Tänka på sin olyckade ungdomskärlek fortfarande?

Den första bruden jag fastande för på riktigt var vid cirka 15 års ålder vi inledde aldrig någon relation det slutade med en kyss tyvärr. Har haft brudar sedan dess men 10 år senare jag tänker på denna brud som den ideala bruden i mitt liv min ungdomskärlek ser henne på facebook tänker bara gud vad hon är vacker och att jag är beredd att offra allt för henne. Hon är i USA inte på hemmaplan.

Är jag sjuk i huvudet som trots att jag haft brudar tänker tillbaka på den bruden jag idealiserade först och tänker hon är den perfekta bruden i mitt liv mamman till mitt barn? Är svag för henne finns ingen brud som lokaliserat dessa känslor. Uppfattar oss som själsfränder.

Tror det är helt normalt att alltid komma ihåg sin första. Känner samma som dig.

Det är vissa flammor som stannar.
Har en som jag träffade för 12 år sedan som jag saknar.
Man var ung och dum i huvudet som lät henne gå..
Men sen så fortsätter det vidare i livet.
En väldigt speciell för 5 år sedan som jag ångrar att jag släppte.
Och en extremt speciell för 2 år sedan som det inte funkade med.
En som det sket sig med för ett år sedan.
Kärlekslivets kretslopp.

Känner igen 😥 Skulle så gärna vilja ha en tidsmaskin så att jag kunde få göra om å göra rätt.

Är inte det för att verkligheten aldrig behövde finnas?

I ditt huvud kan fantasin spela fritt och alla bitar faller perfekt på plats, men i relationer med riktiga människor så finns det ju alltid svackor, problem och saker som inte går som man hade tänkt. Eftersom du var 15 då och det hela slutade med en kyss behöver alla dom där vardagsgrejerna du som vuxen har vart med om aldrig finnas. En sorts evig sommar av ungdomlig kärlek som finns i huvudet.

Och det är ju inget dåligt med det? Så måste det ju få va ibland. Litet melankolisk nostalgi är bara nyttigt. OCH du är 25. Tro mig du kommer ha fler "the one that got away" innan du landar, det är en del av att vara vid liv och ha ett fungerande hjärta.

Det är helt normalt. Tror att de flesta människor har någon sådan ungdomskärlek som har blivit kvar i bakhuvudet, trots att man har haft verkliga relationer senare. Det man ska komma ihåg är, att det är just för att man aldrig levde med personen på riktigt; aldrig upptäckte hans fel och retade sig på hans ovanor, som man fortfarande kan se personen i det där romantiska skimret. Hade man levt tillsammans på riktigt, så hade det kanske ganska snart urartat i bråk om vem som ska gå ut med soporna och skura toaletten.


Det går en flicka i aspelunden
Jag har ett gulnat fotografi
Med åren blev hon en dröm en saga
En ensam vandrares sympati


Med detta sagt: denna tjejen är ju inte DÖD bara för att hon bor i USA. Världen är liten idag. Det finns Facebook, Messenger, videosamtal och lågprisflygbolag. Du kan ju börja med att adda henne på Facebook och följa henne där. Om inte annat så för att upptäcka nya sidor hos henne som du kanske inte vet om...

Jag tänkte på det. Å ena sidan en SJUKT go komplimang att få av nån som numera är en främling, att just den där kyssen när ni var 15 betydde så mycket - å andra sidan, felskrivet så kan det bli litet creepy?

Problemet är förstås att man romantiserar, hade ni varit tillsammans idag hade du garanterat inte känt som du beskriver ovan utan troligen stört dig som fasen på en massa saker hos tjejen. Det mänskliga minnet brister i denna del, då det är lättare att minnas bra saker (och förstora dessa) än att minnas "den sanna bilden", gäller förstås mer betydligt mer än enbart relationer.

Sedan vet du ju rent krasst inget om tjejen idag, hon kan (mer eller mindre garanterat) ha förändrats extremt mycket på 10 års tid och är nog en helt annan person idag än den du blev kär i.

Det fetade stämmer väldigt bra, en sak som jag själv reflekterat över är att jag haft betydligt lättare att släppa och gå vidare när jag brutit upp "riktiga" relationer (inkluderat samboliv, kontakter med svärföräldrar, samägt boende och grejer osv.) än när man dejtat en tid utan att det blev något långvarigt. Detta handlar precis som du säger om att man i en längre relation "hunnit tröttna" på personen, vilket man ju inte gjort i en kortare relation som aldrig fick fördjupas.

När man bryter en längre relation har man ju rimligen även känt en längre tid att det inte har fungerat, och har då fått ta ställning till hur man vill göra samt sörjt besvikelser över att relationen inte blev som man trodde i en god tid innan själva uppbrottet. När jag brutit längre relationer har jag helt enkelt sörjt den spruckna relationen redan i slutfasen, och kunde gå vidare nästan direkt. När man som TS var olyckligt kär och aldrig hann tröttna stannar man kvar i den där förälskelsefasen, trots vetskapen om att det är något som går över efter en kort tid i relationen.

Precis så. De förälskelser som stannar kvar allra längst, är de hopplösa svärmerierna på avstånd. Här tänker jag t. ex. på kvinnor som förälskade sig så starkt i vissa stora stjärnor under Hollywoods guldålder, t.ex. Rudolf Valentino och Tyrone Power, att de sörjde skådespelaren djupt när han dog, och aldrig kunde förälska sig i någon annan eller gifta sig. Fast de inte hade en susning om hur jobbigt det varit för de kvinnor, som försökte leva med dessa manliga divor i verkligheten...

Svaret på din fråga är enkel TS. Livet är som ett kassettband (Googla om du inte vet vad det är). De flesta människor kommer uppleva lika eller snarlika saker flera ggr i sitt liv men alla inspelningar (upplevelser du har) kommer att finnas där. Dock, den första inspelningen / upplevelsen är den starkaste och den som påverkar oss mest. Den ligger också djupast, längst underst. Därav att det som händer oss i barndomen när allt är nytt är det som även i vuxen ålder påverkar oss mest.

Med ovan skrivet, du är inte alls sjuk i huvudet. Tvärtom, du är helt normal. Vad du dock måste förstå är att även om känslorna du känner är äkta är att bilden av henne just en "bild" och en "fantasi". Skönt att kunna drömma sig bort till då och då men inte att fastna i. Se hellre till att skapa en bättre verklighet.

// CC

Eftersom ni aldrig hann inleda någon djupare relation så blir det ju lätt för dig att projicera en massa positiva saker på henne som kanske inte nödvändigtvis stämmer överens med verkligheten.

Att ha ett slags ideal i form av en idé eller som i ditt fall en viss person är nog inte helt ovanligt.