Varför är just sverige sånt u-land när det kommer till serier?

Bara för att personer dricker kaffe behöver inte det betyda talking heads. De kan ha ansiktsuttryck, kroppsspråk och gester. Kafét de sitter på kan vara en händelserik miljö. Det blir fler arbetstimmar än att animera en explosion.

Ja så kan det ju vara. Men generellt så är dialog scener mindre animerade än rörliga actionscener.

I anime är det ju verkligen så.

Intressant att höra och det verkar väl sannolikt att Danmark även då kunde uppvisa mer av en dejlig hygge-attityd också på biblioteken. Claes Reimerthi skriver lite om de svenska bibliotekariernas mer misstänksamma hållning i sin långa artikel om Carlsen och albumrevolutionen i den fjärde volymen av Svensk Seriehistoria (rekommenderad läsning), och där heter det bl.a.


Bibliotekstjänsts lektörer hade alltså en väldig makt när det gällde vad som skulle släppas in på biblioteken, och fram till 1970 hade man dessutom en kvalitetsribba som innebar att ett antal utgåvor överhuvudtaget inte presenterades för biblioteken – däribland praktiskt taget alla tecknade serier. År 1968 och 1969 kom för första gången serier med på sambindningslistorna, i form av några Tintin- och Muminalbum. Det var alltså albumrevolutionen på 1970-talet som ledde till att de tecknade serierna slutligen började bli accepterade och få en högre status, eftersom detta format – till skillnad från serietidningen – teoretiskt sett kunde komma in på biblioteken. "Under 1970-talet ökade bibliotekens inköp av seriealbum markant, från knappt 3 % av inköpen av skönlitteratur för barn och ungdomar 1969 till 10,2 % toppåret 1977", skriver Reimerthi. "Det bör dock än en gång poängteras att seriealbumen aldrig trängde undan eller hotade serietidningarna eller de traditionella årsalbumen så som skedde i Danmark. På 1970-talet nådde serietidningarna i Sverige sin största volym någonsin, för att 1981, ungefär samtidigt som även albumutgivningen började gå tillbaka, inleda den tillbakagång som pågår än idag."

Här som kuriosa en serie från 1974 av Magnus Knutsson och Ulf Jansson som behandlar just bibliotekens och andra institutioners "insnöade attityd" till serier vid denna tid: Sven och Knut läser serier.

Svensken vill bara ha trötta självbiografiska fabler ex Elvis, rocky och Arne anka.
Vi kommer aldrig få en egen frank Miller eller dylikt då svinen på galago inte premierar sånt

Serier riktar sig till barn. Dagens barn och unga är inte intresserade av serier, de bryr sig mer om sociala medier osv.

Det närmsta vi fick var väl Socker Conny.

Men mer seriöst, som sagts ovan, serier ansågs vara för barn under väldigt lång tid.
Kanske rentav en kritisk tid i publikationshistorien?
Horst Schröder gjorde vad han kunde.
Och åter igen, biblioteken var en enorm bromskloss i frågan enligt min erfarenhet.
De tog knappt ens in Lucky Luke, för tusan.

Förlagen var också otroligt konservativa eller rentav reaktionära.
Lilla Fridolf försökte (försöker?) man ju göra omstart på gång efter gång och skit som Kronblom och August & Lotta lever ju bara kvar som julalbum numera. Varför vet jag dock inte.

Även om Finn & Fiffi blev en oväntat hit för barnserier, det medger jag.

Både Carlsens albumvåg vid 70-talets mitt och Epix Förlags tidningsserier för vuxna tio år senare kanske drabbades av samma problem: materialet tog slut. Man sålde in sig med nya format på den svårflörtade seriemarknaden, som dittills hade levt på svenskt och amerikanskt material, genom att kunna plocka pärlorna ur det bästa fransk-belgiska materialet som producerats där under många år. Men sen var man ikapp, och efter att ha serverats det allra bästa under några gyllene utgivningsår visade den svenska publiken sedan ett betydligt svalare intresse för vad som fanns kvar och för det som nyproducerades i Frankrike och Belgien.

Kanske beror det på att Sverige är så pass amerikaniserat och inte identifierar sig med Europa eller ens med det övriga Norden. Vi tyckte ändå bäst om det amerikanska serietidningsformatet, inte det europeiska magasinet med episka fortsättningsserier som sedan samlades i album, och den amerikanska mentaliteten – även den förkättrade svartvita "självbekännargenren" är ju i hög grad ett barn av USA:s undergroundtradition. Europa gör så att säga bara korta besök här då och då.

Sen är jag inte så säker på att det nödvändigtvis är bättre att – som Danmark – vara ett importland för serier snarare än att själv producera dem. De svenska "serieskolorna" och andra institutioner har förvisso skapat en väldig likriktning genom att unga serieskapare skolas in i en viss mentalitet och kultur. Likaså kanske det allmänna svenska ointresset för människor, som gör att det i stort sett bara är sårade personer som vill hämnas som verkligen finner det angeläget att kommunicera kulturellt med andra. Dock finns det ju faktiskt en del exempel på att nya svenska serieskapare försöker berätta om annat än sig själva, även om vägen ut ofta blir fantasy och pastisch/parodi.

Horst Schröder har väl sagt att naket säljer och med tanke på karlns CV tror jag honom. Men även om Epix Förlags tidningsserier försäljningskurvor gick uppåt när lättklädda damer prydde omslagen, kan jag inte låta bli att undra om den här saliga blandningen i dessa tidningar mer långsiktigt kan varit en orsak till mediokra försäljningssiffror?: Att mer nichade tidningar kanske hade sålt bättre. Den pryde svensken kanske drog sig för att köpa en tidning där det bland annat fanns några sidor mjukporr; Erotik ska vara gömd under madrassen, inte bland övrig seriesamling. Och det kanske sällan lockade serieintressade tjejer att köpa en tidning med barbröstade kvinnor på.
Schröder ville få med allt han tyckte var intressant och även homoerotiska serier som kanske skrämde bort en del läsare.

Om Epix utländska vuxenserier gått att köpa i form av serietidningar och album några år till kanske dagens svenska serieskapare varit något bättre. Serieböcker kostar ju mer och är mer för den redan inbitne.

Horts Schröder försökte ju dock lösa problemet genom att ha de mer erotiska serierna i en separat album-svit. "Opal" tror jag de hette.
Att sedan svenska butiker "skapade" skandal på ren inkompetens när de placerade Squeak the Mouse i hyllan för barnserier lägger jag på dem, inte Horst.

Kanske men det var väl ändå när de nischade titlarna blev för många som förlaget började tappa, marknaden var mättad. Och jag tror inte att mjukporren skrämde den breda läsekretsen, Sverige var ju ett land där fräckis-böcker såldes i vanliga jultidningskataloger (med många vitsar som knappast skulle kunna publiceras idag) och där en gladporrtidning som En rolig halvtimma kunde sätta otroliga försäljningsrekord i dagligvaruhandeln. Folk ville nog gärna se Crepax, Corbens och Manaras nakota fruntimmer i Epix, däremot senare nummer fyllda av Fred, Edika, F'Murr och 72 sidor Skrattkrinkan – not so much. Det man mest uppskattade bland det fransk-belgiska var kanske det som ändå påminde om amerikanska serier, i en elegant tecknad cartoonstil och med en satir präglad av den MAD-humor som Goscinny & co hämtat över från USA.

Det där med att förföljelse och "moralisk panik" skulle ha satt stopp för tidningsimperiet Epix tror jag man får ta med en smula salt. Det var väl knappast det homoerotiska som fick läsare att reta sig på Anarcoma – Ralf König och Howard Cruse hade de väl inga problem med – utan att den var tecknad på ett jämförelsevis äckligt sätt, inte elegant Clive Barker-äckligt utan bara fult.

Ah, ok. Tack för vettigt svar.
Men det där om att marknaden var mättad. Var inte marknaden ganska mätt hela tiden när det gällde mycket av det Schröder valde att ta med i sina tidningar? Han brukar väl "skryta" om knapra försäljningssiffror och skylla på att det var Tidsams monopol som förändrade marknaden. Och kan inte det stämma?