Litteratur - Stil utan Innehåll, Innehåll utan Stil

Stod och tänkte på detta fenomen och är intresserade av vad andra här på forumet har för exempel på författare eller verk som de har ambivalens för. Då det finns ting här i världen som har två sidor, så kan man ibland tycka att de borde väga upp varandra, men ibland då det är en större tyngd på ena så svävar den andra högt.

Vilka exempel kan ni delge på verk eller författare som har denna ojämna akt?

Två exemplar som startade denna tanke:

Madame Bovary - Flaubert
Må vara en underhållande bok för somliga och en kan inte förneka de mejslade satserna som dyker upp, men fann den knappt ha någon substans, bärande idé eller kärna. Som en vältalig vilket vädrar en air av dimma.

Viskningar i mörket - H.P Lovecraft
Har inte läst särskilt mycket av Lovecraft, men får intrycket att han vävar samman flera koncept och idéer i sin bibliografi, men...och ett stort men...vilken svada!
Som att släppa ett föremål i en myrstack, och observera hur dessa strikta varelser i ett myller försöka bli varse, tyda detta tillkomna element.

Intressant trådstart som kräver viss eftertanke. Tror jag förstår vad du menar.

Spontant tänker jag på Naked Lunch och Ulysseus som jävligt mycket text som bitvis är fascinerande men oerhört ogenomträngligt för en mer njutbar story.

Motsatsen är väl alla själlösa deckare som har en tydlig enkel story men utan några litterära ambitioner.

Är det så du tänker lite?

Bra tråd... att försöka fånga vad jag kallar "välformulerat snömos".

Man kan ta några fellow Americans of Lovecraft, som också var födda i lejonets texten: självgoda språklekare, mysigt spinnande solkatter: Ray Bradbury och Jack Vance.

I Dandelion Wine av Bradbury är det bara sentimentalitet, välformulerad sådan, men i övrigt tomt.

Jack Vance'*fantasy och science fantasy är detsamma. Språklig ekvilibrism döljer tomheten.

+++

Därtill kan man nämna engelsmannen Mervyn Peake. Som skrev fantasytegelstenar som bara tycks vara språklek.

Detsamma med Joyce. Tomt ekande nihilism, utstofferad med meningslöst pladder. Stilvilja finns där. Men det räcker inte.

Lolita - storyn kunde sammanfattas på en sida utan att gå miste om något väsentligt utöver Nabokovs uppvisning i formuleringskonst.

"Stilvilja finns där. Men det räcker inte": En sammanfattning av Joyce som förtjänar att bli en Flashback-klassiker

Jag kommer osökt att tänka på en gammal aforism av Georg Christoph Lichtenberg:

"När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt är det inte säkert att det är boken det beror på."

Fast min fördom om flertalet deckare är att de är balanserade i sin mediokre: Stilen och innehållet väger upp varandra, där det fadda språket passar den fadda "världen" som byggs upp; ingen ambivalens uppstår.

Nu har jag inte läst Joyce eller Burroughs, men kan ge ett exempel på ett verk som är balanserat: Färjekarlen av Gunnar Ekelöf.

Det kärva, preciserade språket förenas med de koncentrerade, målade idéerna.
Stilen gifter sig med innehållet; stilen speglar innehållet.

Ah, du tänker så. Ja, det kan du ha rätt i. Det är "balanserat" på insidan och utsidan, som en man med ett välansat skägg istället för personlighet.

Läser en bok just nu, "The Overstory" av Richard Powers. Det är en överjävligt bra bok, som har både det stilistiska och en plot som man ännu bara anar halvvägs igenom men som man längtar efter att förstå. Kanske blir det platt fall, men läsningen är gripande.

Jag har djävligt svårt för joyce "Odysseus". Antagligen det sämsta jag läst.

Stil utan innehåll. Ingen egentlig roman utan ett "litterärt expriment".
Syftet med boken, den bärande iden är att det skall ta lika lång tid att läsa som händelseförloppet i boken tar. Det räcker inte för mig.

När jag läste littvet. facinerades jag av den borgerliga kulturens rädsla för att kalla något "dåligt" (vad det än var).

Jag trodde jag var ensam om att se genom Joyce.

Utan stil, "stil är bedrägeri", utan innehåll: Lars Noréns dagböcker.