Tanken bryter ner framtiden till sina beståndsdelar innan jag börjar o kommer framåt

Vanligtvis känner man tro, hopp och tillförsikt. Det kan vara inför mycket eller något av allt man kan se fram emot men så fort jag får upp en känsla så är jag "där" med tanken på förhand och ifrågasätter, "väger den" och bryter ner känslan till sina beståndsdelar och fragment. Jag tror inte på tur, gud, guld, spöken, kärleken, vackert väder 30 grader och sol eller på att något skulle bli nämnvärt bättre bara för att tex miljön ändras. Saker och ting är ungefär likadana. Skillnaderna är faktiskt inte stora. Jag "tror" på fakta men livets enda egentliga glädjeämnen är att tro och se framemot visioner som man bygger upp på känslor som man grundar på "tro" och inte "smular sönder" på förhand. Tanken är framför mig och raserar framtiden innan jag kommer dit. Det finns en "station" där mina visioner och drömmar bryts ner och går upp i rök. Istället för att vara "bakom slöjan" så har jag gått igenom den.
Ge mig ett slott eller två men vad ska hända i slotten mer än vad man tror.. Vad jag gör man åt att man inte kan leva på känslor utan att på förhand bryta ner dem? Jag är frustrerad och ensam över att gemene man varken förstår mig eller är likadan. Jag kan inte se att något skulle kunna bli bättre men att tusen saker kan bli sämre. Vad gör man?

Efersom jag har vilja att bli förstådd, eller att ändra andra till att bli som jag, så tvingas jag att inta extremt cyniska och pessimistiska inställningar även till andras liv och glädjeämnen i hopp om att bli förstådd eller att bryta ensamheten. Inte många förstår Klas.

Du över-tänker. Försök att fokusera på nuet.