Varför skriver du på Flashback?

Jag kommer från det lägsta samhällsskiktet. Därför.

Hur jag än vrider och vänder på det, så är det en otillräcklig förklaring. Får du pengar till mat för att skriva här, eller vad?

"Vrider och vänder och otillräcklig förklaring", men du fick svar på fråga.

Jag förstod inte alls ditt svar. Fann det extremt flummigt och otydligt.

Kan du kanske utveckla det lite?

Hen lär nog mena att det att skriva på FB kan fungera som en kanal även för mindre besuttna/inflytelserika grupper i samhället som kanske inte annars alls kan få sina röster hörda?

Ventilera tankar och få perspektiv.

Jag har haft väldigt enkelt jobb sista tiden med mycket fritid men som jag skrev så har jag depression. Så jag vill inte förknippa mina viktigaste intressen med depressionen och tvingar mig inte till dem förutom att jag läser, men det gör jag alltid.

Innan brukade jag kolla in för att ta pulsen på den mörkare delen av Sverige. Läsa från sådana som inte tillhörde min krets för att det skulle bli mindre ekokammare.

Men nu handlar det mer om att bara ta in ämnen som jag inte ofta bryr mig om, kanske lär man sig lite av dem. Och har semester. Skriver i ämnen som inte har med mig att göra, vilket jag aldrig gjort tidigare och har tyckt är konstigt. Men det är skönt att lära sig att inte begränsa sig även om andra kanske tycker att man skriver konstiga saker.

Jag är även mycket öppnare nu och tänker att det gör inget om jag råkar skriva om mig själv, vanligtvis i de situationer jag har skrivit så har det alltid handlat om ämnet. Har använt att det är högt i tak att skriva saker om mig som jag från barndomen har tillsagds aldrig prata om. Och det har inte alls varit svårt som alla sagt att det borde varit.

Sedan är det också lite komik i att vara tjej här. Ofta får man någon negativ kommentar bara för ens kön. Eller någon som ändrar uppfattning för att de trodde jag var man innan. Har hört väldigt många fula, misogyna ord här. Det är nog viktigt att ha lite distans så man inte dras med och tror att alla män är idioter.

Ska börja jobba med ett svårare arbete om bara några dagar, så då får jag återgå att titta in lite kort som jag gjorde innan. Det kan ge olika saker att ha Flashback, men att vara i den riktiga världen är ändå bäst. Vi löser inga konflikter här, ingen ändrar åsikt, så varför pratar man egentligen ens med varann? Då främst feminism och liknande. Vissa kan man lära av som ligger nära en i åsikt, men jag vet inte vad man gör med folk som inte ens tror på sådant de flesta tar som självklart. Man blir bara frustrerad. Så länge man kan skratta är det bra, men när man blir frustrerad på allvar ska man nog sluta skriva...

Jag matar min hjärna med alldeles för mycket information, och då förleds jag att tro jag har något vettigt att komma med. Det kanske stämmer ibland, men defintivt inte alltför ofta. Så jag borde skära ner på det. Men det går i perioder. Och jag har faktiskt egentligen andra projekt som pockar på min uppmärksamhet.

Kanske, kanske inte? Ingen aning. Det framgick just inte något sådant.

Verkar snarare som personen i fråga har svårt att göra sin röst hörd även här på forumet och i tråden.

Får jag lov att fråga vilka ämnen du blev uppfostrad att inte prata om? Var det om sex eller om politiska ämnen


Även om jag inte vill censurera FB så är det oerhört trist och tjatigt att alltid läsa allt kvinnohat och allt judehat. Sjukt enformigt med just de två sakerna som hela tiden översvämmar forumet. Märkligt att man hänger sig upp så mycket på att hata folk på så simpla grunder.

Det mest tabu som jag blev tillsagd att hålla hemligt är att jag är intersex, blev tillsagd att det är precis som att vara en vanlig kvinna, bara att man inte kan få barn, och att aldrig säga det till någon för då skulle de uppfatta mig som ett missfoster och inte en riktig människa eller kanske en människa utan själ. De hade ju rätt, man blev behandlad så och av vissa än idag, men jag har vunnit mer än förlorat på att berätta det. Man har en unik utkikspunkt som man inte bara ska ignorera. Att komma ut som lesbisk var inga problem. Men bara ingen fick veta det andra som var så himla hemligt.

Ja, det kan jag förstå var svårt att hantera för dina föräldrar, men modigt att du själv hanterat det så väl.