Minns ni Tarzan?

Han finner på sina strövtåg en negerby och han lär sig att efterapa negrernas sätt att skruda sig med höftskynken och metallsmycken. Han tar sin fars gamla jaktkniv och en negers båge i bruk och lär sig hantera dem, han blir allt mer mänsklig, tills han en dag bjuder sin gorillastam farväl och strövar ned till sin faders hydda, fast besluten att ej mer återvända till aporna.
/---/
Ty boken är en sociologisk studie av rang, ett slags romantisering av evolutionsteorin. Man motser med nöje vidare alster av denna skickliga penna.

Vid tjänstgöring för två år sedan i ett stort svenskt stadsbibliotek gjorde jag den nedslående erfarenheten, att jag av de två där mest efterfrågade skönlitterära verken visserligen kände väl till det ena, som var Kristin Lavransdotter, men däremot aldrig läst en rad av det andra. Detta senare, lika hejdlöst efterfrågat av vuxna som barn, var Burroughs’ Tarzan-serie (f. n. 9 arb. på svenska). Man borde ju ha blivit nyfiken på kuppen, och jag gjorde också ett försök till läsning av den första delen, men blott för att finna den fullkomligt onjutbar, en sjunde klassens Djungelbok med reminiscenser från Mowglis uppväxt bland vargarna; dessutom innehållande en nypa dålig Robinson, en dito Varg-Larsen och en dito Treasure Island. Och då har jag ändå genom stickprov i de följande delarna trott mig kunna konstatera, att den första är den bästa. Sedan blir det visst ingenting annat än eviga bataljer i urskogarna, där det just aldrig går av för mindre än en avflådd huvudsvål. Och det hela blottat på minsta droppe av ens den enklaste idealitet. Visst tror jag, att pojkar några år i sträck kunna läsa om ingenting annat än slagsmål utan att ta någon skada, men som allmän folkläsning är det betänkligt.

... äro flere folkslag en lika tacksam och okritisk publik som det svenska, när det gäller allt som stöter på äventyr och naturromantik — och vissa tecken tyder på, att kritiklösheten i detta fall är internationell — så är Tarzan-serien lika inbringande som ett oljefält.