Varför älskar svensken ensamheten ?

Nej. Farsoter har funnits överallt. Svenskar var förmodligen också mycket mer sociala innan skiftet av byar på i början av 1800-talet.

Svenskar har lärt sig destruktiva värderingar som de tror att svenskar tror är "rationella" och "logiska" men som inte fungerar om man är en människa och om man vill att samhället ska fungera långsiktigt.

Det som är bra med detta är att svenskar kan skaffa sig nya fungerande värderingar och bli människor som är glada och mentalt välfungerande.

Finns ingen som gillar ensamhet om man inte är tokig från början.
Svenskars sätt beror på blyghet och lättja

Sen att komma bort lite, är en annan sak.
Men ensam är stark-mentaliteten är klart direkt patetisk och man bör då jobba med sig själv.
Men vänta nu, lättjan där.
Det går alltså inte.

Bättre att skruva på traktorn eller köpa ny slips

Ensamhet är ju ofrivillig, precis som barnlöshet.

Folk bli ensamma efter dödsfall, separationer och arbetslöshet. Naturliga orsaker.

Men långa jobbresor, sena kvällar framför datorn. Högkostnadstillägg och jobbstöd gör att många fastnar i ensamhet. Utlandssemestrar och boende utomlands.

Trygghetssystem som ersätter gemenskapen mellan människor. Betänk också att kravsamhället har fler kravställare än utförare. De som gör är färre. Enklare att vara ensam.

Att vara ensam är farligt.
Inte för att det skadar dig… utan för att det helar dig på ett sätt som inget annat kan.

När du tillbringar tillräckligt med tid i ditt eget sällskap börjar du känna en frid som ingen folkmassa, ingen relation, ingen konversation kan ge dig. Du börjar höra dina egna tankar, känna klarheten i ditt eget sinne och styrkan i din egen närvaro.

Och här är det “farliga” - när du väl smakat på den friden blir du väldigt noga med vem och vad du släpper in i ditt liv. Du slutar underhålla drama. Du slutar jaga människor. Du slutar tolerera giftig energi.

Självvald ensamhet lär dig att du inte behöver ständig närhet för att känna dig hel. Den lär dig att ditt värde inte avgörs av hur många du omger dig med, utan av hur djupt du är förankrad i dig själv.

Det är inte ensamhet.
Det är befrielse.
Och när du väl har upplevt det… kommer du aldrig mer nöja dig med mindre än frid.

Det ligger någonting i det du säger. Det är farligt för att det är beroendeframkallande. Har i för sig aldrig jagat någon, men har låtit mig själv sluta jagas för längesedan. Har alltid känt mig hel utan närvaro av andra, men det verkar skada andra mest när man nekar dem att umgås med en. Och framför allt retar det upp andra. Man saknar hur som helst ingenting.

Precis, och det är just därför det är '’farligt’ '– för att när man väl smakar på friden i sitt eget sällskap blir man immun mot drama och andras behov av kontroll. Man saknar ingenting, och det kan reta dem som fortfarande letar efter något de inte kan hitta i sig själva.

Jämfört med pizzabagarna som alltid umgås i grupp nere i moskén. Dom pratar hela tiden med släktingar när man hämtar pizzan/kebaben också.

Fy fan för att hålla på att pladdra med ett gäng pizzabagare säger jag!

Orkar knappt med kärringpladdrandet som sker utanför mitt sovrumsfönster sommartid.

Bäst är att de som inte kan låta bli att hålla på med sitt skitsnack får hålla sig för sig och inte utsätta andra som är ointresserade för ljudavfallet.