Hur leva med att man har misslyckats/inte uppnått sina drömmar?

Jag känner mig så jävla värdelös. Ful, dum, lat och svag. Jag är skinny fat.

Jag är 21 år och hade en massa jävla planer. en massa jävla planer för blablabla. Jag har de senaste året/åren börjat tvivla på mig själv så jävla mycket. Det känns som att jag inte har vad det krävs för att uppnå mitt mål. Min dröm, det jag vill åstadkomma är för stort. För svårt. Och jag känner att jag inte har vad som krävs. Jag är korkad, ful som fan, lat som in i helvete och är fet (skinny fat). Dessutom så är jag i periodvis väldigt känslig. För känslig. Vitamin d brist, grov. Lågt testosteron (förmodligen).

Jag säger ”nu ska jag göra det!” Men det sker inte. ”Nästa vecka, då kör jag!” Men inget sker. ”Kl 12 ska jag göra det!” Inget sker.

Jag har gigantisk dröm. Den är oerhört svår. Den är ofantligt stor. Och det känns som att jag inte kommer lyckas. Det är en enda stor klump i magen. Mått dåligt ofta nu. Jag MÅSTE klara av det här, för många olika anledningar.

Jag kan inte leva med att mina drömmar inte uppfylls. Jag kan fan inte göra det.


Jag är sämst. Utskrattad. Utfryst. Förlöjligad. Otillräcklig. Dålig. Förnedrad.

Jag kvävs.

det är rätt normalt för vilken 21 åring som helst.

alla framgångsrika har misslyckats gång på gång.

idrottsmän misslyckats med sina mål och får försöka igen och igen, eller så skadar dom sig och måste lägga tid på rehabilitering.

folk gifter sig, och skiljer sig.

folk misslyckas med sina tentor på universitetet.

folk försöker lära sig spanska - för femte gången!

folk slutar röka för att sen börja igen.

folk startar företag, som sen går omkull, sen startar dom ett nytt.

osv

Med andra ord behöver du sätta delmål för dig själv. Ett delmål skulle kunna vara att hantera de hinder du beskriver. Att uppnå drömmar eller livsmål handlar minst lika mycket - om inte mer - om att övervinna personliga psykologiska hinder.

Det är säkert dock att om du ger upp kommer du inte att uppnå dina drömmar. Det är en garanti.

Men egentligen... drömmar är till för sovande varelser. En som är vaken behöver inte drömmar

de flesta i din ålder går igenom snarlika saker speciellt pressen att "vara lyckad" va fan det nu betyder.. jag är 41 och överviktig och ett halvt steg från att vara alkis, jag är sjukpensionär och har inga pengar eller körkort, jag lever ensam och har har inga vänner men jag trivs och är relativt nöjd ändå, varför?

Jag skiter i vad andra tycker och tänker om mig.
Jag gör det jag mår bra av.
Jag anpassar mig inte.
Försöker inte leva upp till förväntningarna som föräldrar, samhälle eller internet säger hur man ska vara.
Jag behöver inte andra människors bekräftelse eller uppmärksamhet.

Jag är fri i den benämningen att jag inte har några skyldigheter eller något att ansvara för mer än mig själv.. vill jag dra iväg nånstans så kan jag, vill jag köpa dator för 40k så gör jag det, vill jag går runt i morgonrock och inte gå utanför dörren på en vecka eller 2 utan att duscha så är det ingen som bryr sig eller säger något, Jag går och lägger mig och kliver upp när jag vill och äter det jag vill när jag vill. Peace of mind är nyckelordet. Jag går och lägger mig och kliver upp när jag vill.

Men jag är ju LiteKonstig också

Gäsp🥱 Been there, done that.

Det finns nog inte många som aldrig haft den känslan.

Som andra säger är delmål det mest effektiva.

Du verkar göra tvärtom — och inte nog med att du har ett gigantiskt extremt svårt mål — du tycks också klumpa ihop allt som finns, i något slags trångsynt endimensionellt mått på lycka/värde, så att målet (allt i hela världen?) blir ännu svårare att nå och börja ta tag i.

Det är raka motsatsen mot vad alla experter rekommenderar.

1. Sätt ett löjligt enkelt delmål till att börja med. Med en deadline. Så löjligt jävla enkelt att du känner dig löjlig som ens har det som mål.
2. Och sedan uppnå det. Och var nöjd med att du är ett ministeg närmare. Gick det inte så förenkla.
3. Därefter tar du nästa lilla delmål, nästan lika löjligt enkelt.
4. Om du någon gång inte slutför målet så hoppar du tillbaka i enkelhet och ökar svårighetsgraden mindre nästa gång. Slutför du inte målet då så upprepa denna punkten igen.

Förresten, din hjärna är inte färdigutvecklad ännu, statistiskt sätt så kommer den inte att vara det på flera år. Och saker händer i livet. Så inbilla dig inte att vad som är viktigast i världen för dig idag kommer att vara lika viktigt för dig om ett par år. Men gör delmål som en presenter till ditt framtida jag ändå.

Du är bara 21 år. Gör en plan med delmål. Gör nya planer, revidera. Livet är föränderligt, men det är du som har kontroll över det. Lycka till.

Du lär dig diciplin med åren, förhoppningsvis, om inte annat så lär du dig acceptansen när du är runt 30.

Och sluta plåga dig med saker du inte kan förändra eller kontrollera, bara onödigt.

Man blir vänster extrem och beskyller samhället för ens misslyckande så klart.

Jag är 51. Alla drömmar är krossade. Man up! Du har hela livet framför dig. Var inte en mellanmjölksmes! KÖR!

Du har i alla fall tid på dig.

ta koks o jobba hårt =) drömmer lever så länge du lever :P

Full med idéer och lite drivkraft. Luktar ADD. Förstå hur du kommer runt problemen. På ett sätt som passar just dig, inte andra.