Kinesiska "Fem kryddor" - hur funkar det bäst ???

Jo det finns ju oika sorters burkar i daglivaruhandeln som saluförs under namnet "Five Spices" osv.
Och de är väl för det mesta ungefär likadana, med viss variation.

JAg hittade emellertid ett kinesiska paket, som innehöll blandningen, på ICAs asiatiska hylla, och tänkte prova den.
Men den gjorde mig besviken eftersom den var så mild och mjäkig, med nästan 50% kanel dessutom, och bara 4% kryddpeppar.
Och så smakade den därefter ... nästan som vagt kanelkryddad sand.

Det borde finnas andra, bättre varianter som har bättre fjong, helt enkelt. Detta var nog förmodligen mest bara en basblandning" som det sen var tänkt att kunderna själva skulle bygga på efter eget tycke och smak.

Jag gillar nog bättre 7 kryddor isf, åtminstone där det finns rätt mix mot det stingliga hållet. Lite som en god "Jerk" som du skrev.

Jag har ju även försökt prova blandningen till en hel del härhemma, men ändå inte lyckats hitta något riktigt bra - i sin mest basala grundblandning.

Man behöver addera lite annat, för att man ska få fram det man vill ha. Och då måste man ju lära sig den grundläggande smakbalansen ordentligt först, så man förstår och kan bestämma åt vilket håll man vill dra det hela.

Med sting blir den tex mycket bra till lena, milda smaker som tex Halloumi och liknande.
Och även Pommes kan den gå till.

Och grillat som sagt.

---

Det finns ju även andra blandningar som är populära, och som ofta får en egen prägel beroende på var den är gjord.
Den där sydostasiatiska chili, ingefära och soya, det kan vara en mycket fin smak - och som gärna tål en hel del sötma.
Men för mig är det en mycket känslig smak, som så lätt förstörs om det blir under- eller överkryddat.

---

Men, trots att et kan se ut som att jag kverulerar lite väl mycket angående denna "5-kryddan" så kan jag ändå inte släppa den, eller har kunnat sedan jag första gången fick smaka ...
Det finns något lite beroendeframkallande i den, så är det.
Men, blir det inte rätt, så blir det ... bara fel ... tyvärr verkar det vara så.

Men kom igen nu va ... =)
Allkrydda, Allroundkrydda, osv, är ju ändå inte något som ALLA använder.
Den är säkert populär, men så populär är den nog inte.
Jag har svårt för att den alltid ska finnas med på nästan varje tallrik man handlar på valfritt falafel-ställe däremot. Hellre har jag vanligt salt isf. Men då måste man nästan bruka våld mot dem för att få dem att hitta saltkaret istället för att omedelbart greppa allkryddan och ösa ut över ens pommes.

Annars är det nog rätt att kryddblandningar inte varit så vanligt i Norden.
Det har ju varit mat med så stark och karakteristisk smak att det förmodligen inte behövts. Tänk själv på allt det insaltade och rökade som folk stoppade i sig.
Det ger ju starka smaker, som man kanske inte känner att man behöver öka på ytterligare med kryddor.
Bortsett från starkt sting som senap och/eller pepparrot såklart. Men sånt passar ju bra för just starka grundsmaker, det gör det faktiskt.

Örter däremot, de har ju funnits med oss ända sedan stenåldern.
Örtkryddade mat- och bröd har inte varit direkt okänt (inte i form av dryck heller).
Dill och kummin tex, inte helt okänt.

Sen har vi ju medeltidens "pepparkakskryddor" också, varav det mesta nog gått förlorat från folkminnet (bortsett från glögg och pepparkakorna).

Av någon anledning blev ketchup skitstort när det introducerades. Men jag tycker ändå att senapen kommer tillbaka i takt med att barnen blir vuxna. Det är tex knappast ovanligt att vuxen korvätare väljer senap istället för ketchup på korven med brödet.

Senap passar bra till fiskar också, och det kan ju vara hyfsa neutral smak för gommen eller hur.
Så en grovkorning och kanske lite söt senap till kokt fisk brukar uppskattas.

Om vi tittar på vad vissa gravfynd från tex Järnåldern avslöjat så skulle det kunna gå att tolka det som kryddigt, även om det oftar tolkats som magiska ingredienser.
Men borde inte de så flitigt medelhavsresande nordborna under järnåldern (fram tills slutet av medeltiden) ha kunnat ha lärt sig ett och annat från Östra Medelhavsområdets kokkonst, och velat göra liknande härhemma också?

Att man tog inspiration från den kultursfären är ju annars nära nog belagt, iaf i de berättelser och historier som finns nedskrivna - som visar hur folk som varit i Miklagård förändrats, och efter den upplevelsen gjort allt för att bära med sig så mycket av den högkulturen ända upp hit till iskalla och mörka Norden.
Dvs då även i form av mat och kryddning.
Trälar kunde säkert ha köpts från Grekland, osv, som var mästare i köket och som lagade festmåltider åt stormannen och hans gäster.

Men, efter korstågens slut, och i synnerhet efter Konstantinopels fall, så blev Östra Medelhavskulturen ett för oss stängt område. Det gick inte längre att fortsätta samma affärer som tidigare, eller ens fortsätta besöka.
Kryddorna osv upphörde komma lika lätt och bra som tidigare.
Och, som om det inte vore illa nog, så var det ju i samma veva ungefär som även det Katolska, södra, Europa blev stängt för hela reformerta nordvästra Europa.
Kvaliteten på sydliga varor torde ha försämrats rejält, och blivit väldigt mycket dyrare.
Tydligen kunde, tex, Gustav Vasa fortsätta handla apelsiner från katolska Spanien (som han lät mata sina söner med - en klyfta per dag skulle de få lov att smaka. Inte en klyfta mer, och bonden som ansvarade för deras undervisning och uppehälle fick inte lov att tjuvsmaka ... apelsin var alltså otroligt dyrt då, början av 1500-talet), trots sin katolsk-fientliga inrikespolitik.

Så, jag misstänker nog att Vikingarna åt klart bättre mat än vad man åt efter Reformationen.
Inte nödvändigtvis "bättre," men med ett bredare utbud från större delar av den då kända världen.
Sen skulle det ju dröja hundratals år år innan vi återigen började intressera oss för sydländsk mat och kryddning.
Kanske därför som den nordiska maten anses som så snål på "extra smaker."
Men suget fanns ju. Se bara på Sydostindiska kompaniets handel med kryddor.