Min dotter är snart 14 år och har ganska nyligen börjat prata om att bli vegan. Jag, min fru och våra barn bor på en gård där vi håller lite köttdjur och höns, samt odlar det mest basala.
Dottern menar att det är av miljöskäl och köper inte riktigt mitt motargument gällande att det knappast finns något mer miljövänligt än att äta djuren som fötts, ätit och dött hemma här på gården. Hon säger att hon tycker djuren har det bra här och lever bra liv, samt att hon inte tycker slakten är det obehagliga. Hon säger också att hon inte har några problem att äta kött rent smak- och konsistensmässigt, utan det är i huvudsak miljöaspekten som leder till hennes funderingar. Hon vill inte ens äta hönsens ägg längre.
Jag har tänkt att det är vad det är och tyckte att hon väl får prova att leva på tofu och köttsubstitut en period. Det tycker inte min fru.
Det hela har kulminerat i att jag och frun, som så gott som aldrig under våra 17 år tillsammans varit osams, har smågnabbats hela veckan. Hon tycker att barnen får ta sådana stora beslut "när de inte längre bor här och ställer till det för hela familjen", lite fritt citerat. Jag tycker det är onödigt hårt, men vet inte om det är värt osämjan.
Är jag för mesig? Finns det något självändamål i att tvinga vår dotter att "äta det som serveras eller bli utan mat", som min fru i vredesmod lade fram det senast vid gårdagens middag? Vid vilken ålder har ni låtit era barn ta egna beslut gällande kostval?
Dottern menar att det är av miljöskäl och köper inte riktigt mitt motargument gällande att det knappast finns något mer miljövänligt än att äta djuren som fötts, ätit och dött hemma här på gården. Hon säger att hon tycker djuren har det bra här och lever bra liv, samt att hon inte tycker slakten är det obehagliga. Hon säger också att hon inte har några problem att äta kött rent smak- och konsistensmässigt, utan det är i huvudsak miljöaspekten som leder till hennes funderingar. Hon vill inte ens äta hönsens ägg längre.
Jag har tänkt att det är vad det är och tyckte att hon väl får prova att leva på tofu och köttsubstitut en period. Det tycker inte min fru.
Det hela har kulminerat i att jag och frun, som så gott som aldrig under våra 17 år tillsammans varit osams, har smågnabbats hela veckan. Hon tycker att barnen får ta sådana stora beslut "när de inte längre bor här och ställer till det för hela familjen", lite fritt citerat. Jag tycker det är onödigt hårt, men vet inte om det är värt osämjan.
Är jag för mesig? Finns det något självändamål i att tvinga vår dotter att "äta det som serveras eller bli utan mat", som min fru i vredesmod lade fram det senast vid gårdagens middag? Vid vilken ålder har ni låtit era barn ta egna beslut gällande kostval?