt? Vill du se på när hon träffar någon annan och du blir lämnad ensam kvar? Eller mår du bättre av tanken att hon hellre är ensam än tillbringar tiden med dig? Ingen lockande tanke för mig i alla fall.

Antar att det är helt normalt att inte ens bli intresserad av tjejer efter en ganska tragisk separation? Iallafall för mig, min föredetta har redan en ny efter 2 veckor.. Varför har hon isåfall valt den vägen att gå?

Vet inte vad jag ska skriva, det är jävligt tragiskt och tyvärr kan man inte förutse hur lång tid det ska ta. Jag hittade tyvärr några bilder på datorn av mitt ex och jag kommer garanterat börja böla innan jag somnar trots att det har varit 6 månader sedan sista kontakten. Man kan uppenbarligen inte skynda på och vissa sår läker aldrig, man får lära sig leva med dem.

Det farliga med din sorgeprocess är att du inte riktigt accepterat det, hur mycket du än älskar henne så kommer hon aldrig vilja ha tillbaka dig. Försök tänk lite på vad det egentligen innebär, du kommer garanterat må sämre temporärt men först när du accepterat att det verkligen är över och inte ens funderar på att be henne ta dig tillbaka, då börjar du må bättre. Du kan aldrig heller få det ogjort, att tänka sig får man bara ångest av.
När du får ett sådant infall igen nästa gång, tänk dig för, vill du verkligen börja om att sörja igen? Innerst inne vet du svaret på dina frågor till henne men varje gång du ställer dem hoppas du på ett annorlunda svar.

Kan inte säga att jag är helt återställd men skillnaden mellan oss är att jag förstått att det aldrig kommer bli jag och hon igen. Jag har accepterat det och ser inte längre en framtid med henne men det är klart det stundtals gör ont.... Försök se en framtid för dig utan ditt ex, det är svårt men det går verkligen och du kan nå tillbaka dit du hade kommit i november.

Ja, det kändes verkligen som en förlust igår. Jag hade kommit så långt och kände mig så stark men ändå så bröt jag ihop, och detta när jag kom hem och var för mig själv. Då kom "chocken" typ eller vad man ska säga.

Jag trodde mig accepterat att det var slut. Men när jag kom hem till henne igår, efter ett år, bara vi två så var det något som hände. Jag kände direkt att det var obehagligt att "umgås" med henne utan att ha någon fysisk(eller psykisk) kontakt. Jag sa det till henne: du sitter här bredvid mig men det känns som att du är 100 mil bort. Hon förstod inte vad jag menade riktigt. Hon skrattade lite smått faktiskt. Och det var vid ett sådant tillfälle jag insåg att hon gått vidare totalt. Jag försökte förmedla att jag känner väldigt svårt allvar inför det hela men hon viftar bort det med ett skratt.

Och när hon gjorde klart för mig till 100% att hon inte vill att ska vara tillsammans i framtiden tog jäkligt hårt, även om jag ju visste det hela tiden, så har jag haft ett helt år på mig att inbilla mig önskedrömmar.
Det jobbigaste av allt är att hon gått vidare totalt. Det är det som är så tragiskt och som gör min ögon blanka av tårar. Allt vi lovade och sa till varandra var bara "sånt man säger" när man är kär. Jag trodde blint på det där. Men Aldrig mer. Jag har lärt mig mycket nu.

Jag har många bilder på henne på datorn. Även en påse i en garderob med lappar, kort, brev, kudde. Vad gör man med det? Jag har slängt en del men.. känns så tungt

Du verkar fortfarande gått omkring med någon form utav hopp om er två igen kanske undermedvetet. Var glad för vad som nu hände i stället det var kanske det som behövdes för dig så du verkligen släpper henne nu och går vidare.

Kom igen nu VViking vi har ju stött och blött det här massor och jag vet att du verkligen vill och kan gå vidare du måste bara SLÄPPA taget. Gör det nu så du också får en trevlig vår och sommar med nya tjanser och utmaningar.

Sen det där med hoppet, som även om man tror sig ha släppt det kan ligga latent. Sedan blossar det upp när man minst anar och vill det, usch.

Tja, ganska undermedvetet. Blev rent ut sagt förvånad att jag blev så jäkla ledsen för något så uppenbart. Det kommer ju inte bli vi två igen. Det är som att det finns två sidor av mina känslor, och jag kan inte kontrollera dom ibland. Och jag vill verkligen starta ett nytt liv. Tror jag ska flytta inom ett år, skaffa nya vänner och få nytt blod i mitt liv. Det är det som är ljuspunkten i mitt liv just nu.



Det var det som hände i förrgår. Tillbaks på ruta noll typ. Men jag kämpar vidare.

Ja fy för fan vad skallen kan bli vriden av en så enkel sam som känslor. Helt jävla galet det handlar ju faktiskt endast om kemiska reaktioner i vår hjärna som vi inte ens startar själva utan det utlöses när vi träffar någon som lyckas frigöra dessa lyckliga känslor.

Hur blir vi av med dom efter att ha blivit lämnade? Ja det är det som är frågan. Personligen tror jag att den som dumpar har slutat producera dessa feromoner gent mot den andra medan den dumpade fortfarande gör det.

Det är där tiden sedan kommer in. Hur lång tid behövs för att stoppa den här belöningen i hjärnan? Inte en aning faktiskt däremot vet jag hur man kan förkorta och förenkla den genom olika metoder för hur man ska lägga ner allt och sikta in sig på sig själv.

Det finns som vi vet ett antal steg att genomföra och även här är vi olika på hur lång tid det tar innan vi gör dom. Jag t.ex behövde två månader på mig innan jag helt enkelt blev förbannad på hela situationen och mig själv och efter det tog jag tag i problemet.

Idag mår jag toppen och ser på framtiden med tillförsikt igen. Så det går.

Nu reser vi oss ur askan och kastar oss in i elden igen tycker jag...