Hur vet man hur allvarligt man ska ta sina suicidala tendenser?

Jag skulle kunna skriva en roman om mitt mående men tror ingen orkar läsa. Vill inte heller att någon jag känner ska kunna identifiera att jag är just jag utifrån det jag berättar, så ska försöka hålla det relativt kort och anonymt.

Jag har gjort en lista på allt jag 'behöver' göra för att lämna jordelivet på ett 'snyggt sätt'. M.a.o dödstäda, så de efterlevande ska få det lite 'enklare'.
Jag har också sett till att jag har de medel som behövs (rätt mängd substanser) hemma för att genomföra ett suicid, om/när impulsen blir för stor. Och impulsen blev just väldigt stor här för ett tag sedan.

Men jag har också förstått att det är relativt vanligt att tänka på suicid (mest efter att ha läst inlägg här). Vilket får mig att undra hur pass allvarligt ska man ta sig själv i detta?

Jag är diagnostiserad deprimerad (och lite annat smått och gott). Har tidigare stått på SSRI och har suicidförsök i bagaget. Jag är patient på öppenvårdspsykiatrin nu men jag är samtidigt så fruktansvärt duktig på att downplaya mina känslor, vill inte vara till besvär/ta upp plats, känner mig värdelös och 'the show must go on', vilket jag bara gissar förvirrar de omkring mig? Magisterexamen i Pokerface. Har inte berättat för psykiatrin om substanslagret hemma.

Så, hur orolig ska en vara över sig själv? Finns det något särskilt man bör göra för att hindra sig själv? Något särskilt man borde berätta för vänner eller vården eller be om av vården? Eller är min situation egentligen inte alls något märkvärdigt, 'alla känner såhär'? Ska jag bara knipa och sluta vara så dramatisk? Eller har jag internaliserst självhatet och det nattsvarta så pass mycket att det blivit vardagsmat och jag själv har svårt att se allvaret, förrän det är för sent?

Ursäkta om inlägget blev rörigt.

Tankar? Erfarenheter?

Jag vet bara att ECT - elbehandling hjälper för många som är i dina tankar.
Testa det innan du skriver din dödsbok. Fungerar det så räddar du många liv kanske. Något positivt att leva för

https://www.1177.se/undersokning-beh...-elbehandling/

Märker ju av mina tendenser men brukar oftast vara när jag är kemiskt förstärkt. Inte värst orolig, dör jag så dör jag.

Känner du dig oönskad. Eftersom du inte vill göra dig till besvär för andra?

Vad är det du deprimerar?
Kroppen talar till dig om något.

Ta det allvarligt, skada inte dig själv. Du betyder mycket och är värdefull.

Många självmord sker just av en impuls. Så att du ordnat med substanser du har hemma redo för att agera i en sån i puls är mycket allvarligt. När nästa sån impuls kommer så behöver du sätta dig i en taxi och ta dig till akutpsyk.

Du har redan en fot inne i och med att du är patient på öppenvårdspsykiatrin. Använd dem. Tala om exakt hur dåligt du mår, att du har självmordplaner, allt förberett. Tala om att du har svårt för att be om hjälp, att du slåss med känslor av att vara värdelös och inte vill ta plats (allt det är viktiga symtom). Du har också rätt att få hjälp. Det är psykiatrins jobb att hjälpa personer som dig. Visa den här tråden om du tycker att det är svårt att börja berätta.
Berätta hur det går! Det finns folk här som lyssnar och läser.

Det du ska vara orolig för är att ett eventuellt nytt självmordsförsök misslyckas. Det går att göra livet mer miserabelt än till vad det bäst kan vara, dvs summa neuralt.
Exempelvis, om du hinner tappa alla tänder innan du får cancer och dör så var tandlossningen din största fiende medan cancern din bäste vän, om den gjorde att du dog. Satsa därför på att få cancer innan tex tandlossning.

Känner mig väldigt långt ifrån att ens fråga om ECT eller ens bejaka att det finns framför psykologen eftersom jag känner mig som en börda som ens vistas i deras lokaler öht. Men absolut, det är intressant.

Känner mig långt ifrån oönskad. Har ett väldigt rikt och stort vänskapsliv, är uppskattad på jobbet och älskad av familj. Det är inte där skon klämmer. Kan faktiskt inte svara på varför jag känner mig misslyckad, värdelös och till besvär. Men min problematik är så mycket mer komplicerad än vad jag skrivit om här...

Tack. Det var ett fint svar. Vi har ju en plan för när impulsen slår till, att jag ska ringa Mobila Akutenheten eller en vän. Men vet ju av erfarenhet att det inte brukar bli så. Men jag hoppas jag gör det.

Psykiatrin vet allt utom de medel jag har för utförande. Vågar inte berätta om vad jag har hemma. Ringer dom inte snuten, husrannsakan och så blir det ett rättsväsende-ärende?