Är jag en psykopat för att jag gillar att tortera folk med att småprata?

Ni vet när man småpratar med kollegor, grannar och främlingar på stan och sånt, eller någon random på en fest? Det är ju en form av tortyr för alla inblandade vet att det mest är ett nödvändigt ont för att det sociala samspelet mellan människor ska funka.

Är det bara jag som njuter av att småprata med folk? Och då menar jag inte för att jag gillar det, om det inte sker på mina villkor är det förjävligt, men om det är jag som är ledande i samtalet och motparten är lite blyg, låst eller stressad njuter verkligen en del av mig.

Med medelålders kvinnor ger det en särskilt behaglig känsla, för att de är så ingrottade och itvingade det att de sällan reagerar. Älskar särskilt att vara putslustig, säga platityder, dra till med något ordspråk och sånt. De gillar det men dör också inombords.

Typ, utsätter random kollega för konversation om hur dyrt maten har blivit, hur man längtar till semestern, gärna något om hur min bussresa till jobbet gick eller hur jag sovit eller vad jag såg för intressant på tv igår kväll. Inte för att jag bryr mig om det jag säger eller dem, utan för att jag då kan vara sadistisk men ändå framstå som otroligt trevlig.

Jag kan prata på i timmar om ingenting, och när de mest tjatiga människorna tröttnar tillochmed känns det som jag har vunnit. Jag njuter verkligen av att tortera folk genom småprat

Extra kul att ställa massa frågor till någon som bara vill snackar sönder om något skittråkigt de gillar, som golf, tills till och med dem tycker att de själva är tråkiga och vill ta livet av sig.

Gillar jag egentligen att småprata eller är det lidandet hos andra jag gillar? Någon annan som hatar småprat men älskar att utsätta andra för det?

Troligen är du så obetydlig att det du njuter av att (tror du) plåga andra, är för dem en surrande liten fluga. Det är nog vad du är för andra människor.

Det vore den mest harmlösa psykopaten i mannaminne.
Tror mer på att du själv innerst inne gillar att tjöta som en kärring på kafferep.

Flugor är väldigt irriterande, så då uppnår jag nog mitt syfte

Bara så länge som de inte är irriterande nog för att man ska bestämma sig för att slå dem.

Några tips på hur man kan vara ännu mer irriterande då? Eller du kanske njuter av småprat?

Med risk för att du inte vill höra detta men jag hade nog tyckt du var riktigt trevlig. Småprata är en fin samhällstjänst alla borde delta i.

Eftersom att den enda som bryr sig, över huvudtaget, om vad du gör är du själv så kan du skapa mest irritation genom att irritera dig själv. Så vad skulle det vara? Kanske gå runt och sprida ut allt innehåll i dina köks-skåp runt om i lägenheten? Pissa i din egen säng?

Det du usätter dessa NPC:er för kallas för "Chaotic Evil" inom RPG.

Kanske är det så att jag bara torterar mig själv. Tillexempel om man har en gemensam bekant som ogillar en, och som man själv ogillar men det är liksom inget uttalat utan bara en stämning. Då gillar jag att medvetet få små samtal med denna för att jag märker att den verkligen inte vill prata med mig. Jag vill egentligen inte prata med dem heller, men att tvinga dom till det väger upp den känslan. Eftersom jag är så trevlig och försöker får de tillochmed kanske skuldkänslor av hur irriterande de tycker jag är. Men som du säger, är kanske bara i mitt eget huvud. Är väl en masochist kanske

Sånt där funkade förr.
Numera kan man få en bomb framför dörren eller en påhittad skuld, om du irriterar fel person är det redan för sent. Då brukar det kallas karma, och ingen finns där för att backa upp dig för alla hatar dig. Lol

Påminner mig om berättelserna om Sokrates, som ständigt ifrågasatte allt och alla omkring sig.

Nej, jag skulle inte säga att det gör dig till en psykopat; snarare verkar det som att du har en form av skadeglädje som kan uppfattas som lite extrem.

Hur upplever du det när du inte kan eller har möjlighet att prata med folk? Inga problem?