Tramadol AT

Jag har använt tramadol i två år ungefär. Jag var uppe i 1 g tramadol i torsdags sist tills jag valde att sluta cold turkey. Jag är nu ren från all sorts narkotika inkl alkohol i 1 vecka. Varje dag känns lättare men längtan efter tramadol är fortfarande stor. Anledningen till varför jag började med skiten var för att jag för första gången kände mig trygg i min egna skin.
Jag var konstant i flight or fight mode innan jag började använda den, antagligen pga mobbning när jag var yngre.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara sluta känna såhär. Dagarna känns väldigt långa och ångestfyllda. Jag har inte några intentioner att börja med skiten igen. Men har någon här tips på vad som har funkat för dom är jag väldigt tacksam.

Höga doser tramadol så länge, du får nog räkna med 3-6 månader kamp med nedstämdhet. Det fysiska är nog över efter 2 veckor.

Bastubad är grymt mot just opioid avisar.

Träning är bra att komma igång med så tidigt som möjligt. Börja lätt med promenader, gå vidare till löpning och gym.

Ät bra mat. I början är det svårt att ens få i sig nåt, men att äta bra tror jag gör mycket för allmäntillståndet.

Kontakta psykolog kanske skulle kunna vara nåt, om du fortfarande mår dåligt av mobbing du utsatts för.


Lycka till! Bara att kriga på

Tack för stöttningen. Jag körde en intensiv gympass utan någon musik, bara mina tankar och tog en kalldusch efter. Och jag skulle säga att jag mår rätt bra nu faktiskt. Jag märker att löpning utan musik gör ganska mycket för mitt välmående faktiskt.

Det är det värsta efter opiater/opioder. Tiden efter abstinensen.

Försök få i dig tillräckligt med mat och vätska om dagarna.
Försök ta dig ut några metrar, du behöver inte slänga dig in i gymmet, bara du börjar någonstans.

TA DET LUGNT. Det kommer bli bättre, försök fördriva tiden med spel, filmer och serier. Om en vecka till kommer du må mycket bättre.

Babysteps, du har det kingen.
Lycka till!

Jag använde mig av kratom för att trappa ner från tramadolen. Skulle nog avlidit av avtändningen annars. Det är ett väldigt vanligt tillvägagångssätt (finns många reddittrådar om detta). Fungerar väl med disciplin. Efter nedtrappningen var färdig har jag varken rört droger eller alkohol, är helt clean. Allt går med viljestyrka. Hejar på dig!!!

3 veckor nu utan tramadol. Dagarna är inte lika långsamma längre. Välmåendet är mer stabiliserat. Har inte tagit någonting alls förutom svamp i måndags. Tycker svamp hjälper med välmåendet och viljestyrka att sluta med skiten. Men jag saknar verkligen den här varma känslan och självsäkerheten jag fick av opiater.

Jag kan tänka att jag borde ta det en sista gång som en adjö till drogen. Men jag vet från hur jag fungerar att 1 sista gång kommer leda till en sista gång efter det. Sedan är jag uppe på 1g tramadol och får ingen effekt igen.

Jag har tagit 100-500 mg Tramadol i ett års tid, ofta runt 200 mg per dag.

Jag har nu trappat ner till 50 mg per dag de senaste 5 dagarna och jag kan knappt sova. Det känns som att jag har rastlöshet och en sorts lätt kramp i olika kroppsdelar. Jag har bara två tabletter kvar till råga på allt.

Vad kommer att ske när tabletterna är slut? När kan jag slappna av på riktigt och sova normalt igen? Hur jobbig kommer ångesten att bli? Vad kan man ta för att lindra det? Som är lagligt och receptfritt.

Sömnlösheten kommer hålla i sig 5-7 dagar. Ångesten är som värst de tre första dagarna skulle jag säga sen planar det ut. De fysiska är det enklaste skulle jag säga. Det svåraste är det psykiska, dagarna känns extremt långa i början och allt känns bara tråkigt, man vill bara få slut på lidandet och poppa nåra tabletter men här är din viljestyrka ganska viktig och du måste påminna dig själv varför du slutat.
Det som har hjälpt mig mer är att göra väldigt jobbiga saker. T ex gymma och kallduschar oftast har jag inget sug av tramadol alls när jag gör det.

Tack för svar! Tre dagar kan jag nog klara om ångesten börjar bli bättre efter det.Det finns ingen risk att jag tar mer eftersom jag har gått från oändlig tillgång till ingen tillgång alls

Det är en tid som tyvärr känns allt för länge där man helt enkelt hatar att vakna upp varje morgon till en helt ny grå dopaminlös dag som just då känns som det värsta en människa kan gå igenom vilket det säkert också är för många, och eftersom allt är relativt och tid en illusion som i ditt huvud (mycket pga. just dopaminmängd bla.) uppfattats totalt olika om du mår "normalt" eller lever i gråskala med sirap som man gör ett jävla bra tag efter avtändning med opiater/opioider tills du lååångsamt börjar återfå lite mer färg-TV varje dag. Dock skulle jag säga såhär till varenda stående varelse på denna planet som genuint är klar, vill och kommer ge allt för att byta ut sitt tidigare piss-liv bestående av substansbaserat dopamin enbart i enorma vågor där du själv försöker till alla pris uppleva så mycket som möjligt av det att så FORT du känner att du mäktar med att träna, träna.

Jag skiter i om du tar dig till gymmet och gör två armhävningar första dagen. Nästa dag gör du fyra. Om en månad gör du 40. Om ett år. Både ser du ut och framstår som en totalt ny person som bara man tittar på dig förstår att denna snubbe har både jävlar anamma, disciplin och inga problem att kontinuerligt leva en livsstil som (iaf. för mig) har sin största charm timmen man faktiskt spenderar tränandes. Resten av allt man måste göra för att hålla formen är sådär kul dagligen.

Men jävlar. Jag har nu ganska många gånger efter att i ha gjort en geografisk och mental flykt i cirka femton månader sen jag flyttade hem till storstaden igen råkat stöta på folk som för några år sedan kände igen mig som en undernärd extrem blandmissbrukare som hade förlorat allt förutom sin lägenheten och efter att ha slitit några år både på gymmet, behandlingshem och i terapeutiskt engagemang men även ekonomiskt på ett bra sätt samtliga totalt höll på att tappa hakan när dem insåg vem som stod framför dem.

Det var den känslan jag menade när jag skrev ordet "jävlar". Går inte ens att sätta ord på den känslan. Att gå från att vara undernärd, fattig som fan, opiat-torsk, blek, sett hemlös ut. Till att lagt på mig 15-20kg (där många utav kilona är utav riktig kvalité också) med en längd på nästan 1.90 och nu som välmående välbyggd man gå med hakan högt och ryggen rak och inte ens behöva säga något utan bara din utstrålning, din karisma och ditt utseende säger allt är en känsla som jag skulle kunna uppleva varje jävla dag för resten utav mitt liv och varenda gång detta hänt genuint har dopamin kicken man fått efter alla år av uteslutande konstgjort syntetiskt dopamin känts så jävla mycket mer äkta och fetare, större, rundare, tjockare än någon jävla kick jag fått någonsin på samtliga opiater/opioider.

Det borde inte ens vara valbart om man som man idag ska träna. Helt uppriktigt. Det fysiska är nästan det minsta av allt gott det för med sig och tom. det är en jävligt stor fördel enligt dem flesta. Det mentala är minst lika stort om inte större faktiskt. Jag minns så många dagar jag har legat där i sängen med en AT på morgonen, sovit 1-2 timmar, bara velat dö, ytterligare en dag att genomlida. Där jag genom att tänkt tanken väckt en liten jävla gnista inom mig.
Att tänk om du skulle förmå idag att ta dig till gymmet och köra så hårt du klarar i 30 minuter, och FYFAN vad det tog emot dem dagarna ni vet när man fortfarande knappt sover, kallsvettas och fryser, illamående, ni vet the drill, MEN efter att ha TVINGAT mig igenom detta dag ut och dag in i veckor så helt plötsligt är du på gymmet en dag efter veckor av NOLL dopamin och känner en liten jävla våg av äkta dopamin skölja över dig. Blandningen utav en bra låt, pumpen, smärtan gav dig för första gången på över en månad en naturlig känsla av välbefinnande. Kommer du dit, då kommer du alltid sålänge du lever, veta hur du ska klara av att bli nykter och inte bara det, utan att älska varje dag utav det med enorm stolthet över vad du tagit dig igenom inte en gång heller, utan säkert trettio.

Nu blev det långt men blev lite carried away och vet ni va? Med all rätt.

Jag håller med 100%. Träna har gjort otroligt mycket, jag både styrketränar och springer. Springa har jag märkt gör såååå mycket för psyket, jag kan tänka mig att det påskyndar läkandet av receptorer. Det är någonting med när du springer, det är extremt jobbigt och tråkigt men du pressar dig till att springa ett antal minuter och du vill bara ge upp. Men när du kämpar genom det mår du så bra. Jag rekommenderar att springa utan att lyssna på någonting också.