Hur leva med att man har misslyckats/inte uppnått sina drömmar?

Jag känner mig så jävla värdelös. Ful, dum, lat och svag. Jag är skinny fat.

Jag är 21 år och hade en massa jävla planer. en massa jävla planer för blablabla. Jag har de senaste året/åren börjat tvivla på mig själv så jävla mycket. Det känns som att jag inte har vad det krävs för att uppnå mitt mål. Min dröm, det jag vill åstadkomma är för stort. För svårt. Och jag känner att jag inte har vad som krävs. Jag är korkad, ful som fan, lat som in i helvete och är fet (skinny fat). Dessutom så är jag i periodvis väldigt känslig. För känslig. Vitamin d brist, grov. Lågt testosteron (förmodligen).

Jag säger ”nu ska jag göra det!” Men det sker inte. ”Nästa vecka, då kör jag!” Men inget sker. ”Kl 12 ska jag göra det!” Inget sker.

Jag har gigantisk dröm. Den är oerhört svår. Den är ofantligt stor. Och det känns som att jag inte kommer lyckas. Det är en enda stor klump i magen. Mått dåligt ofta nu. Jag MÅSTE klara av det här, för många olika anledningar.

Jag kan inte leva med att mina drömmar inte uppfylls. Jag kan fan inte göra det.


Jag är sämst. Utskrattad. Utfryst. Förlöjligad. Otillräcklig. Dålig. Förnedrad.

Jag kvävs.

Jag skiter i vad andra tycker och tänker om mig.
Jag gör det jag mår bra av.
Jag anpassar mig inte.
Försöker inte leva upp till förväntningarna som föräldrar, samhälle eller internet säger hur man ska vara.
Jag behöver inte andra människors bekräftelse eller uppmärksamhet.

Utmärkt formulerat! Och för att spinna vidare väljer jag att citera Noice: "Jag vill inte va som alla andra för jag vill va mig själv". Vi svenskar beskrivs ju ofta som ett väldigt olyckligt folk och jag är väldigt säker på att det beror på hur djupt rotad den där äckliga jantelagen är rotad här i vårt avlånga land; den enskilde individen har inget värde utan ska tvunget anpassa sig och bara bli som alla andra. En ansiktslös nolla utan egen identitet, med andra ord. Vi människor är trots allt individer av naturen och istället för att trycka undan och förneka detta faktum tycker jag att vi borde acceptera det som något naturligt.

Jag själv börjar närma mig 40 och till skillnad från den stora massan har jag låtit bli att fokusera på att göra karriär, skaffa fru och barn, börja pensionsspara, kräva total censur på minsta lilla småsak som typ två personer i landet anser vara stötande och så vidare som man ju "måste göra" för att kunna leva lyckligt och anses vara lyckad numer. För att citera Chuck Berry: "Live like you wanna live!" Och även Grynet: "Ta ingen skit!"

Vad kul att det finns fler, eller iaf en till som är lite konstig

Det är bättre att vara "lite konstig" än att vara som alla andra.

Jag känner mig så jävla värdelös. Ful, dum, lat och svag. Jag är skinny fat.
-------
Jag är 21 år

Jag säger ”nu ska jag göra det!” Men det sker inte. ”Nästa vecka, då kör jag!” Men inget sker. ”Kl 12 ska jag göra det!” Inget sker.

Jag känner mig så jävla värdelös. Ful, dum, lat och svag. Jag är skinny fat.

Jag är 21 år och hade en massa jävla planer. en massa jävla planer för blablabla. Jag har de senaste året/åren börjat tvivla på mig själv så jävla mycket. Det känns som att jag inte har vad det krävs för att uppnå mitt mål. Min dröm, det jag vill åstadkomma är för stort. För svårt. Och jag känner att jag inte har vad som krävs. Jag är korkad, ful som fan, lat som in i helvete och är fet (skinny fat). Dessutom så är jag i periodvis väldigt känslig. För känslig. Vitamin d brist, grov. Lågt testosteron (förmodligen).

Jag säger ”nu ska jag göra det!” Men det sker inte. ”Nästa vecka, då kör jag!” Men inget sker. ”Kl 12 ska jag göra det!” Inget sker.

Jag har gigantisk dröm. Den är oerhört svår. Den är ofantligt stor. Och det känns som att jag inte kommer lyckas. Det är en enda stor klump i magen. Mått dåligt ofta nu. Jag MÅSTE klara av det här, för många olika anledningar.

Jag kan inte leva med att mina drömmar inte uppfylls. Jag kan fan inte göra det.


Jag är sämst. Utskrattad. Utfryst. Förlöjligad. Otillräcklig. Dålig. Förnedrad.

Jag kvävs.

Du är 21 år jag är 27 snart 28 och inte kommit någon vart ännu.