Fråga en 'psykopat' (antisocial personlighetsstörning)
* När jag i texten hänvisar till 'psykopat' talar jag om antisocial personlighetsstörning. Men det första begreppet är vanligare, även om det missbrukas något otroligt.
* Ber om ursäkt för att texten kan kännas lång och bitvis uselt sammanhängande. Det är här era frågor till mig ger mig chansen att så bra jag kan få utveckla mina svar.
Först och främst vill jag säga att jag gått och övervägt om jag skall göra ett inlägg här eller inte i flera månader. Anledningen till att jag från början funderat över att skapa den här tråden är att jag kan läsa om folks fascination för oss med personlighetsstörning. Vissa verkar tycka att vi är spännande, vissa att vi inte borde få existera i samhället.
Jag skapar den här tråden för att försöka ge svar på hur mitt liv fungerar och hur jag gör för att smälta in i samhället. Hade jag inte kunnat gömma mig bakom anonymiteten här på flashback hade den här tråden aldrig blivit av.
Nedan skall jag först försöka ge en så utförlig förklaring jag kan och klargöra vissa saker, som jag anser i många trådar av folk verkar missta. Det är väldigt komplicerat att förklara hur jag fungerar, dels för att jag inte själv i form av erfarenhet har någonting att jämföra med. De ena riktlinjerna jag kan utgå från är genom hur jag studerat andra människor och simulerat normalt beteende, såsom empati.
Kort om mig själv.
Jag hade en ganska vanlig uppväxt. Mina föräldrar har aldrig slagit mig fysiskt, men jag har utsatts för diverse psykiska stressmoment under min uppväxt av min mor.
Jag är idag i 30-årsåldern. Jag anses vara mycket intelligent, med tester och utvärderingar som är gjorda på och av mig. I snitt hamnar jag på ett IQ runt 130-140 (beroende på vilken skala man utgår ifrån.). Min förmåga att läsa människor bör nog anses vara mycket god. Jag är ensamstående utan barn men har haft förhållanden. Jag har arbetat med olika befattningar i min yrkeskarriär, allt från vanlig anställd utan speciellt mycket ansvar till mellanhöga chefspositioner. Jag sköter mitt liv utåt efter samhällets normer. Jag är inte fysiskt våldsam av mig, jag har tvärt emot otroligt hög självdisciplin. Men det är ett ständigt pågående krig i min hjärna på vardaglig basis. Jag måste anstränga mig otroligt mycket varje vaken minut på mitt yttre för att inte på något sätt avslöja min störning. Detta gör jag av flera anledningar. Tack vare min självdisciplin kan jag hantera de ofta uppkommande viljor inom mig att ta genvägar till att få som jag vill. Våldstankar tillhör min vardag, säkerligen uppfattade som fruktansvärda tankar av en 'normal' person. Men jag håller dem tillbaka, för att det oftast finns andra vägar att gå och tanken på frihetsberövande i form av t.ex fängelse lockar mig inte. Så länge jag i slutet får som jag vill väljer jag de mindre häpnadsväckande alternativen. Jag har fram till idag klarat mig på det och vet faktiskt inte hur jag skulle hantera en kritisk situation där valmöjligheterna är få.
Nedan tänkte jag förklara lite ytterligare. Förstå att jag är unik i mig själv och mina svar kan naturligtvis inte anses vara varken sig norm eller regler för personer med samma diagnos som jag har. Jag uppfyller tillräckligt många kriterier (fler än minimum) för att få diagnosen.
Först vill jag döda vad jag personligen anser vara en gammal myt. Psykopater kan absolut vara medvetna om att de lider av någonting, att de inte passar in. Detta har jag själv upplevt så länge jag kan minnas. Det började redan som barn för mig, när jag inte kunde greppa varför människor agerar som de gör, i form av t.ex glädje, sorg, sympati och empati. Ung som jag var så spelade jag bara med och höll med, mest för att inte känna mig dum och konstig. Detta har under åren utvecklats till en ganska komplex variant av manipulation och skådespel.
Jag har dock ända sedan barn insett att jag är annorlunda. Med den vetskapen har jag spenderat en oändlighet av att studera människors beteende i alla situationer, vid sidan av det har jag läst mycket psykologirelaterat material för att få en klarhet i hur jag bäst anpassar mig till samhället. Det är ingen lätt sak för mig och jag är oftast totalt utmattad socialt när jag kommer hem på kvällarna. Antar att det kan liknas vid att leva sitt liv som ett skådespel, där eftertänksamhet är a och o.
Jag valde självmant att besöka en psykiatriker. Detta anses nog i regel vara ovanligt för en psykopat, inte minst med tanke på min psykiatrikers förvåning över att jag kommit självmant. Jag var helt enkelt intresserad av vad som skulle sägas efter våra många möten. Jag hade turen att få träffa en av Sveriges främsta inom området (bland andra). Jag gjorde detta val av två större anledningar. Dels tyckte jag att det var en utmaning att leka med en psykiatriker som jag efter bakgrundskontroll accepterat som kompetent nog. Dels för att i vissa lägen kunna ventilera saker om mitt riktiga jag, med tanke på tystnadsplikten. Psykiatrikern var väldigt skicklig och började efter 7-8 möten plantera 'undermedvetna' fällor och provokationer i våra konversationer, för att se hur jag skulle reagera. De jag upptäckte kunde jag med lätthet ta mig igenom utan att ge bort något, men några gånger misstänker jag att jag kan ha gått i fällan. Vid ett få tillfällen under våra samtal lyckades han nå fram till den jag egentligen är. Det handlar egentligen i samtalen om små till synes meningslösa detaljer som fick mig att fallera. Efter ytterligare samtal blev jag ombedd att göra diverse tester. Jag fick aldrig se resultaten av dem. Vid vårt sista möte förklarade han ganska öppet för mig vad han samlat ihop under våra samtal och slutsatserna han och hans kollegor dragit av de tester jag utfört. Då fick jag diagnosen. Han flikade dock in att han ansåg att ge mig diagnosen gjorde mer skada än nytta, då det kunde förvärra min narcissism.
Han tackade för våra samtal och menade att det var ytterst ovanligt att psykopater frivilligt visar sig så pass öppet. I princip all forskning gjord på psykopater har utgått från kriminella personer som inte kunnat hantera sin störning tillräckligt bra för att passa in. Han frågade om jag var intresserad av att delta i kommande forskningar men jag tackade vänligt men bestämt nej då det inte ger mig någonting.
Har jag känslor, känner jag?
Det är en komplex fråga. Känslor för mig själv har jag, men inte för andra människor. Jag har varit med om flertalet tragedier i mitt liv och ingenting har påverkat mig. Personer som nog måste ses som nära stående mig(jag skall utveckla detta nedan) har dött och jag har inte känt något för dem eller deras anhöriga. Det enda jag känt är en orättvisa för att de försvunnit ur mitt liv, då de fyllt någon funktion som jag ansett vara viktig eller nyttig för mig.
Har jag vänner?
Jag har en umgängeskrets och bekanta från alla samhällsklasser. Kriminella som laglydiga, det är för mig oviktigt. De jag frivilligt umgås med har jag någon form av utbyte av. I regel handlar det om att de tillfredsställer något eller flera behov jag har. Jag litar inte på någon av dem och jag manipulerar dem för att ha dem där jag vill.
Känner jag kärlek?
Nej, det gör jag inte. Jag har inte känt kärlek, men jag har haft förhållanden. Dessa, få, har handlat om att personen i fråga har intresserat mig så pass mycket att jag velat ha dem för mig själv. Uteslutande har mina förhållanden avslutats på grund av min störning då det näst intill är omöjligt att helt dölja för en intellektuellt begåvad flickvän i mitt fall.
Vi lämnar det så för tillfället. Jag mottager mer än gärna frågor av alla de slag och lovar att försöka svara så gott jag kan på dem. Anonymiteten gör att det känns lättare att göra detta. Jag vill försöka ge er en bild av hur det är att leva som jag gör.
En sak, ställ inte frågor ni egentligen inte vill ha svar på. Jag misstänker att det kan vara lätt att känna sig provocerad av mina svar (för jag skall försöka vara så ärlig jag kan här).
Hoppas jag kan få upplysa några nyfikna individer.
