Risk för att min pojkvän har huntington, hur hanterar jag det här?

Nu är ju detta en verklig skrämmande situation du står inför - men grundproblemet är ju dina känslor och din rädsla och det är väl det du behöver få hjälp med att hantera. Ett blodprov kan ju ge två vägar. Ena vägen att han inte bär på anlaget och då är det ju gott så. Men vad om han gör det? Då väcks ju en hel framtid med rädslor och hur ska du hantera det då?

Jag tror att du behöver gå och prata med en psykolog om det här eftersom det är så stort. Få hjälp med hur du ska hantera DINA känslor samtidigt som du kan vara ett stöd för honom - och hans känslor i det här. Du behöver tillåta dig att känna sorg. Sorg över det livet som inte blev - för att kunna acceptera det som blev. För det var säkert inte så här du föreställde dig ert liv tillsammans.

Det är ju ett stort beslut han står inför. Han kan välja att leva i ovisshet och ta varje dag för sig och leva - eller få veta att han antingen är frisk eller har en dödsdom framför sig - tänk dig själv att stå inför de valen - hur svårt och omöjligt det kan kännas. Det måste ju få vara hans beslut att bestämma vad han vill i det här. Ska du vara i en relation med honom behöver du hitta ett sätt att kunna hantera dina egna känslor samtidigt som du kan stötta honom i hans val att välja själv. Du behöver också göra upp med dig själv hur du känner inför möjligheten att han blir svårt sjuk. Har du tanken att du tänker stanna kvar vid hans sida då? Om inte så är det kanske så att det är bättre att lämna relationen nu än att svika honom längre fram.

Det är ingen lätt sits du är i. Jag beklagar verkligen.

Jag tänker att du har varit drabbad av tillräckligt många stressorer i ditt liv. Sånt som du själv inte orsakat men som du ändå blivit hårt drabbad av.

Jag hade inte tyckt att det är konstigt eller fel om du väljer att avsluta förhållandet.

Förstår att det inte är lätt, men ni är fortfarande i lära känna stadiet och du har rätt att få välja den livspartner som du behöver. Du har liksom ingen egen kärnfamilj som kan stötta dig om han blir sjuk utan kommer stå helt ensam då när han behöver all hjälp. Vi människor orkar i regel bara med några stora kriser i livet innan det blir för mycket för oss att mäkta med.

Du ska givetvis hitta en 10/10 alpha med de bästa generna, 2.10m lång, 50cm lång dase, 200 år livslängd.

Nej men gör slut och hitta någon som inte har den skiten. Spara varandras tid.

Om du tror att ngn med 210 har överlägsna gener är du ute och cyklar dessvärre. De lever betydligt kortare än "normala" individer och har en långt större risk för nästan alla former av cancer, hjärtproblem och dödliga hjärtattacker osv. En massa studier har bekräftat högre dödlighet i cancer och hjärtattacker bland män över 190 cm. Medelåldern för en man som är 195 cm är tveklöst sämre än genomsnittet i Sverige på ca 80 år. Problemet är ännu värre för ngn som är 210 cm. Därutöver tillkommer att man sällan blir så lång utan ha ngn form av kromosomfel eller genetiskt fel, typ akromegali (gigantism), klinefelters, marfans osv. Den "optimala" eller perfekta längden ur ett strikt hälsoperspektiv är förmodligen runt 180-185 cm.

https://www.fightaging.org/archives/...fe-expectancy/

"The study, led by BHF Professor Sir Nilesh Samani at the University of Leicester, has shown that every 6 cm or 2.5 inch decrease in your height increases your relative risk of coronary heart disease by 13.5%. For example, compared to a 5 ft 6 inch tall person, a 5 ft person has a 32% higher relative risk of coronary heart disease because of their shorter height."

https://www.bhf.org.uk/what-we-do/ne...-heart-disease

"The association between taller stature and higher risk of many cancers is remarkably robust. The relationship is fairly linear, and is observed for different ethnicities, for both sexes, and for most cancers."

"The most consistent findings from these published studies are an increased risk of cancers of the nervous system, thyroid, breast, lung, colon, rectum, prostate, ovary, testes, cervix, endometrium and skin, as well as lymphoma, multiple myeloma and leukaemia, with increased height."

https://www.nature.com/articles/s414...eased%20height.

Han kanske inte ens har genen.

Spoiler men dina barn kommer dö med 100% säkerhet ändå. Detta inser man vid sex års ålder. Sen är livet bara ångest. Vill man skona någon från en hemsk framtid så skaffar man inga barn över huvud taget.

Rätt stor skillnad på att riskera (50% chans om mannen i ts är bärare) debutera med huntingtons i ens fortfarande väldigt aktiva år (ca 30-50 år, ibland ännu tidigare) jämfört med stora majoriteten svenssons som börjar bli allvarligt sjuka som 70+.

"Nån åkomma"? Varför inte ta o googla Huntingtons sjukdom innan du börjar dela ut råd?

Fokusera på HUR HAN MÅR och försök att inte stressa och pressa honom till något som han inte själv är redo för. Som att ta testet. Det kan innebära en dödsdom. Det är 50 % sannolikhet. Det handlar faktiskt inte om ditt liv, utan hans.

Jag beklagar. Hungtingtons sjukdom är en fruktansvärd sjukdom, och det är inte konstigt att du reagerar starkt när din pojkvän potentiellt kan vara drabbad. Din oro är befogad och du måste få vara ledsen. Saken med denna sjukdom är att en bekräftelse inte är mer än en utdragen dödsdom, eftersom den inte går att bota. Jag kan förstå om din pojkvän hellre lever som frisk tills symtomen eventuellt visar sig, istället för att leva med vetskapen om vad som väntar. Det bästa du kan göra är att stötta honom i det och göra detsamma, även om det är svårt. Oavsett vad så är utfallet vad det är, så fokusera på att göra tiden till den bästa oavsett om det gäller tjugo eller sextio år. Och glöm inte bort dig själv i allt, ta hjälp och prata med någon om du behöver.

Fast är man inte kliniskt efterbliven så förstår man väl att trådstartarens liv i allra högsta grad är relevant i det här? Ska man lägga ner sin själ, tid och energi på att fortsätta en relation man inte kan reproducera med utan att 100% om det är Huntingtons? Bli ensamstående med allt vad det innebär och vårdgivare på kuppen utan att få ställa motkrav?

--

Huntingtons är en bedrövlig sjukdom, är det så att din partner har det så bör du fundera om du verkligen är redo att på sikt bli vårdgivare och se någon du älskar förtvina framför dina ögon.

Om jag kommer ihåg rätt så kommer symptom i en tidigare ålder för varje generation av Huntington i familjen. Så han kommer vara troligtvis yngre när han blir sjuk än den förälder som har sjukdomen. Men kolla upp detta.