Onda människor: jagsvaga?

Så vad du säger är att du är speciell och att dina behov ska gå före alla andras? I så fall vad är skillnaden mellan dig och de som du hävdar är ondskefulla för att de hindrar dig? Ditt argument är alltså att du är ondskefull?

Om vi säger såhär, det är moral och etik som definierar vad som är godhet och ondska. Om du hävdar att det som definierar ondska är ondskefullt då bryter du mot logiken och begreppet blir meningslöst.

Jag sa inget om mig själv i mitt senaste exempel. Jag säger att alla är speciella, vilket också är sant. Alla har en unik genetik, och det är den genetiken som ger upphov till olika behov av olika intensitet. Och nej, bara för att jag får mina behov uppfyllda så blir inte "allas" behov nekade. Det finns inte EN enda moral och etik så jag kan inte bryta mot den. Om jag inte håller med om din etik så definierar den inte ondska för mig.

Du verkar inte riktigt se min poäng. Den som har makten definierar lagen. Hans behov definierar hans uppfattning om ondska.

Jag ser din poäng, men vägen dit är inte logisk. Du bygger din poäng på att du är missnöjd vilket inte är ett argument.

Nej, min poäng är inte att jag är missnöjd. Det är jag iofs, men det är inte min poäng. Jag har givit en definition av ondska.

Det du tagit upp är inte behov utan begär. Nu är inte jag någon buddhist, men enligt buddhismen så är de ständiga begären orsaken till lidande. Men istället för att försöka tillfredsställa alla begär menar Buddha att det inte är möjligt för de växer sig bara starkare. Därför är vägen till lycka att befria sig från begären. Begären håller en fången i samsara.

Men det är inte vad denna tråd handlar om. Denna tråd handlar om relationen mellan ondska och jagsvaghet. För det har påvisats att människor med mörka ambitioner även är jagsvaga eller saknar vetskap om vem de är. Att inte veta vem man är är också ett slags lidande eller kan bero på något lidande man ännu inte har uppmärksammat.

Varken ondska eller jagsvaghet är tydliga begrepp i vår samtid dock. Du kan inte förvänta dig att gemene man har samma uppfattning om moral och filosofi. "Gud är död"-tiden har sedan länge inträffat.

Både buddhistiska självförnekelsen och idén om "mörka ambitioner" verkar lockande till en början. Men många börjar tvivla på dem vid en skeptisk maktanalys. Varför ska du dämpa dina instinkter när din medmänniska inte behöver göra det, exempelvis? Dessutom, kan vi med säkerhet säga att ett samhälle som lever som präster och munkar faktiskt är mer lyckligt? Är det värre att knivhugga en fiende i vild instinkt än att göra det för att det är "guds vilja" eller?

Idén om jag är inte tydlig heller. Är jag min kropp? I så fall är det väl inga konstigheter. Det är knappast så att man tvivlar på existensen av sin kropp.

Livet är fullt av kaos och detaljer som inte ryms inom enkla regler. Det enda man med säkerhet kan säga är att individer i allmänhet styrs av en vilja till överlevnad och fortplantning.

Kulturalist är ett nytt ord för mig. Menar du då en religiös person, eller person som (liksom mig) tvivlar på religionen, men ändå tror att religionernas förvetenskapliga begreppsdefinitioner och tankesätt är användbara för den moderna människan? Finns det i det senare fallet någon som inte är kulturalist? Står kulturalism i motsats till vetenskap?

Ja, ödmjukhet och självkritik är centrala tankar i många religioner, inte bara abrahamitiska. Att låta sig bli mer kärleksfull eller disciplinerad genom att vara öppen för religionens påverkan och låta den rena sitt sinne, ingår i nästan alla religioner. Det är även centralt inom Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram, att man erkänner att man inte själv kan bemästra sitt missbruk utan behöver hjälp av en högre makt, vare sig det är en naturupplevelse eller religionernas Gud. De väckelsetroende kristna rörelserna menar att en stark känslomässig upplevelse av förkrosselse för sina synder och en "frälsningsupplevelse", är det som kan omvända kriminella och alla andra "syndare" så att de lämnar sitt gamla liv. Faktum är att de som nyrekryteras till religionen gör ofta det efter en personlig kris. Islam rekryterar många på fängelser. I Guillos romansvit om Arn beskrivs hur en militärlärare först övermannade den unge pojken Arn för att hans självkänsla skulle förintas och han skulle upptäcka att det han redan kunde inte alls funkade, och därmed skulle bli mottaglig för ny kunskap.

Finns det inget bra med dessa tankar idag menar du? Det låter som att du menar att tankarna leder till svagare jag-känsla och därmed mer egoism, inte mindre? Jag förstår inte hur.

Många av dagens psykologer och självhjälpkurser predikar istället att tro på sig själv, och att tala till sig själv med positiva affirmationer. (Tvärtom pratar jag ofta för mig själv och säger "dumhuvve" och liknande, när jag tänker på något jag sagt eller gjort som jag inte vill upprepa, men jag säger mer sällan "det där blev bra!"). Dagens psykologer ger sällan negativ feedback, utan nästan bara positiv. Jag tror att det är för att ingen betalar för en psykolog eller bok som ger för stark kritik. Men kan man verkligen utveckla sin jag-känsla helt utan kritik, och komma till rätta med sina problem? Enstaka psykiatriker håller dock fast vid att barn och psykopater behöver tydliga gränser, dvs att omgivningen måste ge negativa konsekvenser när någon skadar någon. Det är enligt dem det enda en psykopat förstår.

"Självutplånande" var en bra beskrivning av de traditionella religionerna. "Underkastelse" är ett annat vanligt ord för samma sak, vilket är särskilt centralt inom islam. Detta kombineras ofta med fatalism. Att inte ifrågasätta orättvisor gjorde kollektivistiska samhällen, t.ex. brukssamhällen och det indiska kastsystemet, väl fungerande - därav Jantelagen. Genom att hålla regler utan att ifrågasätta, t.ex. om att inte äta grismat även om man inte förstår varför, så utvecklar man sin självdisciplin även på andra områden. Inom flera religioner minskar man de fysiska frestelserna, t.ex. omskär barn så att de onanerar mer sällan under livets gång, och kvinnor bär slöja, både i klassisk kristendom när de besöker en kyrka, och i islam när de är på offentlig plats, för att minska risken att män inte kan koncentrera sig på bönen och gudstjänsten och ska få orena tankar. Men även för att minska risken för våldtäkt och utomäktenskapliga barn, och för att undvika att ungdomar flirtar och gifter sig med någon som inte släkten har utvalt. Många religioner drar dessutom paralleller mellan andlig orenhet och fysisk orenhet - en bra liknelse har ersatts med ett dåligt likhetstecken. Men kristendomen är egentligen en uppgörelse med judendomens fysiska renhetslagar, och har ersatt dem med krav på tro, hopp och kärlek, dvs ett ideal om inre renhet.

Det moderna individualistiska och liberala medelklassamhället kolliderar med de klassiska religionernas tankesätt. Karismatisk kristendom, t.ex. trosrörelsens framgångsteologi, är dock mer modern och förenlig med det individualistiska samhället, eftersom de inte betonar underkastelse på samma vis. Där handlar det mer om låta sig förvandlas genom att sjunga lovsång eller dansa av tacksamhet, till Guds ära, och att vara tacksam för att man är välsignad både materiellt och på andra vis. Tanken att underkasta sig eller självutplåna "sitt eget" finns men är inte lika tydlig. Självförverkligande finns med som en tanke, även om man sällan använder det ordet. Där betonas att alla har fått en uppgift i församlingen och särskilda talanger som måste få komma till sin rätt (andlig gåvor som man har fått, visserligen av nåd, inte av egen förtjänst för att man varit duktig). Där berömmer man begåvade ungdomar men säger samtidigt till dem att du ger väl Gud äran för t.ex. din musikalitet. Dock, den som inte välsignats materiellt eller med gåvor och andliga uppelvelser kan må väldigt dåligt av att växa upp med en sådan lära, ständigt fylld av samvetskval.

Inom luthersk kristendom betonar man istället att alla är syndare, och att alla är i ett medfött tillstånd av ondska och skuld till Gud, medan inom karismatisk kristendom lägger man vikt vid att alla är förlåtna i Guds ögon, och man kan nämna att Gud har skapat oss så övermåttan underbara. Många karismatiker betonar inte (som Lutheraner gör) att dagligen erkänna sina synder, utan de verkar tycka att det räcker att man gör det inför nattvarden, dvs med några veckors mellanrum. Jag har hört lutherska präster säga att man inte bör prata så mycket om bibelord som säger att guds ande bor i den kristne och har förvandlat denne, eftersom många människor inte känner igen sig i detta utan betraktar sig som onda. Enligt lutheraner handlar inte religionen om att människor ska bli bättra som människor (helgade), utan bara om att de ska bli förlåtna.

Ja jag anser inte att de är jämlika och det är möjligt att det är en bild jag byggt upp som ett försvar för att förklara varför vissa person jag mött har agerat som de gjort. Var t ex ihop med en tjej som agerade på ett sätt som jag skulle säga var långt utanför det spektrum av vad jag skulle kalla normalt socialt mänskligt - och då skulle jag ända anse att detta spektrum är ganska brett. Likväl agerade och reagerade hon på ett sätt som ibland var helt oväntat. Så om det mänskliga spektrumet var 30 till 70 så kunde reaktionen vara 5 eller 97 - och detta kunde ske i situationer som inte var laddade. Helt oförutsägbart - till den grad att det blev ganska märkbart att hon saknade något. Därför har jag aldrig heller kunnat hata henne. Det kändes som att hennes reaktioner saknade intention utan bara var grundad i något primalt overtande om sociala normer. Vilket ironiskt nog skulle göra det mer mänskligt. På samma sätt blir man inte heller särskilt förvånad eller särskilt arg om en 5 åring går upp till en annan 5 åring och bara slår till den. Ett helt galet beteende om du är en normal 25-åring dock.
Och nej, jag skulle inte använda det som en ursäkt för mitt eget beteende för jag anser att jag inte saknar de delar som begränsar en att göra galna saker. Och om jag skulle göra dem ändå så förutsätter jag att jag att jag skulle känna någon form av intern skuld.

Vet inte, tror onskan måste finnas. Som i en film kans ke

Fast egentligen inte*

Du definierar vad du tycker är ondska och sedan visar det sig att du själv föreskriver det du fördömer. På så vis fördömer du dig själv, och jag gissar att det har ideologisk grund. Du kan fundera på ifall den ideologi du håller dig till gör att du känner ett existentiellt självförakt vad har den då för värde?

Tyvärr misstog du dig på ordet, jag sa kultister inte kulturalister. Eller var det ett strategiskt misstag kanske? För att du skulle få tala mer om religionernas förtjänst?

Jag har redan förklarat hur. Svag självkänsla leder till att man dras till en roll, en persona. En liknelse jag skulle ge som kan gå att relatera till kanske är scenskräck. Upplevelsen av att bli skärskådad och att vara helt försvarslös. All självkritik man har inom sig kommer plötsligt upp till ytan och kan börjar darra och svettas. Det är en obehaglig upplevelse för många. Att vara helt naken och autentisk är för många en stressig och jobbig upplevelse. Det är enklare att leva sig in i en persona istället som får ta hand om presentationen.

Händer det tillräckligt tidigt i livet eller håller på tillräckligt länge så glöms det verkliga jaget bort och individen identifierar sig helt med sin persona.

Har du inte hört talas om hur charmiga psykopater och narcissister kan vara? Tills man inleder en relation med dem. Deras mask glider sakta av och avslöjar ett galet monster där bakom.

Detta monster existerar eftersom de tidigt gled in i en persona. Jag föreställer mig att de är så involverade med sin persona att de vägrar erkänna sitt verkliga jag och allt det jobbiga som är kopplat till sina verkliga jag.

Du kanske inte har haft något med dylika människor att göra, men om du haft det så skulle du veta att de aldrig erkänner några fel eller brister, det är alltid alla andra som det är fel på.

Det är här jag menar att religionerna och vissa psykologiska teorier misstar sig. De ser en egoist och arrogant typ och drar därför slutsatsen att de saknar ödmjukhet.

Men om du hängt med i resonemanget hittills så kanske du ser att det är lite mer komplext och att egoismen och arrogansen är en produkt av det splittrade psyket, vilket i sin tur kommer från det undanträngda jaget.

Därav idén om jagsvaghet och hur det kan skapa en ondskefull människa borde vara ganska tydlig.

Men du nämner rörelser som AA och liknande. Kanske kan det ligga någonting i själva metoden att ödmjuka sig själv, men som du kanske ser, så är det inte fråga om att förinta sitt eget jag utan personan, masken som döljer den verkliga människan där bakom.

Masken kanske till och med skulle kunna liknas vid en slags idolatri eftersom den gör att man går genom livet som en bedragare.

Masken, personan, behöver förintas, inte jaget. Jaget behöver bekräftas och stärkas.