Oansvarigt av föräldrar att dricka alkohol?

Om man behöver dricka för att njuta av livet har man problem.

Hur tänker man om man dricker alkohol och har barn hemma? Är det så svårt att vara nykter under tiden barn växer upp kanske man har allvarligare problem med alkohol än man tror?

Hur motiverar du din alkoholkonsumtion som förälder?

Fan vad präktig du är då, ska man gå 25 år (om man har flera barn) utan att kunna ta en bärs eller ett glas vin till maten?

Vad är poängen med att ta en bärs eller ett glas vin till maten? Det finns alkoholfria alternativ.

Om man känner att man måste få dricka alkohol är det ett tecken på missbruk.

Jag kommer ifrån en familj där alkoholen flödade under min uppväxt. Min far drack alltid mycket, även om jag kanske inte menar att han var direkt alkoholiserad, men min mor var däremot det (hon är nykter idag, på gamla dagar). Helger, storhelger o.s.v. var jobbiga, väldigt jobbiga. Jag kan inte minnas en jul som inte blev förstörd någon gång efter Kalle Anka och innan 20:00 från det att jag var liten till att jag var i mitten av 30-årsåldern. Samma sak gällde med midsommar, påskafton och nyårsafton, födelsedagar, eller bara helt vanliga fredag och lördagkvällar, you name it.

I mitt och mitt syskons fall var det en väldigt psykiskt svår situation, då våra föräldrar tillhörde övre medelklass, hade bra jobb respektive eget företag, var kärleksfulla och omtänksamma i övrigt, samt gav oss allt vi behövde och mer därtill. På något skruvat sätt så blev det liksom kutym att om jag fick alla dyra julklappar jag ville ha, så var det inte mer än rätt att mamma fick supa sig redlös och bete sig illa. Lite åt det hållet. Mamma har också haft en väldigt penetrerande förmåga till självömkan och att projicera sina alkoholproblem på oss barn (typ "om inte du hade ***** så hade jag inte behövt dricka" eller "så farligt är det inte, sluta gnälla nu" eller "kan inte du unna mig ett glas vin när du fick den där klockan för 10k eller den där speldatorn eller något annat"). Ibland önskar jag nästan, såhär i efterhand, att båda hade varit riktiga parkbänksförlorare, så att man på ett enklare sätt hade kunnat dra ett streck över det och komma bort ifrån det. Tidvis har det också lett till att jag distanserat mig från familjen när jag kom upp i 20-årsåldern och därefter. Jag har firat många julaftnar ensam.

Idag har det, som sagt, ordnat sig. Pappa är bortgången och mamma är nykter. Vi har ett mycket bra förhållande till varandra idag, men det var en lång väg med många tårar och mycket dåliga känslor innan vi nådde hit.

Baserat på det här, så är jag själv väldigt sträng med att jag tycker att man ska vara nykter kring barn. Som ett absolut minimum den ena föräldern om inte båda. Jag tror att hur man är med det där speglar sig väldigt mycket i vilka egna erfarenheter man haft av alkohol runt sig när man var liten och ung.

Jag ska väl tillägga det att jag själv inte haft några bekymmer med alkoholen. Jag har festat en del i yngre år, ute på landet i Skåne var det mycket brännvin, men jag är väldigt noga med när jag dricker och i vilka sammanhang.

Om man känner att man måste få dricka alkohol är det ett tecken på missbruk.

Varför måste man dricka under tiden barnen växer upp överhuvudtaget?

Varför är det så svårt för dig att förklara?