Har universum börjat förstå sig själv?

Som rubriken lyder. Har allting som är förverkligat börjat förstå sig själv som ett enda stort livssamarbete som manifesteras på varenda möjligt tänkbart sätt, vilket sätter käppar i hjulen för enskild upplevelse inom allt?

Genom sorg och lidande, genom kärlek, medvetande och intelligens? Genom personliga upplevelser av någonting vi försöker leva upp till - eller försöker att bli men som möjligen aldrig någonsin kan uppnås, ty bara Gud kan vara Gud.

Vad är de för smörja du pratar om? Jag fattar inte om du menar att det har med gud att göra eller vetenskapen.

Du förstår nog mycket väl vad jag menar.

Gud är vetenskap och tro i ett. Svårt att hålla den tanken, jag vet. Men varför bry sig så länge du kommit igenom svåra tankar och försöker förtränga dem? Jag gör likadant, men är det värt det?

Är skammen och skulden värt det hela för att överleva? Själv vet jag inte var jag står längre, spiritualism kontra verklighet, vem bryr sig? Allt är väl i slutändan en bit föreställning inom vad som går att föreställa sig.

Försök hålla dessa tankar inom dig själv så långt det går utan att döma, utan att göra någonting överhuvudtaget. Bär den smärtan, brösta den. Det är vad jag själv har gjort i tjugo år.

Gud finns ju inte ens. Detta låter psyksjukt Vet inte vad du snackar om eller vad ditt syfte med tråden ens handlar om så tack för mig

Så du tror på "psyksjuka" som en del av allting som går att ägna tankar åt? Jovars, visst går det alltid att befästa sådana tankar inom gränslös kärlek och visst går det alltid att uppleva sånt som ett resultat av vad du själv försöker förmedla, men varför? För att du ska kunna säga till mig att jag är "psyksjuk"? Är det bara därför? 🙄

Varför? Har verkligheten blivit så viktig för dig att du nödgas av att försöka trycka ner andra?

Mycket bra övergripnade fråga, det blir ju två spår man kan utveckla sig på:
ex. 1: är det återkommande? repetitivt gasmoln på gasmoln ända in i kvarken
ex. 2: är det en förbättring? dvs läran av erfarenhet, utveckling, nyansering, likt en cell växer och fördubblas den.

Det beror nog på betraktaren. Vad som hinner först, generell ondska eller generell godhet. Eller om jag är den som får bägaren att rinna över mellan dem båda, vem vet. Jag vet bara att jag väntat i tjugo år på någonting som hittills aldrig infriats Kanske blir det denna gång? Utan ifrågasättande, utan baktankar, utan misstanke. Vem vet vad som skulle hända? Kanske precis allting som någon någonsin kunnat drömma om? Är det verkligen en repetition vi upplevt hittills, eller små mystiska förändringar i upplevelsen, men som ändå leder tillbaks till samma relativa och hyffsat instängda smörja?

Samtidigt fascineras jag över Elvis som sjöng att vi är fångade i en värld (If I can dream), undra om han verkligen upplevde det, eller om han fick texten färdigskriven?

Kanske är det precis sanningen jag beskriver och att jag handskats med min egna skam och skuld och bara väntar på bättre tider, tills dess att någon annan ska förstå. Men vem skulle tro sanningen, oavsett hur den presenterades? Hur vill valfri människa "ha" den? Finns väl inget bättre sätt än att vara människa och försöka förklara den?

Kanske är det så att universum reder ut sig genom sanning? Och om sanningen ska ut behövs kanske ingen kontroll överhuvudtaget. Tänk om universum bara har behövt konfigurera sig på ett sådant sätt att den tillfogar all omgivning för att kunna definiera sig själv och "vad den behövt göra" för allting annat och av kärlek? Tänk om sanningen har tröttnat på allt nuvarande upplevt och vet att det finns bättre? Att det alltid funnits där. Men på riktigt. Hur ska det förmedlas utifrån varje rådande omständighet, utan att för den skull riskera sig själv och allt det upplevda, eftersom sanningen går isär på varje tänkbart sätt?

Faith.

Om det är en förbättring? Jag vet inte, är det sanna svaret inom varje möjlig dualitet. Från eller till vad, blir då min följdfråga? Inom det gränslösa avgör du själv, varför tror du världen ser ut som den gör? Jag är bara den som berättar att så är fallet. Själv vill jag inte försköna, förstöra eller försöka vilseleda någon från sanning. Mitt motiv är Gud, allt och någonting bättre. Har hållit på i tjugo år och tjatat om detta, inte för skoj skull vill jag lova.

-bör tilläggas. Man bröt helt enkelt mot kärlek och "gav upp" på grund av egoism och egen vinning, eller för att viss upplevd verklighet framstod som mer girig eller "Gudslös". Eller så skedde en misstro på att Gud vet bäst. Något man än idag gärna vill förneka för att bevara sanningen som den är, dels för att sanningen har kommit att bli dödlig för de som inte kan omfamna den i all sin briljans och dels för att sanningen går att utnyttja och tjäna pengar på, bara man vet vilka knappar som ska tryckas på. Det kallas egoism och har ingenting med sanningen att göra överhuvudtaget. Inte med utgångspunkt från 2024, som trots allt är en relativ uppfattning inom tid och rum.

Nej. Det finns ingen gud. Det du skriver är bara skit egentligen.

Du, av alla användare här på Fb, ska nog i det längsta undvika att ifrågasätta andras psykiska hälsa.

(FB) Är det normalt att dricka sin sperma?

Men för att beröra ts fråga. Om universum blivit, eller alltid har varit, självmedvetet så rör det sig ändå inte om Gud i traditionell bemärkelse. Gud är ju inget skapat ting.

Inom hinduismen har man funderat mycket över detta och man skiljer på Brahma , dvs den skapade gud som skapat och förkroppsligar universum, och Gud som är icke-skapad och som har skapat alla Brahma i detta och i alla andra universa.

Jaha det är på den nivån att vi ska söka upp våra trådar. Då går det nog hitta mycket för dig också. För övrigt så är detdär en trolltråd

Också två bra motfrågor. Enligt mig handlar livet om friheten att själv kunna välja, utan bias till varesig det ena eller det andra. Att kunna ha roligt tillsammans med andra utan att för den skull känna sig begränsad till vad man vet, eller åtminstone tror sig veta. Utan att behöva tänka kring någon generell definition av rätt eller fel och bara få vara som man är. Om detta tas ifrån en genom brutal egoism från omvärlden, eller ett evigt ifrågasättande av andra kring vem man verkligen är i hjärtat, eller vilka "ondskefulla motiv" man kan tänkas ha, så är det klart att saker och ting gör ont.