Vad innebär antisocial personlighetsstörning/Psykopati? [Stora tråden om psykopati]

Jag var rätt övertygad om att det var typ en sådan diagnos jag hade tills det visade sig att jag skattade högt på detta. Jag har dock inte genomgått en ordentlig utredning för autistiska drag då jag tyckte utredningen jag gjorde var rätt oseriöst genomfört vad det gäller den delen. Framförallt att psykologen menade bestämt att det inte fanns sådana drag trots att det var höga poäng på formulären jag fyllde i. Jag vet ju bara vad min psykiatriker och de psykologer jag har haft kontakt med anser. Klart de kan ha fel. För mig spelar det egentligen ingen jätteroll, det viktiga just nu är att jag kan få någon adekvat hjälp för adhd:n så tror och hoppas jag att en del kommer att lösa sig.

Vad det gäller din andra fråga så har jag levt i tungt narkotikamissbruk i runt 25 år och började när jag var cirka 13 år så jag har skadat och manipulerat en hel del utan vare sig ånger eller en tanke på andra människors känslor i mitt liv. Detta är så klart en del som kan göra just den här diagnosen lite svår att ställa på mig idag då det kan vara svårt att veta hur mycket av det jag varit med om som har gjort att jag har stängt av längs vägen. Men det var de skattningsformulären från barndomen som var de som var höga och just då valde jag att inte gå vidare med det eftersom jag ville få adhd utredningen klar först.

Vet hur psykopater fungerar, frågan är har psykopater "empati" för sig själva? Psykopater känner känslor för andra, dock inte affektiva utan kognitiva.

Empati innebär att man upplever andras känslor, du använder därför ordet felaktigt i din fråga.
Om du undrar om psykopater känner ansvar eller tycker de förtjänar någon form av behandling så som fängelser eller dylikt så är svaret nej.

Anti-sociala kan förstå andras känslor, tolka dessa på rätt sätt, men inte känna av dem som en normalfungerade människa gör.

Det är såklart mer mångfacetterat än så, men det råder i min mening skillnad mellan "hur", "varför" och "vem" när det kommer till bruk av droger. Det jag principiellt vänder mig emot är den svaghet jag upplever att individer som ser sig nödsakade till verklighetsflykt uppvisar samt de följdverkningar som deras bruk (vilket oftast är att definiera som missbruk) för med sig för dem själva och deras omgivning. Majoriteten av missbrukare är svaga individer som ligger samhället i stort till last. Undantag existerar såklart, men dessa ser jag ingen mening med att framhäva.

En sak som tycks återkommande bland flera av forumets förmenta "psykopater" eller "ASPS:are" är att de brukar droger i en eller annan omfattning. Flera av dem uppvisar även andra avvikelser, en har t.ex. tydliga psykologiska problem med kvinnor, medan jag säkerligen skulle uppskatta ett samtal med honom över en kall öl kring de mer fascinerande aspekterna av hans dominansbehov och psykologiska manipulation av unga kvinnor för att uppnå sexuella (och andra) ändamål (för att ta lärdomar av hans erfarenhet samt för att berömma honom om det verkligen är som han sagt) ser jag samtidigt de andra sadistiska tendenserna som problematiska och icke önskvärda. Vad jag försöker komma fram till är att det ofta råder ett eller annat "tomrum" som "vi" tycks vilja fylla, av olika anledningar och med olika metoder visserligen, men på det stora hela tycks det vara ett sorts beroendesystem. Vi saknar något. Det vi saknar tar vi. Ganska simpelt. Vad vi dock använder för att uppnå en temporär känsla av behag, "fyllnad" etc tycks oftare än inte vara det vi lättast kan få tag i. Man får komma ihåg att det rör sig om kemiska substanser i våra hjärnor som ger oss känslorna av välbehag etc och "psykopater" (ASPS) tenderar att i hög grad uppvisa beroendebehov. Vi blir lätt "missbrukare" av det som kan ge oss en snabb känsla av tillfredsställelse. För många tycks detta komma från droger eller andra rusmedel.

Jag har valt en annan väg. Möjligtvis inte medvetet, märk väl. Det kan helt enkelt vara en följd av att jag fått uppleva ruset som medföljer våldsbruk och sedan helt enkelt följt den inslagna vägen. Men jag försöker rationalisera mitt agerande genom åren, initialt sökte jag en sorts moralisk "tillåtelse" och social acceptans för mitt behov, vilket jag även fick i den umgängeskrets jag sökte mig till. Där ansågs det som en bragd att skada folk. Beröm, status och det välbehag jag ändå fick av våldshandlingarna i sig var en "ond cirkel" i sig. Hela tiden utan att jag reflekterade på något djupare plan över det. Jag lyckades initialt bli mycket arg på de utvalda offren- starka känslor som var som färgklickar i den annars så obetydliga vardagen- det har försvunnit till stor del, precis som mycket av de positiva upplevelser jag fick av våldet. Första gången jag spräckte skallen på någon och denne nästan dog (han hamnade i koma i någon vecka) gick jag som på moln i minst en vecka. Varje minne sparades och spelades upp som en film. Varje återkoppling gav samma behagliga känsla. Ljudet av metallen mot skallbenet var som att slå hårt i trä. Det minns jag ännu. Men det klingar av, vissa gånger minns jag bättre, allt för många har fallit helt i glömska numera. Ibland när man talar med bekanta kan man nostalgiskt minnas tillbaka och då påminnas helt av dem om någon individ man stått och sparkat i skallen som man helt glömt bort. Det är inte "viktigt" på samma sätt längre. Det har blivit... tja... "alldagligt". (Det är lite problematiskt att jag lätt blir nostalgisk kring dessa ting även inför min flickvän, berättelse med "måtta" är ledordet här. )

Numera är jag i färd med att "finna" mig själv. Att söka en nyare definition baserad på min ökade självförståelse. Jag har funderat på droger, mest "E" då detta skall vara starkt framkallande av empati. Jag är nyfiken på känslan i sig. Om den går att uppnå på kemisk väg även för mig dvs. Men eftersom jag har ett stort våldskapital och behov/intresse därav är det nog inte allt för bra. Det kanske finns en sannolikhet för att jag tappar kontrollen och agerar på en av mina tankar- vilket inte skulle vara helt gagnfullt då jag inte är det minsta intresserad av att bli inlåst för att jag inte kunnat sopa undan spår efter mig eller på annat vis åkt fast. Det faller med andra ord bort i nuläget om jag inte kan lösa det på något vis där dessa risker skulle försvinna. Samtidigt är jag inte ens säker på om jag vill uppleva empati eller några andra starkare känsloyttringar alls. Jag vet inte om jag kan hantera dem för jag har inte den erfarenheten.
Istället står jag mer och lutar åt mina tidigare erfarenheter vilka är omfattande. Ni har nog alla läst om flera av de saker jag gjort genom åren då tidningarna skrivit om ett ganska stort antal av dem i både notis och helsideform, men det finns ingen "bogeyman", inget spännande namn i kvällspressen och inga pågående polisjakter. Jag har varit alldeles för metodisk och varierande (samt har ett intresse och förståelse för hur polisen arbetar) så de kopplas helt enkelt inte ihop. Det passar mig väl eftersom det betyder att jag kan fortsätta. Men eftersom det inte ger mig samma välbehag tangerar jag allt mer på att agera på några av mina andra mer avancerade planer.


Det där med den moraliska kodexen är ganska komplicerat. Mest eftersom jag tidigare agerade efter en tydlig sådan trots en närmast amoralisk personlighet. Det var/(är?) en blandning av moraliska regler ämnade att hålla mig på en viss bana. Sadistiska (främst sexualsadistiska) tendenser skulle undertryckas då dessa helt enkelt inte är gagnfulla långsiktigt samtidigt som andra egenskaper, som sådana som för andra individer tyder på att jag har en stark moralisk kompass, resulterar i uppfattningar av att jag är modig etc skulle främjas. Samtidigt skulle det passa in i en elitistisk verklighetsförklaringsmodell där min egen existens kunde valideras och ges mening. Ett ganska komplicerat förhållande för någon som egentligen inte känner något alls för många saker och ting och som naturligt agerar i total egoism i andra. Så regler behövde skapas. Det är inte nedskrivet eller helt konkretiserat men finns i någon form.

Barn är fredade upp till dess att de börjar bli intelligenta och erfarna nog för att fatta egna beslut, dvs runt tonåren. Kvinnor och män som är "vanliga" är fredade tills dess att nödvändigheten föreskriver annorlunda. Äldre, sjuka, handikappade- typiskt "svaga" rent fysiskt/psykiskt likaså. Ett par specifika undantag finns med, men kan inte nämnas då det hade lett till en för stor risk av igenkänning.

Att angripa någon utan att kunna motivera det är helt enkelt inte passande. Individer som däremot inte är fredade är sådana som är till skada för flertalet. Jag vill inte låta som någon sorts patetisk "Dexter-efterapare" för det är i min uppfattning väsensskilt och mina "regler" är baserade på ett komplext samspel mellan min omgivning och mig själv för att inte nämna att jag hållit på i ca femton år, långt innan bokserien/tv-serien kom ut med andra ord. Det finns inte heller samma sjuka rituella behov (det passar underhållningsvärlden mer vilket man ser i olika filmer/serier).

Jag har försökt att skada folk i största möjliga mån efter min moraliska grundsyn även om den varit flytande när det passat mig. Jag gav mig t.ex. på homosexuella (under specifika förhållanden jag inte kan gå in på i detaljer) under en period trots att de aldrig ansågs som specifikt "viktiga" för mig. Motiveringen var ganska banal, men räckte till när tillfälle gavs. Vid ett annat tillfälle lade jag mig i ett planerat bakhåll och misshandlade en individ som skulle varit "fredad" av andra anledningar så att denne nästan dog. Motivationen till att överskrida min kodex kom då från en bekant och trots att jag alltid sagt att jag aldrig skulle gå över denna gräns visade det sig vara precis lika enkelt som annars och med den enda oron därefter baserad kring om jag skulle åka fast eller ej vilket jag såklart inte gjorde. Talade med en gråtande anhörig redan nästföljande dag t.ex. Det borde såklart gett någon form av emotionell reaktion. Det insåg jag redan då, men den uteblev likväl.

Det är helt enkelt komplicerat men jag eftersträvar i görligaste mån att leva ett moraliskt exemplariskt liv. Men moral är baserad på många olika ting och min moral är knappast en samhället i stort accepterar även om många av fallen, specifikt våld riktat mot pedofiler/sexualbrottslingar eller andra brottslingar av grövre natur tycks appellera på folks generella rättvisepatos och därmed accepteras i högre grad. Sen kvarstår problemet med att definiera sin egen moral när man är i avsaknad av ånger och empati. Jag kan helt enkelt inte bry mig om de jag skadat. Jag menar mig ha lyckats rätt väl rent övervägande med min moral, då jag inte söker att skada eller parasitera på min omgivning för min egen njutnings skull, men det är inte som att jag vet med säkerhet om jag inte kunnat gjort på ett annat vis och uppnått någon form av bättre livssituation/livsglädje för mig själv då.

Ursäkta för det långa svaret.

(EDIT: Viss redigering för att undvika en del detaljer som kan vara avslöjande.)

Svar: all skiten stämmer in på mig. jag själv har avslöjat massvis med psykopater. jag känner igen dem som jag känner igen potatis.

gränsen är hårfin när det rör sig till antisocial och Borderline. Många fall en "pojk-flick" diagnos, när i själva verket en större del med antisocial stämpel faktiskt är feldiagnosierade.

Jag prickar nog det mesta kriterierna för antisocial, men det gör jag med flera andra personlighetsstörningar.

Berättar intressanta grejer om mig själv i pm

Hur många poäng kan en med NPD/narcissist tänkas få på psychopathy checklist? Individuellt såklart, men en typisk narcissist säger vi. 15/40? Måste vara högre än hos en icke-störd person med tanke på de överlappningar som finns mellan NPD och psykopati.

Riktiga fullblodspsykopater är oerhört farliga. De saknar fullständigt förmagan att relatera till andra individers känsloliv och därmed blir deras "moral" att det som gagnar dem själva är bra.
Enligt en riktig psykopat är den som inte gör som denne vill helt enkelt en dalig människa. Om du inte ger denne pengar, sex, uppskattnig eller vad som helst är du ond i psykopatens ögon.

Eftersom de inte kan relatera till andras känslor kan de göra vad som helst egentligen beroende pa varierande preferenser.

T.ex. när en psykopat valdtar ett barn känner denne bara sexuell tillfredställelse och positiva känslor pga ett maktövertag. Barnets lidande registreras inte eftersom empatibiten helt enkelt inte finns där. De förstar det inte.

De kan döda en gammal tant för 100 kronor och undra vad problemet är. De behövde ju pengarna just da.

Sedan ljuger de om det inträffade. De vet att de ljuger och förstar inte varför de skulle tala sanning. Da kan de ju aka fast? Sanning/lögn har ingen valör för en psykopat.

De är fullständigt psykiskt sjuka och i de flesta fall obotbara.

Samhället borde identifiera alla riktiga psykopater och lasa bort eller avliva dem. Jag kan lova att världen skulle bli en bättre plats, för de finns överallt.

fel

Du måste vara sjuk som vill avliva människor för deras funktionsnedsättning.

Om du själv hade träffat och behövt handskas med ett par riktiga psykopater nära inpå skulle du fulllständigt kunna relatera till min ståndpunkt att de åtminstonde borde spärras in på livstid, var och en.

Sedan kan du ju, om du inte har någon personlig relation till någon riktig psykopat själv, titta runt dig på den förnedrade värld vi lever i och det borde räcka mer än nog bara det för att förstå vad som gör mig så upprörd att jag anser att de inte förtjänar livet.