Dags att kasta in handduken?

Jag har några år till medelålders och har varit motsatsen till en tjejtjusare i mitt liv. Jag har alltid haft ett ordnat liv med jobb och har ett jobb jag trivs med. Sköter hygienen bättre än de flesta och har aldrig haft hål i tänderna i vuxen ålder. Normalviktig. Jag är ordnat på så vis med andra ord.

Mitt problem är att jag börjat hamna i en medelålderskris och jag är fruktansvärt ensam på fritiden och det är sjukt ensamt att alltid komma hem till en tom lägenhet. Jag har aldrig haft någon hemma hos mig och när jag flyttade in så orkade inte en enda släkting komma förbi och säga hej. Alla hittade på ursäkter. Det är många år sedan jag flyttade hit nu. På tjejfronten har det varit ännu värre och jag har inte haft kvinnligt besök inkl sex på 15 år. FEMTON ÅR. Jag verkligen längtar till att ha någon att älska och som älskar mig. Att kunna få en kram ibland. Någon att gå ut och äta middag med. Även fast jag klarat mig bra i livet så har jag börjat misstänka att jag har någon asperger (eller så kanske jag bara har liknande drag) eftersom de jag träffat som har asperger så klarar dom sig inte bra i arbetslivet. Det har jag gjort.

Jag har försökt träffa någon via nätet, jobb, skola, volontärarbete men det går inte med tjejerna. Jag har varit hos Vårdcentral/läkarbesök ca 110 gånger såg jag nu när jag loggade in på 1177.se och det har inte hjälpt mig ett dugg så att kontakta dom igen ger ingenting. Det har gjort att jag senaste dagarna börjat fundera på att kasta in handduken och skita i allt. Tittade på "En man som heter Ove" och jag hade verkligen lust att bara hänga mig i taket och slippa allt. För jag är kanske ett förlorat fall?

Ta en resa till asien kanske? Vietnam eller något? Finns massor att göra och du kommer inte ha några problem att träffa tjejer. Det är ett seriöst förslag. Jag spenderade en period i asien och det höjde mitt självförtroende till skyarna. Något som sedan hängde kvar när jag kom tillbaka till Sverige.

Adoptera en unge? Då kanske ditt liv får en annan mening eftersom du nu anser att ditt liv inte har det. Finns dock nog fler som lever som du.

Finns jättemånga människor som har förhållanden i 15 år och sedan upptäcker att deras "älskade" knullat bakom ryggen på dom. Eller hamnar i skilmässodomstol och tvingas ge bort sina pengar till någon de hatar. Eller jobbar sig upp från botten, gör allt rätt, ordnar allt, och sedan hamnar i rullstol för att någon idiot gör en dålig omkörning.

Livet är ironiskt, grymt och det måste man förlika sig med och lära sig skratta åt. 15 år av ensamhet låter jobbigt, men att sitta och tycka synd om sig själv är fullständigt meningslöst.

Det låter som att du åtminstone har ekonomin under kontroll. Ta en resa till Amsterdam, berusa dig, knulla en prostituerad och distrahera dig lite.
Så har människor hanterat motgångar i alla tider. Sverige är bara en outlier, där man förväntas upprätthålla nån stoisk, puritansk moral även om den leder en till hopplöshet och självmord. Om du känner likadant efter du har fått knulla och koppla av lite, återkom så tar vi det därifrån!

MVH

Innan du går så långt kan du väl prova att flippa manuset rejält. Ändra ditt liv radikalt. Bytt jobb till något helt annat. Flytta till en helt annan stad. Börja göra radikalt annorlunda saker på fritiden. Börja hänga på krogar varje dag. Ät upp dig och bli tjock. Du kanske ska försöka ha ett mindre ordnat liv? Börja ta droger.

Haha
Sämsta rådet någonsin
Tro mig, det blir bara svårare

Res utomlands.

Du kommer tacka mig.

Alla kvinnor tänker inte som kvinnor tänker i Sverige.

Har du tänkt på det?

Lycka till

Om man vill ha något i livet så måste man lägga ner en hel del energi på det, det går inte att sitta passiv eller göra stötvis försök utan man måste vara konsekvent och långsiktig i sin insats.

Du flyttade, men ingen kom förbi. Då undrar jag, var det så att du A) bjöd in dina släktingar till en liten organiserad inflyttningsfest eller B) att du väntade dig att de bara skulle ”komma förbi och säga hej”? Om du svarar B, så har du ett svar där. En inflyttningsfest med ”ta med en plus one” för vänner är ett bra sätt att träffa tjejer.

Du går till vårdcentralen 110 gånger. Varför? För vilka besvär? Det är knappast normalt att gå till läkare så många gånger, har du reflekterat över vad det är som gör att du överanvänder vården? Har du svårt att beskriva vad dina hälsoproblem är, eller vad är det?

Vad har du för krav på en eventuell flickvän? Är de kanske ganska höga? Du kanske måste fundera över vilka egenskaper du värderar mest hos en framtida tjej, och sänka dina krav om du upptäcker att du förväntar dig mycket mer av tjejen än vad hon kan få av dig.

Att kasta in handduken är absolut inte rätt väg, om du har såna tankar så bör du söka hjälp.

Kanske kan du prova att vara inte så duktig som du är nu .
Dra upp ankaret och segla vidare utan att vänta på de som inte kom .
Själv sa jag tack och hej till mina föräldrar isom Deras 80 års present
De var totalt ointresserad av deras avkommar .
Så kan det vara ibland .och i dessa dagar då en hälsning förstrött kastas iväg som ett sms .
Och ingen ringer så blir det så .
Bördan på att hålla kontakten är inte din .
Segla iväg och vidare utan dina släktingar som en mental ballast

Jag bytte jobb för inte så länge sedan, flytta däremot vill jag inte då jag bor i huvudstaden. Ska jag börja hänga på krogen ensam jämnt och ständigt?

Vilka länder tänker du på? Vad har du tänkt att jag ska göra när jag är utomlands? Jag gillar att resa så det är ett bra förslag.


Jag skrev till släktingarna "Ni kan nu komma och hälsa på då jag är färdig med lägenheten" och det kom en massa olika ursäkter. Efter detta så känner jag mig helt mot min familj och jag tänker inte gå på deras begravning eller sjukhuset om dom blir sjuka.

Jag har varit hos vårdcentralen p.g.a depression, sömnlöshet och senast var psykakuten då jag hade samma känslor som idag. Men ja lite svårt att beskriva mina hälsoproblem, jag har lite svårt att prata om känslor.

Mina krav är att hon inte ska vara tjock. Så snygg måste hon inte vara. Sedan ha någon form av försörjning, inte socfall.

Som sagt över 110 gånger hos vårdcentral/psykakuten. Tror du att det kommer att hjälpa mig nästa gång?

Istället för att helt ge upp så kanske du kan lägga tankarna på att träffa någon på hyllan ett tag, göra något annat (för din egen skull) och sedan komma tillbaka och kanske försöka igen, om du vill?

Kanske skaffa ett husdjur?