Leva med jurist - hur går det?

Funderade kring att fråga ut en kvinna som studerar till jurist. Jag har dock ett relativt krävande yrke och arbetar minst 45h/vecka. Jag undrar - hur ser det ur för jurister? Tittar man på serien suits blir man skrämd av att de är till natten. Jag prioriterar barn och vill ha minst 4 stycken, helst ska mamman ha tid för dem.

Jag är intresserad av kvinnan, men känner mig osäker att hon kommer bli just jurist och inte något mindre krävande, eller så har jag helt fel gällande arbetsbördan?

Är inte jurist själv, men har några bekanta som är eller är gifta med jurister. Min uppfattning är att arbetsbördan är mycket beroende på hur ambitiös man är. Siktar man på en prestigefylld bana blir det mycket jobb, men om man nöjer sig med något mindre prestigefyllt är arbetsbördan inte värre än något annat. Dock som sagt med förbehåll om hur jag uppfattat situationen hos bekanta.

Att vara jurist handlar om att ha utbildningen avklarad, ha fått din legitimation och ditt diplom, och därefter göra dig ett populärt namn. Arbetsbördan behöver inte vara stor om du har salufört dig själv som duktig.

Jag lever med en revisor, om man ska dra paralleller till det.

Om vi tar som igår var hon hemma vid 22, sen fortsatte jobba till 1. Sen upp nu kl 6.30 igen.

Nu kan jag lite på henne att hon inte vänstra, och under högsäsong får du vänja dig vid att leva som ungkarl.

Det finns väl ett vägskäl när det är dags för barn. Antingen vill de inte ha, eller så prioriterar de om o tar någon lugnare tjänst inom kommun/landsting där de åker hem vid 17.

Allt handlar om hon är inne på att jobba på juristbyrå med massa deadlines, eller om hon kan tänka sig en lugnare arbetsplats.

Blir inga 4 barn hos oss iaf, som de ser ut nu får man väl vara glad om det blir 1.

Vi är i 30-35års åldern.

Det beror helt på vilken väg hon väljer att gå. Som biträdande jurist, och senare advokat, på större affärsjuridisk byrå exempelvis, så kommer hon jobba mycket. Olika inriktningar jobbar förvisso olika mycket, men man får nog räkna med ett snitt på kanske 70h/vecka (plus/minus 10 timmar på vecka beroende på inriktning, byrå m.m).

Jobbar hon med brottmål får hon också jobba mycket, och har svårt att planera sina veckor.

Jobbar hon däremot på exempelvis kommunen, större familjerättsbolag eller som bolagsjurist (vilket ofta kräver några hundår på affärsjuridisk byrå, åtminstone på större bolag) är det inte orimligt att förvänta sig 40-timmarsveckor.

Som flera redan har skrivit, så beror det på hur ambitiös hon är. Du skulle ju kunna börja umgås med henne som en vän först, och sondera läget. Det är klokt att du tänker så, för två karriärister i samma familj - det blir aldrig bra! Jag vet läkarpar som typ aldrig umgås med sina barn; det finns ingen tid att prata med barnen annat än om det absolut nödvändiga praktiska. De tror att de kan kompensera med materiella ting, men så funkar det inte.

Men om kvinnan inte är inställd på att jobba så mycket, så tycker jag i sig att det är positivt om hon kommit in på - och igenom - en så pass avancerad utbildning. Det innebär att hon har goda gener för t.ex. intelligens, koncentrationsförmåga, uthållighet, förmåga att planera med flera goda egenskaper. Som behövs även när man ska rådda en fyrabarnsfamilj! Samt såklart att de går i arv till barnen.

I andra länder som jag har kontakter i, t.ex. Tyskland, är det fortfarande vanligt - eller OK: i alla fall inte OVANLIGT - att kvinnor först skaffar sig en god akademisk utbildning, och/men sedan blir hemmafruar när barnen kommer. Det tror jag att alla vinner på. Men tyvärr har vi inte längre den traditionen här i Sverige.

Halloj, är jurist och har arbetat på advokatbyråer, myndigheter och universitetet och kan nog ge lite inblick.

Hur arbetsbelastningen ser ut beror på vilken bransch hon är intresserad av, och var i landet. Vill hon bli en framgångsrik affärsadvokat i sthlm snackar vi 50-70-timmarsveckor. Det är inte en direkt sund miljö och jag blev inte direkt långvarig i den branschen. Mindre humanjuridiska byråer kan också ha långa arbetstimmar om delägarna lägger på en fler klienter än vad man hinner med och det är tyvärr vanligt.

Vill hon gå domarbanan (eller jobba på någon annan myndighet) har domstolsverket kanslitider och de slutar väl vid 16:23 om jag minns rätt.

Vill hon forska eller utbilda så är de officiella timmarna färre men mycket att göra (blir en hel del hemmajobbande).

Eftersom du själv verkar vara så pass barnintresserad så bör du väl ställa dig själv samma fråga? Kommer du ha tid att hämta och lämna och vara en närvarande förälder om du har ett krävande jobb med 45 timmars arbetstid? Du har rätt att gå ner till 75% tills barnet börjar skolan, det kanske hade kunnat vara en idé?

Jag har läst att jurister tjänar 50-60k, skulle hon kunna jobba 50% om det krävdes och tjäna 25k i månaden? Eller 75%? Vad gäller?

Lite som "Imrik" var inne på ovanför så är det inte förenligt med det först alternativet, dvs att blir affärsjurist i Stockholm, då är det de timmarna som gäller eller inget. Dock så kommer hon tjäna mycket mer än 50-60l i månaden om hon är duktig.

I de lite softare alternativen så kan det möjligen funka att gå ner till 75% när hon har etablerat sig ordentligt, men det kommer att ta ett antal år.

Det verkar bortkastat att lägga så pass mycket tid och energi på detta om det ändå inte ska användas i princip fram tills pensionen.

Nja, de flesta kvinnor i andra länder också, börjar arbeta igen när yngsta barnet kommit upp i skolåldern ungefär. Så de hinner använda det många år ändå.

Vidare har högre utbildning ett värde i sig, oavsett vilka ämnen man läser. Man lär sig att tänka, att söka och sortera information, att uttrycka sig i tal och skrift... man utökar sitt ordförråd. Finns bara fördelar skulle jag säga. Och någon i en familj/släkt som kan juridik är ju jättebra att ha!

Tja, i så fall kan man väl diskutera saken.
Fast det finns väl bibliotek att gå till i så fall. Universitetsprogrammen är för det mesta erbarmligt torftiga och trista företeelser, ofta under för studenten besvärliga förhållanden. Därtill totalt anpassade efter statens och kapitalets själsdödande premisser. Men visst, alla tänder ju på nåt.