Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Det kan ju absolut vara så; att hon inte har några känslor kvar för mig alls. Dags att ta reda på det som sagt!

Har mer och mer börjat komma underfund med att jag har nog tofflat lite för mycket. Har alltid varit den som har haft "makten" i förhållandet, men när det började knaka så gav jag efter för mycket, och det var då som det verkligen gick åt h-vete. Suck... I slutändan är alla förhållanden baserat på ett spel.

Att man ens tror att som 20-åring, i ett första-gångs förhållande, att det kommer att vara för evigt. Trial and error! Man måste vara med om ett misslyckat förhållande för att få veta hur man handlar på rätt sätt i nästa. Vi får alla gå den hårda vägen för att lära oss om hur kvinnfolk fungerar.

Riktig hjärtesorg är den känsla som inte går att mäta med mycket annat. Den måste helt enkelt upplevas. Värst är den om man skaffat sig minnen med personen. Det är dom tankarna som dyker upp i huvudet när man känner sig sådär hopplöst ensam och misslyckad.

Har ett svagt minne av att jag kunde sitta och tänka hur det skulle kännas om det här förhållandet skulle ta slut, som om jag ville känna känslan. Det är så lätt att man tar för givet det man har, lyckan, tryggheten och den villkorslösa kärleken.

Hon har förändrats så mycket! Från den söta, ordentliga lilla tjejen som absolut inte var brydd om att gå ut och festa helg, till partyprinsessan som är ute och slirar varje helg. Känner knappt igen henne. Och det här med att umgås som vänner. Strictly business liksom. En stel kram vid hej och hej då! Förut så var det ordentliga omfamningar och kyssar...

Som jag har sagt flera gånger, även om jag ältar, så fixar jag nog inte att umgås som vänner längre. Allt känns så krystat på nått sätt.

Redbullen Jag ligger lågt nu men jag vet inte om jag vill gå på bio med henne. Sitta och stirra rakt fram i en vit skärm? Det hade varit en annan sak som vi hade myst som ett par, men då kan jag istället gå med en polare som verkligen uppskattar mitt sällskap... Det är ju synd att det skall bli såhär. Men det är väll den andra sidan av myntet...

Mycket text såhär på morgonen.

Edit: Hon har inte ännu svarat på smset jag skrev och tackade för en trevlig kväll. Tror jag skall bjuda henne på samma medicin och utpeka att hon aldrig hör av sig längre...

Ne känns inte som mitt ex är densamma riktigt heller. Känns som hon är ute och festar Mycket mer nu än innan. Innan ville hon alltid vara med mig.. Jag får kanske en stel puss på munnen när jag träffar henne eller bara en kram.

Känner igen mig i det där med tofflandet. När hon började tveka så blev jag rätt tofflig av mig plus att jag sökte bekräftelse rätt mycket

Detta var mitt första förhållande också och jag trodde detta skulle vara vi resten av livet..1 år och 4 månader varade det och är 21 år idag så man är ju fortfarande rätt ung.. Dock är det ingen tröst i dagsläget då det är hon jag vill vara med

Man blir helt enkelt rädd så rädd över att man känner att förhållandet är på väg att ta slut. Det otänkbara går och blir verklighet, och jag vet inte om det har med överlevnadsinstinkt att göra, men man gör verkligen allt för att visa att man är den perfekte pojkvännen. Detta ger dock en motsatt effekt och man stöter henne ännu längre bort.

Även om mitt förhållande kanske var dödsdömt redan när hon började tveka så önskar jag att jag kunde ha haft lite mer is i magen. Det måste vara paniken eller något, för jag försökte verkligen med allt, och på SAMMA gång. Jag blev för mycket för henne. Från en kille som var säker på sig själv och på förhållandet, till en osäker, desperat pojke.

Är man för rädd över att bli lämnad så blir man också det.

Lyssna på den här låten mannen: http://www.youtube.com/watch?v=YcU5CLJoNa0&feature=related

Känner igen mig precis i det du skriver. Blev så jävla orolig att jag skulle förlora henne så låg på henne mycket vilket som du säger gjorde att jag bara stötte bort henne.. Jag blev också osäker på mig själv och detta resulterade i att hon inte kunde slappna av när hon var med mig.. :/

Fan om jag visste att det skulle bli såhär hade jag gjort slut direkt när hon började tveka så hon kunde komma krypande tillbaka istället för att det skulle bli såhär. Dock känns det som det var kört redan då hon började tveka..

Aah den låten är go..

Jag agerade precis som dig gubben... Det är nog den naturliga reaktionen när man inte riktigt vet vad man skall göra. Man tror ju att det så jävla RÄTT. Jag försökte verkligen intala mig själv att inte vara för påstridig, men efter ett tag så började jag att skita i allt eftersom hela situationen kändes så hopplös.

För mig var det att tjejen ville att vi skulle flytta isär för att hon ville ha "space" från mig. Redan där borde jag ha fattat, men hon fick mig att vilja fortsätta. Att hon hade tappat känslor, men att det var mig hon ville vara med. Man blir så jävla sur på sig själv så här i efterhand. Man känner sig både feg och utnyttjad.

I'll be over you!

Hur ofta tänker ni på exet ? Jag tänker på henne mestadelen av dagarna, hon blir automatiskt det första jag tänker på på morgonen.. Försöker att inte tänka men gör det ändå. Sen ältar jag att jag kanske borde Gjort saker annorlunda också..brukar ni kunna släppa henne när ni tex umgås med polare ? Jag har svårt för det också

Känner mig ensam

I början kanske första två månaderna kände jag precis som du beskriver.
Efter det har det släppt och nu efter ytterliggare två månader kan jag komma på mig själv med att jag inte tänkt på henne en enda gång på flera dagar.

Sedan dyker hon upp i huvudet i bland men då bara för en kort stund och jag mår då inte ett dugg dåligt utav det utan kan utan problem vifta bort henne ur mina tankar.

Anledningen till att jag viftar bort henne så är att jag anser inte att hon har något där att göra längre hon förtjänar inte mig längre för hon valde bort mig och då förtjänar hon mig inte heller.

Vad vill jag ha sagt med allt detta? Jo att du kommer tänka mindre och mindre på henne och en dag när du vaknar är hon inte där längre och det är en befrielse kan jag lova.

Det där med att man inte vill försöka med sitt ex igen kommer dröja.
Jag önskar inget annat faktiskt för jag är förälskad, dock krävs det väldigt mycket från både henne och mej om det skulle bli så att vi gav det ett försök igen.

Enda möjligheten jag ser att försöka igen är att det gått så lång tid att man glömt bort allt det dåliga men det kan dröja väldigt länge.

Känner också att jag vill försöka igen men det är nog som du säger. Dock vill jag inte vänta allt för länge för om hon skulle ligga runt med andra killar hade jag inte velat satsa igen..