"Tiden läker alla sår" - världens största lögn?

Tja, man blir ju mer glömsk med tiden i alla fall så personer man typ velat haft ihjäl tidigare glömmer man ju. Och en del dagar kan jag inte komma ihåg att jag är förbannad på en enda jävel.

En mycket nära familjemedlem dog för ett par år sedan på ett fruktansvärt sätt. Under denna tiden, och framförallt efter, så hamnade jag totalt ur balans. Drack enorma mängder alkohol, fattade dumma beslut som jag aldrig fattat tidigare,

Ett av de dåliga besluten jag tog var att försöka mäkla fred med en tidigare vän, och i sin tur med ett par andra vänner (som han var polare med, gemensamma nämnaren var att de tagit avstånd från mig.)

Jag kom med mössan i hand (metaforiskt sett - jag nådde inte ut i verkliga livet, utan på FB messenger) och berättade om varför jag ville prata. Att min mamma dött och att jag börjat tänka på saker och ting och att jag mår hemskt kring hur vänskapen slets i bitar, och undrade om vi kunde på något sätt försonas. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag hade inte väntat mig att det skulle gå åt helvete. Hade förväntat mig likgiltighet som värsta scenario. Det hade gått många år innan konflikten nu, så jag tänkte att det kanske var lugnt.

Han sköt ner mig direkt. Han kallade mig för ett rövhål, att jag spelade offer, alla sorters grejer.

Det var där och då när tårarna forsade som jag insåg att tiden läker ingenting. Det kan kännas enklare efter några år, visst, men det är på grund av selektiv glömska. Man blir distraherad av vardagen. Men that's it... när man väl slungas tillbaka till minnenas allé så är allt lika jävligt som det var den dagen det inträffade.

Om något så kan tiden marinera dåliga händelser, och cementera olika läger som är fiender. Tiden löser inte upp dessa knutar på egen hand, det krävs något mycket mer än så.

En förlåtelse handlar inte om vad du har att vinna, utan det handlar om att få andra att må bättre. Det är en osjälvisk handling.

Enligt min erfarenhet läker inte tiden alla sår. Tiden läker faktiskt inga sår. Men vad tiden gör, det gör smärtan mindre akut. Det fyller din hjärna med andra tankar, så du kommer att tänka på situationen mindre och mindre. Och efter en tid kan du till och med aktivt tänka på den personen, eller på situationen, vad den nu var, utan att känna den akuta smärtan. Men om det var en betydande koppling du delade, kommer smärtan aldrig att försvinna helt, den kommer bara att förvandlas. Så jag antar att beroende på definition tycker en del att detta är lika med att tiden läker sår, men för mig läkte tiden inte såren utan den förvandlade smärtan till något mer hanterbart.

Man ska inte alltid ta plattityder bokstavligen.

Du verkar mest ha missförstått ordspråket. Att tid förflyter betyder inte att fd vänner måste förlåta dig.

Du skriver även att det var ett dåligt beslut att be om ursäkt till de du behandlat illa. Det är inte ett dåligt beslut alls, utan ett bra beslut. Att be om ursäkt är alltid bra. Men du är missnöjd endast för att du inte fick som du ville. Du har fokus på dig själv, inte på andra.

Din plötsliga ånger och öppenhjärtlighet saknar helt betydelse för frågan om att förlåta dig. Beroende på vad du gjort, så krävs betydligt mer än en billig ursäkt för att bli förlåten. Prat är billigt, som man säger. Du verkar mest kränkt över att du inte blev förlåten! Som om de var skyldiga att förlåta dig, bara du säger förlåt. De har ingen skyldighet att förlåta dig.

Din ursäkt verkar ju även hänga ihop med din mors död, inte med någon djupare insikt om att du gjort fel gentemot dina fd vänner.

Något är besynnerligt med din historia. Den verkar omogen och barnslig. Du kanske behöver fundera vidare på vad som krävs för att få förlåtelse, om några rader text verkligen bör vara tillräckligt. Och även om du får en förlåtelse, kan du inte kräva att återfå någon vänskap. En förlåtelse handlar inte om vad du har att vinna, utan det handlar om att få andra att må bättre. Det är en osjälvisk handling.

Tiden i sig självt läker inga sår. Det tiden ger är just tid, tid till att hitta strategier som gör att man kan leva med det som hänt. Tid ger också avstånd till det mest akuta. Tiden ger möjlighet till att göra val, till att anpassa sig. Men nej tiden läker inga sår och tar inte bort smärta, den löser heller inga konflikter eller ger något/någon åter - det är ett jobb man gör själv.

Jag beklagar din mammas bortgång. Tänk på att om det skedde oväntat och traumatiskt så blir såret än djupare än om det var väntat. När det gäller sorg så tar just sorgen den tid och de vägar den behöver. Sorg som sopas under mattan eller ignoreras den kommer alltid ligga och skava. Du gjorde som du gjorde när det hände, nu kanske du ser det som fel och dåliga val men där och då gjorde du vad du måste för att överleva chocken och det mest akuta. Människor i svår sorg är inte logiska. En stor förlust, en sorg så stor att den river sönder en både kroppsligt och själsligt den tar sig de uttryck den måste där och då - det är mänskligt och vi reagerar alla olika, det finns i get absolut facit.

Angående din vän. Alltså där måste du försöka gå vidare. Där gjorde du vad du kunde. Du bad om ursäkt och som du skriver "kom med mössan i hand". Att han inte klarade av att möta dig på ett vettigt vis är ett problem hos honom, inte ett problem hos dig. Säger det igen - ett problem hos honom! Tiden kommer heller inte läka denna sorg (för visst är förlorad vänskap också en sorg i sig) men också detta kommer göra mindre ont eller åtminstone ont på ett annat vis.

I allt sånt här ledsamt, sorgligt och smärtsamt så måste man bara göra två saker och det är att överleva och förlåta sig själv för att man inte är mer än människa. Din reaktion är inte fel och inte konstig - den är mänsklig.

Vad som definitivt inte kommer göra det lättare för dig och absolut inte läker sår är bitterhet. Hur orättvist det än känns, hur ont det än gör, hur jävliga folk än var, hur mycket du än saknar henne så kommer bitterhet, hat och ilska bara att göra smärtan större. Istället försök ta hennes kärlek och din kärlek och bli varm, plocka bort alla taggar ur hjärtat.

Det kommer ordna sig. Det kommer en dag någon gång längre fram när det inte längre gör så fruktansvärt ont.
Det kommer komma en dag när förluster inte längre känns så stora.

Kram

Tiden förändrar alla sår. Man har skador från t.ex. tidigare förhållande som inte egentligen är speciellt läkta, bara mildare och förträngda. Men dyker en gammal flickvän upp så kommer lätt den gamla skiten upp igen, som t.ex. svartsjuka. Därför skall man aldrig umgås med gamla flickvänner.

I alla år har vi fått höra det här trötta citatet i alla sorters sammanhang, ofta ett sätt att trösta när det är tuffa tider och någon sorts tragedi har inträffat. Men stämmer den?

Jag är dryga 30... och jag anser inte att det stämmer alls. Tyvärr. Jag önskar verkligen att det hade varit så, att det hade börjat någon automatiserad läkningsprocess, och att såret helades och helades för varje dag som går... men icke.

En mycket nära familjemedlem dog för ett par år sedan på ett fruktansvärt sätt. Under denna tiden, och framförallt efter, så hamnade jag totalt ur balans. Drack enorma mängder alkohol, fattade dumma beslut som jag aldrig fattat tidigare, alla mina släktingar var också helt traumatiserade och varje dag var en levande mardröm. Ett av de dåliga besluten jag tog var att försöka mäkla fred med en tidigare vän, och i sin tur med ett par andra vänner (som han var polare med, gemensamma nämnaren var att de tagit avstånd från mig.)

Jag kom med mössan i hand (metaforiskt sett - jag nådde inte ut i verkliga livet, utan på FB messenger) och berättade om varför jag ville prata. Att min mamma dött och att jag börjat tänka på saker och ting och att jag mår hemskt kring hur vänskapen slets i bitar, och undrade om vi kunde på något sätt försonas. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men jag hade inte väntat mig att det skulle gå åt helvete. Hade förväntat mig likgiltighet som värsta scenario. Det hade gått många år innan konflikten nu, så jag tänkte att det kanske var lugnt.

Han sköt ner mig direkt. Han kallade mig för ett rövhål, att jag spelade offer, alla sorters grejer. Jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv, för jag var verkligen ärlig och underströk mina goda intentioner men han tänkte att det var något utstuderat trick för att få honom att känna sympati för mig. Jag hann inte ens berätta min story innan han ville stänga igen butiken.

Det var där och då när tårarna forsade som jag insåg att tiden läker ingenting. Det kan kännas enklare efter några år, visst, men det är på grund av selektiv glömska. Man blir distraherad av vardagen. Men that's it... när man väl slungas tillbaka till minnenas allé så är allt lika jävligt som det var den dagen det inträffade.

Om något så kan tiden marinera dåliga händelser, och cementera olika läger som är fiender. Tiden löser inte upp dessa knutar på egen hand, det krävs något mycket mer än så.

Hanterar man sorg så blir det mer och mer genomtänkt. Första är att man inte får en chock varje gång man vaknar. Först så vaknar man ju ofta några sekunder in ett bra mående, sedan minns man och blir ledsen. Efter ett tag har man lärt sig att personen är borta. Går man genom begravningsritual med andra och kanske talar minnen så behandlar man mer. Till slut har systemet vant sig vid att man inte har personen i livet.

Då brukar folk börja fungera normalt igen, fastän de kan vara ledsna.

Det är inte tiden själv, utan att man vänjer sig själv, som gör att man inte sörjer lika mycket efter en tid. Får man inte sörja, då kommer man ju aldrig dit.