Ägare, ledare, managers osv, vad gör de för nytta egentligen?

När jag kom ut i arbetslivet tog det flera år innan jag vande mig vid detta med mångfalden av ledande titlar och befattningar. Nu pratar jag om IT-bolag, men det går väl igen i många brancher. Det ska alltid finnas projektledare, produktägare, technical manager, kvalitetschef, ekonomicontroller m.m. m.m. m.m. Och så den stackars traditionella "chefen" som egentligen inte har nåt att säga till om alls men måste ta ansvar för allt när det går fel.

Är det här vettigt egentligen? Jag har alltid tänkt att skälet till att alla dessa befattningar växt fram har att göra med alla medarbetare som absolut måste känna att de gör "karriär", kanske måste visa upp nån titel hemma för flickvännen, eller kanske flickvännen behöver visa upp att hennes man har en välklingande titel för sina vänner. Lite som svenska försvaret där alla måste få bli minst major, annars strejkar de i protest. Inflation i titlar och hierarkier.

Appropå lumpen: när jag gjorde den fick man lära sig att när man ställs inför ett problem börjar man med att utse en chef. Inte utsåg man en chef, en manager, en ägare, en ledare osv? En chef bara. Punkt! Och det funkade mycket mer effektivt.

Jag kan fortfarande tycka det är svårt som medarbetare att veta vem man ska lyda av alla överordnade befattningshavare. Det kan ta enormt mycket tid i anspråk att försöka navigera på ett sätt så att man inte hamnar i kläm i nån av de evinnerliga fejderna mellan alla dimensioner i organisationsmatrisen.

Vad skulle hända om man gick tillbaka till att helt enkelt ha en "chef" på ungefär 5-15 medarbetare utan några ytterligare särskilda "roller" utan att övriga bara helt enkelt är anställda och tillgängliga för de uppgifter chefen väljer att dela ut? Så mycket enklare allt skulle bli, för alla. Utom den där flickvännen kanske som blir missnöjd, men om man kompenserar med att höja lönen rejält? För minskar man byråkratin frigörs ju resurser som t.ex. kan användas till lönehöjningar för alla som då kan jobba och göra nytta istället för att käbbla och spela sociala spel.

Eller vad?

Nej. Det är inte vettigt.

Sveriges med sålda ledarskapsbok genom tiderna, ”Riv Pyramiderna” gamla SAS-chefen Jan Carlzon behandlar ämnet på ett relevant sätt. Den kom ut 1985. Finns förstås många olika bra böcker som behandlar ämnet.

Att byråkrati och mellanchefer är onödigt ont som förstör mer än de bidrar är vida känt åtminstone sedan trettiotalet och uppmärksammades väl först ordentligt med boken Parkinsons lag på femtiotalet.

Viss byråkrati och chefskap är förstås ofta nödvändigt, men i kommunal och statlig verksamhet där det inte sällan saknas incitament att inte slösa bort pengar används inte sällan chefskap som en sorts löneförhöjning där inkompetenta personer hamnar på platser de inte är kvalificerade för.

Man vill ju driva olika frågor.
Är du IT-konsult så har du en teamchef och dennes roll att rekrytera, bemanna, kundvård, förlängning av kontrakt, gruppmöten, kontroll på kvalitet i leveransen, utvecklingssamtal och planeringssamtal samt veckomöten med säljavdelningen för att klargöra hur bänken der ut och genomföra säljprojekt.
Plus en massa annat också. har man 10-15 konsulter så är det fullt upp.
Detta är ju din chef i teamet som du även löneförandlar med.
Blir du såld till ett projekt där det finns resurser från olika team måste du ju ha en person som ansvarar för själva projektet. Då har du genast minst två chefer. Det kan finnas tio olika projekt hos en kund och någon måste ha ansvar för kunden. Det blir tre roller som ledare. Minst.
Jag förstår inte vilka av dessa tre du skulle kunna ta bort?

Ingen av dessa är ledare eller chefer. Detta är olika roller.

Folk är fria att starta och leda sina företag som de vill med några få lagstadgade regleringar. Det finns företagare som värderar ”chefer” högre och de finns de som inte lägger något värde knappt på dessa utan låter de som skapar värdet ha det största inflytandet själva.
Syftet och målet kan givetvis variera. En del vill bygga upp ett starkt företag framför att göra snabb vinst.

Vilken ledararstruktur man sin anställd föredrar är personligt.
Vidare är befälshavare och chefer utsedda långt i förväg i lumpen och inget man beslutar om när problem plötsligt uppstår. Man vet klart och tydligt vad man har och inte har rätt att besluta om utan att först pratat med en överordnad.

Vad är att detta kan alltid besvaras av din närmaste chef, alltså den som sätter din lön och som du har utvecklingssamtal med. Svårare än så är det inte. Fråga gärna den personen en gång för mycket än för lite. Det ser bara bra ut.

Är det därför man har korpraler, löjtnater, fänrikar, majorer, överstar, generaler mm?
Med ditt resonemang hade det ju räckt med ÖB?

Dilbertprincipen! Inte igår man tänkte på den, men gissar att den gäller fortfarande!

Du har inte möjligen koll på vem som är din närmaste chef? Alla chefer som inte är min närmaste chef brukar fråga vänligt om jag kan utföra något. "Lyda" finns inte på världskartan.

Förslagsvis börjar du jobba som t.ex. plåtslagare på någon mindre firma. Där finns "chefen" (ofta synonymt med ägare) och möjligen någon arbetsledare. Resten är arbetande hjon. Själv jobbar jag i byggbranschen och där finns förstås en del chefstitlar, men de är väl underbyggda och tydliga ansvarsområden. Men de allra flesta har inte någon chefsbefattning.

Det tror jag du har rätt i. Jag har arbetat på fabriksgolv för länge sen och där var allt enkelt. En chef. En förman för arbetslaget. Mycket enklare. Det är kontorsjobb som är komplicerade. Den "närmaste chefen" på kontor ser man bara vid lönesamtal och utvecklingssamtal, vilka båda är helt meningslösa formaliteter. Chefer på kontor som tar sig ton och försöker leda blir aldrig långvariga. Framgångsreceptet är att gömma sig bakom alla -ägare och -ledare eller HR-personal, och försöka synas så lite som möjligt. Projektledare, produktägare och configuration managers är väl de som till vardags främst käftar om vem som ska bestämma och leda arbetet.

Projektledare är väl en ledare? Produktägare också, nuförtiden verkar produktägare ofta ta över det mesta av projektledning. Allt som slutar på -ledare -ägare -direktör -manager är ju överhet. Åtminstone förväntar de sig själva att få respekt och åtlydnad. Har sett folk i dessa befattningar skrika, gråta och sjukskriva sig när de inte blir åtlydda eller när de hamnar i luven på varandra. (Det var kvinnor i alla dessa roller på den arbetsplatsen. Har aldrig sett en man gråta på ett jobb, de super ner sig eller bryter ihop i det tysta).

Mest synd är det om de som avviker på nåt sätt: nyanställda, utlänningar, särskilt timida personligheter, de blir tacksamma måltavlor för alla ledarrollsinnehavares frustration. Har sett configuration managers och PL i luven på varandra turas om att gå till nån stackars indier och omväxlande skrika ut sina fullständigt motstridiga order. Efter en tid tar chefen tag i problemet genom att skicka offret till HR för att där bli övertygad om att jobba hårdare på sin sociala kompetens, för "uppenbarligen fungerar det inte speciellt bra".

Alltså, visst kallas det roller, men det är ju ledarroller, och alldeles för många.

Men blir det inte bara att man spelas ut mot varandra? Varför skulle inte en chef kunna väga samman alla dessa perspektiv inombords? När jag t.ex. handlar på ICA tar jag ju inte mig familjen och låter t.ex. inte sonen ansvara för ekonomin, dottern för smak och kvalitet, frun för att komma till kassan inom rimlig tid?