Utbildningsnivå och diffus känsla av mindervärde

Jag är undersköterska men jag känner som att jag är dålig när jag hör andra tala om läkare i beundrande ordalag. Som att det är något magiskt nästan att vara det.

Båda mina föräldrar har sjuksköterskeexamen. Det kan ha hjälpt lite när jag ville välja vad jag skulle bli men jag hade mina egna anledningar också.

Jag har varit fascinerad av universitetsstudier. Men det är samtidigt abstrakt på något sätt…

Jag vet inte vad jag vill säga, kanske det har att göra med mitt övriga mående, att jag har svårt att känna mig nöjd.

Ni då? Är ni tillfreds med eran utbildningsnivå eller vill ni ”bli något annat”?

Den låga självkänslan har inget med yrket eller utbildningsnivån att göra. Det du måste göra är att bli något du vill vara för att du är bra på det/har fallenhet för det.

Känner läkare som har det jätteknepigt med sitt känsloliv, att vara läkare har inte hjälpt dem ett dugg med självkänslan.

Läkarprogrammet är på 6 år. Vill man bli specialist så är det +5 år till.

Att någon orkat ta sig igenom 6-11 år av studier, är inte det ändå lite coolt? Hur kan man inte beundras av det?

En läkares status är välförtjänt med tanke på hur svårt det är att uppnå. Med det sagt betyder det inte att en undersköterska är värdelös, den enda barriären mellan dig och en läkarroll är ju trotsallt betygen och huruvida motivationen finns eller inte.

Med det sagt, varför inte söka till sjuksköterskeprogrammet och utbilda dig till SSK? Intagningskraven är låga och efter färdig utbildning kommer du ha en betydligt högre status än vad du har nu.

Eller varför inte sadla om till ett annat yrke? Fördelen med att du är undersköterska är att du inte är lika ingrävd i en vårdkarrriär som exempelvis en läkare är, vill du byta är det lättare för dig att göra så.

Själv poängen är att om du upplever dig själv som otillräcklig, varför gör du inte något åt det?

Vad är det som stoppar dig från att försöka bli någon som är mer än vad du är idag? Dörrarna är öppna för dig.

Att känna att man duger som människa har väl inte så mycket att göra med antal högskolepoäng, skulle jag säga.

Det är känslor som ofta grundläggs tidigt i livet- hur mycket vi blivit sedda av våra föräldrar eller andra viktiga vuxna som barn, uppskattade för vår personlighet och inte bara för prestationer, om andra har skadat vårt ego genom mobbning eller uteslutning, osv. osv..

Att vara ung är ofta att tvivla på sig själv, och med några fler år på nacken blir man lugnare. Våra mål kan vara olika högt satta och vi har inte samma förutsättningar att nå dem, men någonstans måste vi alla sluta jämföra med drömmar från barndomen, och landa i den verklighet som blev vår.
Idag har man ändå goda möjligheter att byta bana och välja ett nytt yrke- för 25 år sen hade det setts som betydligt mer veligt eller konstigt än idag.

Jag vet en civilingenjör som blev lärare, en kemist som blev läkare, en kvalitetsinspektör som blev djurskötare och en tekniker som blev begravningsentreprenör, så tänk efter vad du kan/vill bli. Det finns väldigt många yrken och säkert flera som du inte ens vet om att de existerar.

Tänk också på om ditt jobb ska ge mest pengar per timme, ge dig personlig glädje, ge dig möjlighet att röra dig mer ute eller t.o.m göra världen bättre på något vis? Vad är viktigt och vad kan du ge upp (en tid) för att få det jobbet du vill ha?

Jag hade velat bli läkare men kommer aldrig omskola mig =) men men självkänsla behöver inte ligga i utbildningsnivå. När jag var yngre tyckte jag det skulle va coolt för mig att ha runt 350hp. Idag skulle jag inte valt att plugga så länge. Livet handlar om så mycket annat än studier och yrke.

Du är inte dållig, steget till sjuksköterska för dig är inte jättelångt, jag tycker du ska ta det steget, det är en intressant utbildning som gör att du växer som människa, dessutom får du bättre lön. Jag är nöjd med min utbildning, är själv filosofie magister, men hade jag fått göra om mitt liv hade jag blivit läkare, särskilt eftersom att folk tycker det är "magiskt". Om du tar steget, glöm inte att du också var undersköterska en gång i tiden när du talar med dina undersköterskor.