Motivering av moral

Nihilister, subjektivister och relativister där ute - vad är er relation, vardaglig och teoretisk, till moralen? Vad ser ni för grund för motiveringen av en moral över huvud taget?

Jag finner det svårt att finna ett giltigt argument till varför en handling kan vara rätt och fel. Det gör det svårt att skapa en subjektiv moral, vilket jag ändå tror att samhället och individen behöver, när man inte har något konkret att basera den på förutom känslor, kulturell inverkan och förutfattade meningar.

Så, ni som inte tror på objektivt moralhokuspokus, vad har ni för inställning till en subjektiv moral?

När man inser det relativa i moralen, inser man också det fullkomligt onödiga i bekämpandet av sig själv. Det är något man lärt sig för att passa någon annans vilja, staten,kyrkan etc t ex. Det blir nu ett livsmål att definiera omvärlden på sina egna villkor. Alltså: vad jag innerst inne vill, mig själv, är meningen. Jesus är ett exempel. Han ser segern i förlusten och vinner därmed.

Jag tycker mig ha en ganska vettig motivering till moral.

Jag utgår från att man tror på två generellt definerade teser.

1. Man tror att man själv har något sorts värde och/eller syfte.
2. Man tror att andra människor fungerar ungefär såsom man gör själv. (dvs tänker, känner och dyl.)


Om man håller med om dessa teser så tycker jag att man borde respektera andra människor, för precis som jag anser att jag är värd någonting så tror jag även att andra människor har ett värde.

Om man vänder på resonemanget. Om alla andra människor inte har något syfte, varför skulle jag då kunna ha något syfte?

Moralen följer väl som ett led utifrån att man respekterar andra människor. Moralen är "författad" av sammhället som en oskriven lag fast den har sin grund i uppfattningen att man bör respektera andra människor.

Jag tror faktiskt inte att moralen har i sin grund inte baseras på någon genomtänkt uppfattning om att man ska respektera andra människor eller dylikt. Jag tror att moralen tillkom genom evolutionen, genom känslan empati. Grupper som bryr sig om och hjälper varandra har större chans att klara sig mot rovdjur och i hårda miljöer. Sen har den känslan tagit sig olika kulturella uttryck, som uppfattningar hur man ska behandla andra människor.

Och när man ser moralen som en biprodukt av evolutionen och människans kulturella utveckling så känns det i alla fall för mig rätt svårt att hitta några genomtänkta belägg för motivering sin moral.

Men vad menar du med syfte egentligen? Menar du ur ett biologiskt perspektiv som fortplantning eller att man väljer sitt eget liv? Jag förstår inte varför man kan utgå från att man ha något syfte.

Det är mycket möjligt att moralen har många praktiska förklaringar så som att den tillkom till viss del av den biologiska evolutionen. Den mest bidragande praktiska faktorn tror jag är att moralen har uppkommit i en samhällsmessig evolution, samhällen och kulturer som tar till sig en moral har historiskt sätt klart sig bättre än samhällen som inte gör det. (jämför religon) Historiskt sätt så har religon och moral ofta gått hand i hand och mycket av dagens moral är har sin grund i kristendomen.

Att man inte ska kunna motivera moralen pga att den "är en biprodukt" av människans kulturella/biologiska utveckling är fel. Det är möjligt att moral inte går att motivera, men att den har tillkommit på detta sätt har inte med saken att göra. Vad man dock kan påpeka är att folk som tror på moral antagligen har fördomar om att moralen ska stämma och ska gå att motivera.


Hmm min tes i förra inlägget är svår att förklara men jag ska göra ytterligare ett försök. För att klargöra lite: Vad jag försöker göra är att motivera någon sorts respekt för andra människor och "en sorts moral", jag har inte för avsikt att motivera dagens moral till punkt och pricka.

Med "syfte" menar jag snarare att dem flesta värdesätter sitt eget liv och sin egen subjektiva upplevelse av världen. Denna värdesättning är ur ett emotionellt och tankemässigt perspektiv. Vad jag menar är alltså att jag förutsätter att det finns en mening med att leva, inte att det finns en mening med livet.(I den bemärkelsen att någon varelse/kraft som är högre än oss har satt hos här på jorden för att göra något specifikt)

Om man inte ser något sådant värde i sitt eget liv så fungerar inte min motivering

Det är bara en biologisk funktion, inget annat. Moral hör till naturvetenskap snarare än logiskt resonerande.

Moralen är en underförstådd överenskommelse för allas bästa på lång sikt. På kort sikt tjänar man mindre på moralen så därför är inte alla lika moraliska.

Jag gillar den definitionen. T.ex. är det för allas bästa om ingen skattefuskar, för då kan skatten sänkas för alla eller så kan de offentliga nyttigheterna ökas. Det är alltså fel att skattefuska. Den enskilde kan dock tjäna på att skattefuska, så länge han eller hon undgår upptäckt. I allmänhet är det så att folk bara tjänar på att bryta mot moralregler, dvs att fuska, så länge de förblir oupptäckta.

En objektiv grund för moralen skulle kunna vara Kants kategoriska imperativ: Handla så att maximen för din handling skulle kunna upphöjas till allmän lag.

Utifrån denna princip är det t.ex. fel att bryta sina löften. För om alla bröt sina löften, skulle det bli fullkomligt meningslöst att överhuvudtaget lova något.

Moral är en slags överenskommelse mellan två eller flera parter, i syfte att uppnå vissa gemensamma intressen som gynnar alla inom överenskommelsen, eller de flesta. Exempelvis, man ska inte döda. Fair enough. Jag låter dig vara, och du låter mig vara, och om någon bryter detta avtal straffas denne som sig bör, för att överenskommelsen ska äga tyngd.

moralen tror jag har uppstått genom åren och har utvecklats mer och mer.
Förr såg man väl att i de grupper där man tog hand om varandra och respekterade varandra gick det också bättre för jämfört med de som inte gjorde det. Sedan har våra föräldrar lärt oss dessa knep precis som vi ska lära våra barn osv. Detta ingår ju i uppforstandet av våra barn för att de ska kunna leva i samhället, socialisation.
Moral är inget verktyg skapat utav staten eller kyrkan för att kontrollera folket, utan ett levnadsätt som fungerer bäst för att en stor grupp männiksor ska kunna leva tillsammans.