Hur klarar du som är bipolär av relationer?

Tack.

Jadå, flera nära vänner och god kontakt med familjen. Ett arbete jag trivs med och goda kollegor och chefer.

Jag fattar verkligen inte. Dom egenskaperna stämmer inte ett dugg in på mig eller vad jag hört/vet om bipolär sjukdom. Jag har typ 2, den mildare varianten med hypomanier.
Bipolär sjukdom handlar ju om att man pendlar mellan depressiva och maniska/hypomaniska perioder. Inte instabil personlighetsstörning som du mer beskriver.
Hon kanske hade det också fast odiagnostiserat?

Iallafall. Mina problem är att jag tröttnar på förhållanden och dumpar, hittar nån ny och upprepar. Och att jag utsätter mig för sjuka situationer, gör farliga grejer och skrämmer skiten ur den jag är ihop med.
Mina vänner och familj har vant sig vid mina beteenden men i ett nytt förhållande där personen inte känner mig så bra kan det komma som en chock.
Jag hamnar ju också i djupa depressioner och även där är det svårt att leva med mig. Jag stänger in mig och klarar inte av att han nån i närheten.
Jag har perioder mellan mina toppar och dalar då jag är i princip som vem som helst och fungerar bra, är kul att ha att göra med osv. Det är då människor dras till mig och jag inleder förhållanden. Jag har en sån period nu men jag har haft en känsla de senaste dagarna att nåt skit är på gång inuti mig. Börjar få ångest och är sjukt rastlös. Vet inte vilket håll jag är på väg åt.

Jag får hur många träffar som helst som beskriver beteendet hos tjejen jag var tillsammans med när jag googlar bipolär + relationer.

Dock hittade jag en studie där man märkt en signifikant skillnad mellan könen och att män inte alls är drabbade i lika stor utsträckning så det kanske är en förklaring till att du inte upplever att det stämmer.

Finns en sammanfattning direkt i inledningen som är läsvärd.

https://lup.lub.lu.se/luur/download?...ileOId=8942990

Haha jag orkar inte läsa en hel studie 😄 Vet inte vad det är för sidor du läser på men du kanske grävt ner dig riktigt djupt i ämnet och hittat allt möjligt. Det är inget jag orkar iaf.
Som jag skrev så är mina problem helt andra så vi kanske kan släppa det där med kontrollbehov och uppmärksamhetstörning nu?

Som sagt, det fanns en sammanfattning på en halv A4.

Och det räcker med en enkel googling så sprutar det fram svar som pekar i den riktningen.

Kontrollbehov och uppmärksamhetsstörning har jag däremot aldrig pratat om.

Jag har inte grävt ner mig jätte grundligt men jag vill nog hävda att man som nära anhörig bör sätta sig in ganska rejält i vad det kan innebära att vara bipolär om relationerna ska bli bra och det var väl mest det som var min huvudpoäng och det jag tolkade att tråden handlar om.

Nej jag kanske drog till med ett par extrema ord men det var så det lät när du beskrev henne. Att hon var rädd för att bli övergiven och inte klarade av när du var borta osv. Då tolkade jag in kontrollbehov och beroende av bekräftelse i det.

Jo han jag träffar har rätt bra koll på mina diagnoser och psykiska problem överlag, vilket jag tycker känns bra och är till en fördel här men samtidigt vet man ju inte vad som händer i framtiden och om han verkligen kan hantera det då. Eller om jag själv kan göra det.
Jag är sjukt trött på att veta att det alltid kommer ta slut inom en viss tid. Spyr på mig själv.

Ja det förstår jag och det är ju också något som många kopplar ihop med att vara bipolär.

Även att man är otrogen. Är det något du brukar vara?

Ja jag har varit otrogen flera gånger men det händer alltid i slutet av förhållandet.
Antingen så är jag otrogen med en medveten handling för att det ska ta slut, alltså jag "smutsar ner mig själv" och berättar det för flickvännen/pojkvännen direkt efteråt för att hon/han ska lämna mig.
Eller så är det en impulsgrej jag gör utan att tänka mig för och då vaknar jag till och inser att nu är jag påväg att glida ur känslorna för mitt förhållande och borde tänka på att göra slut.
Jag är inte sorten som tycker att det är spännande att smyga runt och leva risky med flera förhållanden samtidigt. Otrohet är bara ett sätt för mig att göra slut.
Låter som en 15-åring men jag är inte stolt. Hatar mig själv ganska mycket om man säger så...

Är känslorna helt borta då när du sticker eller börjar dom bara klinga av?

Det låter ju bra iaf. För mig är det också lättare med såna relationer. Mina vänner har stannat under alla år hur jävlig jag än har varit och på jobbet fungerar jag bättre än nån annanstans.
Men med kärleksrelationer är det helt annorlunda. Förmodligen för att det krävs nånting helt annat av dom för att hålla mig stimulerad.

Jag har haft ett helvete med relationer hela livet och aldrig fattat varför jag är så värdelös på att behålla en relation. Det är både det att jag dumpar så fort jag inte är nykär längre och att jag ställer till med en massa problem som dom flesta har svårt att hantera.

Jag har nyligen accepterat min diagnos bipolär sjukdom typ 2. Alla jag pratar med säger att det är den som ställer till det för mig och jag börjar fatta att det kanske stämmer. Jag har iallafall ingen annan förklaring till att jag är en sån jävla sopa. Förut var det min ADHD alla gnällde på men nu är det visst min bipolära sjukdom som är svaret på allt så fort nånting händer kring mig.

Ni som är bipolära, hur gör ni? Finns det nån här som har lyckats hålla en relation i liv i många år och verkligen är "stadgad"? Alltså att ni fortfarande känner att det är BRA.

Jag är inte ute efter familjepaketet utan jag vill bara lyckas ha en långvarig relation! Om jag klarade åtminstone två år skulle jag få hoppet tillbaka och sluta hata mig själv.

Nu har jag en ny relation igen. Hade tänkt va singel tills jag rett ut mina sjuka problem så jag slipper skada ännu en till människa, men nu hände det iallafall. Blev störtkär i juni när jag träffade en person inne på psyk (av alla ställen, haha). Har försökt avstyra det några gånger men det räcker med ett litet löjligt leende så är jag tillbaka direkt.

Hur fan ska jag göra för att inte förstöra en relation till?

Jag har skrivit nån liknade tråd innan men nu är det ur den bipolära synvinkeln jag vill ha svar. Både från er som är bipolära själva och ni som varit/är tillsamman med bipolära personer.

Ge mig allt ni har, tack.

Nyckeln till att lyckas tror jag handlar om sjukdomsinsikt (hos dig) och förståelse för och vilja att sätta sig in i vad sjukdomen innebär från din partners sida.

Med andra ord, spring direkt om du träffar en kille som är av uppfattningen att man ska springa direkt om man träffar en tjej som är bipolär.

Ett konkret exempel hämtat från egen erfarenhet från en relation med en bipolär tjej: Allt helt underbar > skiljs för att vara ifrån varandra några dagar > världens drama > taget helt ur luften > storbråk > gör slut.

Lösningen, läste på och insåg att en bipolär person har väldigt lätt för att känna sig helt övergiven > lugnade ner i stället för att eskalera > succé.

Får du till medicineringen finns det mycket positivt också med en tjej som är bipolär för din partner.

Ganska häftig känsla tex att ha en partner som är intensivt förälskad /fylld av åtrå, på ett sätt i alla fall jag aldrig fått uppleva tidigare.