Är det bara för att jag är deprimerad som jag tycker att livet är jättetråkigt?

Jag lever i utanförskap på alla sätt. Finns inga ljusglimtar, alla dörrar är låsta inom livets alla områden.

Depression är en modern konstruktion skapad för att göra dig till pillermossbrukare, ingenting annat och det är samma typ av trams som ”ADHD” och ”ångest”.

Alla människor upplever att vardagen är tråkig och jävligt blek, ingen människa studsar genom tillvaron där dopaminet ständigt vibrerar runt 100%.

Att gnälla vid tangentbordet hjälper lite, att hitta saker att se fram emot och längta efter hjälper mycket, en resa, middag på restaurang med vänner, sportevenemang, konsert eller varför inte ett hårt gympass!

Livet är överlag ganska blekt och tråkigt där stora delar känns som en utdragen transportsträcka, det är upp till dig att fylla det med ögonblick och stunder att längta efter och minnas!

Då är din önskan att upphöra inte på min tragiska nivå där jag inte hade tvekat på att tacka nej till livet om jag var ett foster och fick välja.

Grejen med depression är ju att man slutar vara intresserad och finna mening med saker. Är man riktigt deprimerad kan man inte ens hitta meningen med att stiga upp och äta frukost.
Det går liksom inte att jämföra med vanlig tristess.

Att påstå att det är en "modern konstruktion" är lika dumt som att säga att huvudvärk är en modern konstruktion för att få dig att köpa Alvedon.
Du tar Alvedon för att kunna fortsätta fungera normalt och få saker gjorda istället för att ligga med huvudvärk. Samma med antidepressiva.

Hej!

Ja, som sagt är det bara för att jag är deprimerad som jag tycker att livet är jättetråkigt? Eller tycker även friska människor detsamma, att de bara finns här annars hade de inte velat födas om de fick frågan i förväg precis som mig som är deprimerad?