Arbetslösheten driver mig till vansinne

Utbilda dig är ju ett bra tips, då kan du ju schemalägga det tills dina gamla synder inte syns något mer då allt fler arbetsgivare vill få se belastningsregistret

Det skriks efter bussförare just nu.

Bara att kontakta dom på din ort, många har t o m betald utbildning men då måste du arbeta för de i minst 2 år.

Tror du får leta efter ett bristyrke, som tågförare, men där kanske din dom står i vägen och utbilda dig till det. Vissa yrken har så få arbetare att de står för utbildningen, det är nog så du får göra.

Om du söker vad som helst, så har de yrken just nu flera hundra sökande per plats.

Har du Akassa, eller soc?

Om du är helt inkomstlös, starta en enskildfirma och börja ta jobb som att röja i trädgårdar, tvätta uppfarter och plattor åt gamlingar, bra tid nu inför våren och sommaren. Sätt upp lappar i villaområden om detta. Viktigaste för dig är att du gör något som startas och avslutas så du känner att du gjort något som genererar pengar och det gör mycket för egenvärdet. Frågar någon så driver du eget, bättre att säga så än att vara arbetslös.

Jag har aldrig haft ett fast arbete, bara säsongsarbeten, tillfälliga jobb i butik och på lager, men har eget sedan 12 år och det gled jag bara in på för att jag ville sköta min arbetsdag själv.

Gå utbildning till något bristyrke. Inom vården kanske(inte vet jag vad det behövs folk idag)

På så sätt kommer det kännas som du är på väg någonstans(vilket du faktiskt är) och inte kastar bort tiden.

Finns gott om jobb för de som vill i Västerbottens kustland, Umeå o Skellefteå.

Du får väl se det som att du är arbetsbefriad. Man blir uppgiven som arbetslös, inte får man nått gehör heller. Pricken i registret tror jag spelar föga roll, det är allmänt dött enligt egen uppfattning.

Man lär väl få emigrera snart..

Starta-eget-bidrag?

Arbetslöshet blir lätt långvarig, minst ett år och anhöriga begriper ingenting. Men det borde de göra, det är ju Sverige det här och trösklarna in tillbaka på arbetsmarknaden är höga. Svårare också ju äldre man är. Jag var 35 när jag var arbetslös och det blev svårt.

Märkligt. Jag har alltid bara gått rakt in på ställena jag kunnat tänka mig jobba på och fått platsen. Det jag gjorde var att komma som mitt vanliga jag; välklädd, elegant och glad/social. Har t.o.m. erbjudits arbeten av folk som snackat med mig i någon timme ute bara.

Jag talade med chefen på en av platserna som sa att han får in hundratals ansökningar per vecka och att han omöjligt kan läsa alla dem utan han satte en lapp i rutan, jag kom in, han klämde mig på pulsen och "Så. Anställd!" Jag var kvar där till de lade ner. Hade underbara år där. Provat att bara gå in? De kommer be om CV, ja och då lämnar du det sedan går du tillbaka efter några dagar och frågar om chefen hunnit titta på det, sen går du in igen och igen..De minns dig, du visar uthållighet och de börjar tänka. Ingen garanti alls men vad har du att förlora?

Fan, dagens generationer är så rädda av sig. På'rom bara!