Hur klarar du som är bipolär av relationer?

Jag har haft ett helvete med relationer hela livet och aldrig fattat varför jag är så värdelös på att behålla en relation. Det är både det att jag dumpar så fort jag inte är nykär längre och att jag ställer till med en massa problem som dom flesta har svårt att hantera.

Jag har nyligen accepterat min diagnos bipolär sjukdom typ 2. Alla jag pratar med säger att det är den som ställer till det för mig och jag börjar fatta att det kanske stämmer. Jag har iallafall ingen annan förklaring till att jag är en sån jävla sopa. Förut var det min ADHD alla gnällde på men nu är det visst min bipolära sjukdom som är svaret på allt så fort nånting händer kring mig.

Ni som är bipolära, hur gör ni? Finns det nån här som har lyckats hålla en relation i liv i många år och verkligen är "stadgad"? Alltså att ni fortfarande känner att det är BRA.

Jag är inte ute efter familjepaketet utan jag vill bara lyckas ha en långvarig relation! Om jag klarade åtminstone två år skulle jag få hoppet tillbaka och sluta hata mig själv.

Nu har jag en ny relation igen. Hade tänkt va singel tills jag rett ut mina sjuka problem så jag slipper skada ännu en till människa, men nu hände det iallafall. Blev störtkär i juni när jag träffade en person inne på psyk (av alla ställen, haha). Har försökt avstyra det några gånger men det räcker med ett litet löjligt leende så är jag tillbaka direkt.

Hur fan ska jag göra för att inte förstöra en relation till?

Jag har skrivit nån liknade tråd innan men nu är det ur den bipolära synvinkeln jag vill ha svar. Både från er som är bipolära själva och ni som varit/är tillsamman med bipolära personer.

Ge mig allt ni har, tack.

Nyckeln till att lyckas tror jag handlar om sjukdomsinsikt (hos dig) och förståelse för och vilja att sätta sig in i vad sjukdomen innebär från din partners sida.

Med andra ord, spring direkt om du träffar en kille som är av uppfattningen att man ska springa direkt om man träffar en tjej som är bipolär.

Ett konkret exempel hämtat från egen erfarenhet från en relation med en bipolär tjej: Allt helt underbar > skiljs för att vara ifrån varandra några dagar > världens drama > taget helt ur luften > storbråk > gör slut.

Lösningen, läste på och insåg att en bipolär person har väldigt lätt för att känna sig helt övergiven > lugnade ner i stället för att eskalera > succé.

Får du till medicineringen finns det mycket positivt också med en tjej som är bipolär för din partner.

Ganska häftig känsla tex att ha en partner som är intensivt förälskad /fylld av åtrå, på ett sätt i alla fall jag aldrig fått uppleva tidigare.

Jo det är precis vad jag försöker göra, lära mig hur jag fungerar i min diagnos och se till att inte göra om samma misstag hela tiden utan va lite "före mig själv" och förhindra en massa skit.
Personen jag har träffat har själv en del psykiska problem men inte lika mycket som jag. Men han vet om ungefär hela min historia då vi satt och pratade igenom våra liv hela nätterna inne på psyk. Så han vet vad han ger sig in på om man säger så.
På ett sätt tror jag att den här relationen kan bli bättre just pga det. Han vet hur det är att vara lite cirkus där uppe och vi började att rota just i den enden (alltså träffades på ett sånt ställe och under dom omständigheterna) istället för det den glamorösa starten man oftast har annars.

Men jag är ändå orolig att allt ska bli som vanligt. Pallar inte en gång till.

Förresten, jag är inte tjej 😃

Ditt ex som du beskriver, är du säker på att det är bipolär hon är? Det låter mer som borderline! Känslomässigt instabil och bekräftelsetörstig osv.
Och att känna sig övergiven, det låter också som borderline. Det stämmer iallafall inte in på mig. Det är tvärt om jag som överger dom som jag inleder förhållanden med. Det är jag som är aset som lämnar.

Men ja i början är jag är helt galen av kärleken, totalt uppslukad av personen. Det är jag just nu. Men jag vet att den perioden är kort och tar slut om några månader (6-9 månader om jag har tur) och då är det kört igång.

Sorry, vet inte varför jag fick för mig att du var tjej. Tror du är på god väg enbart genom det faktumet att du startar tråden.

Japp diagnostiserad och stämde helt in på majoriteten av det jag läste mig till för bipolär. Sen finns det ju olika typer också. Vet inte om du skrev vilken du har.

Det var hon som lämnade mig också, typ 200ggr, innan jag fattade att det var en desperat handling för att hon kände sig övergiven. Vilket jag insåg var helt självklart när jag tyckte man kunde dra i väg och fiska med en kompis i tre dygn och att det bara var nyttigt att vara ifrån varandra lite utan att hörs. Alltså innan hon berättade om sin sjukdom och jag hade läst på.

Jag fattar verkligen inte. Dom egenskaperna stämmer inte ett dugg in på mig eller vad jag hört/vet om bipolär sjukdom. Jag har typ 2, den mildare varianten med hypomanier.
Bipolär sjukdom handlar ju om att man pendlar mellan depressiva och maniska/hypomaniska perioder. Inte instabil personlighetsstörning som du mer beskriver.
Hon kanske hade det också fast odiagnostiserat?

Iallafall. Mina problem är att jag tröttnar på förhållanden och dumpar, hittar nån ny och upprepar. Och att jag utsätter mig för sjuka situationer, gör farliga grejer och skrämmer skiten ur den jag är ihop med.
Mina vänner och familj har vant sig vid mina beteenden men i ett nytt förhållande där personen inte känner mig så bra kan det komma som en chock.
Jag hamnar ju också i djupa depressioner och även där är det svårt att leva med mig. Jag stänger in mig och klarar inte av att han nån i närheten.
Jag har perioder mellan mina toppar och dalar då jag är i princip som vem som helst och fungerar bra, är kul att ha att göra med osv. Det är då människor dras till mig och jag inleder förhållanden. Jag har en sån period nu men jag har haft en känsla de senaste dagarna att nåt skit är på gång inuti mig. Börjar få ångest och är sjukt rastlös. Vet inte vilket håll jag är på väg åt.

Du skall medicinera med litium. Då blir du helt symptomfri. Case closed

Jag har schizoaffektivt syndrom men läkaren tror att jag kan vara bipolär då diagnoserna ligger nära varandra. För mig är det sak samma vad dom kallar det, vet bara att medicinerna gör så att jag ej hamnar i ett skov igen.

Har aldrig haft en flickvän och har gett upp. Är i medelåldern. Fick min första psykos som ung vuxen. Massa trauman i bagaget och fet av över 20 års medicinering med Zyprexa. Dock har medicinen varit och är nödvändig för att jag ska kunna fungera och inte spåra. Det är så stört påfrestande att vara i ett skov. Dessutom har jag autism.

Ser jag på mig själv objektivt så är jag inte direkt ett kap. Skulle väl kunna få en tjej men då skulle jag behöva leta långt ner på skalan och det vill jag inte. Vill ju ha en attraktiv tjej. Men för att bli den mannen som får en sån tjej så är det extremt mycket arbete och jag pallar helt enkelt inte. Vidare så är mina diagnoser kroniska. Jag har dessutom kommit till en ålder då det är för sent att skaffa barn i mitt tycke.

Sen så när jag ser på dom långvariga relationerna i min närhet så är det inget som lockar. Jag är väl tekniskt sett en incel, även om jag fått ligga, men hatar inte tjejer eller är toxisk eller bitter.

Jag fick helt enkelt en dålig giv och har accepterat det och gör det bästa av situationen.

Resten av livet flyter på bra och är tillfreds.

Kan dock känna mig ensam till och från men det brukar gå snabbt över.

Helt symtomfri tror jag inte på att man blir

Oj. Även om du säger att du är tillfreds med livet och accepterar ditt öde så är det fan surt att läsa om hur du har det.
Hur fungerar relationerna till andra människor i ditt liv? Alltså vänner och familj osv?

Tack.

Jadå, flera nära vänner och god kontakt med familjen. Ett arbete jag trivs med och goda kollegor och chefer.

Det är den en av de få medicinerna som har 100% effekt.
Är man inte förskriven den är man inte bipolär


.

Du vet inte vad du snackar om, det finns flera mediciner och alternativ för bipolär sjukdom, speciellt om man "bara" har typ 2. Alla behöver inte gå så långt som till Litium.
Försök övertyga en sten istället.