"Väntar på att dö". Vilka är era råd?

Jag läste en gripande historia om en man som väntar på att dö och som vill vara anonym. Även om saken gäller cancer så provar jag vad ni säger här eftersom den innehöll känslor av ångest, rädsla, nostalgi och skräck. Det är inget med mig eller oss här men liknande frågor har diskuterats och reflekterat kring länge.
Döden väntar oss alla någon gång i framtiden. Vilka råd hade ni gett mannen i artikeln om ni vore psykologer?

Mitt hade varit: Föreställ dig att en mexikansk kartell väntar utanför din dörr med tortyrredskap och att de är på väg att bryta sig in. Inom tio minuter kommer de att vara inne.
Känn ingen skräck. Var istället glad och avsluta med den tanken på ett maximalt underbart och perfekt sätt. Ingen anledning att känna något annat än "tio minuters" försprång...

Att om möjligt känna förtröstan i att under det liv som föregått sjukdomen ha levt ett liv i glädje, i gemenskap och relationer med människor, och att genom livet varje dag känt tacksamhet över att ha fått leva varje dag. Tacksamhet över att de flesta dagar i livet faktiskt varit helt okej.

Okej, jag förstår vad du säger och hur du tänker men jag tror att precis tvärtom är det bästa. Tacksamhet över att livet varit bra är en förvärrande omständighet. Inget positivt alls att tänk på i en sådan stund. Kartellen utanför och Kurt Cobain 2.0 i valfritt land.

Jag säger som en gammal 90 åring som fick uppleva grannens hus sprängas nyligen.

Journalisten frågade är du inte rädd?

Han svarade nej då, finns andra saker att vara rädd för i min ålder.

Journalisten, tänk om du hade dött?
Dö?
Nej då, livet börjar efter dödsbädden.
Man ska inte vara rädd för tiden.

Lite roligt att höra faktiskt av en positiv 90 åring.

Anlita en riktig psykolog istället för att hoppas på att FB skall funka bra på något magiskt vis?


Jag såg inte något om prognos, men den vägen skall vi alla vandra - det är "bara" en tidsfråga. Men att leva med tio minuters planeringshorizont innebär att man antagligen kommer ge sig själv en riktig bajsmacka. Det är ju deprimerande i sig att planera så också. Jag tror man måste hitta någon slags balans, man måste nog kunna kosta på sig att ha saker att se fram emot. Dessutom måste man ju ta höjd för att man kan leva längre eller kortare än planerat - oavsett om man har cancer eller inte.

Du, lägg av va... Vem tror du att du pratar med jämfört med professionella psykologer. Jag försöker på bästa sätt hjälpa människor i liknande lägen. Jag kan min sak.

Han behöver inga särskilda råd. Han är ju nöjd med sitt liv och redan tillfreds med att han ska dö.

”När Johan, som egentligen heter något annat, tänker tillbaka på sitt 54-åriga liv tycker han att han har levt det till fullo.
– Jag har gjort jävligt mycket saker som folk inte ens kan drömma om. Rest och jobbat i hela världen och träffat människor och upplevt saker som är få förunnat.
Men att han ens börjat tänka i de nostalgiska tankebanorna är för att det förmodligen snart är över.
– Det enda jag ångrar är att jag inte skaffade barn, men samtidigt är det ganska skönt nu.
Johan är ganska säker på att han ska dö. Snart.”

Rädd för dö är nog de flesta lite till mans. Den stora skräcken är resan dit.

Jag tror man genom livet ska förlika sig med döden genom att uppskatta livet medan det levs. Förstås kommer jag själv säkert ändå i mitt eget dödsögonblick önska att jag ska få leva ytterligare och ingen ska förkorta mitt liv.

Men skulle det inträffa att jag dör just idag (jag ska precis köra till jobbet, och bilkörning är som bekant en dödlig syssla) kan jag ändå känna mig tacksam över att ha levt ett gott liv, och att livet blev ganska bra trots allt. Så jag är tacksam över det och mentalt redo att gå in i det stora mysteriet.

Vederbörande har inga barn så i det läget hade jag inte haft någon ångest alls. Jag har ingen dödslängtan men om jag fått cancer som barnfri hade jag lugnt accepterat det och inväntat det med lugn. Nu har jag dock barn och det är den största anledningen till att leva vidare.

Uppenbarligen inte då du frågar på flashback.

Men jag har funderat på mariuana i slutet.

nej, jag är ingen av flashbacks drogromantiker. men jag tänker som smärtlindring som man själv har koll på.

Jag såg Ron Wood diskutera det. Man kanske skulle börja igen om man är döende sa han.