Ni som har fått ett cancer besked

Hur har ni tagit det, vilken sort och hur har det gått ?

Hudcancer. Först var de övertygade om en farligare sort men när den väl tagits bort visade det sig vara basalcellscancer som är den sorten man ska få om man nu ska få något. Så det har gått bra.

Nu är det länge sedan så det ordnade sig. Ärligt talat så inser jag såhär efteråt att jag inte riktigt fattade, det gick rätt fort att komma in och få behandling och så rullade det på. Det knepigaste var att berätta för föräldrarna. (Har inga barn så där behövdes ingen info)

De flesta klarar sig faktiskt, så länge man inte är väldigt gammal brukar det fixa sig.

Jobbigt att berätta för barnen och arbetsgivaren, låter som en klysha men jag kände mig mer levande på något sätt.
En tumör som opererades bort och det har gått bra.

Jag är avundsjuk på dem som får cancer, i alla fall dem som får det i någorlunda ung ålder och har lite cash på banken och får behandling som gör att det inte gör (så) ont och får en lagom lång diagnos på hur länge de har kvar, typ 5 år. Vi alla kommer dö, och jag dör 100 gånger hellre ung och dessutom veta när jag ska dö på ett ungefär, så jag kan leva fullt ut den tiden jag har kvar. Istället för leva till man är 120 och ruttna bort och glömma bort hur det ens var att vara ung, det om något är sorgligt.

Att både få behandling och kunna leva fullt ut är nog litet som att både vilja ha kakan och äta den. Cancerbehandlingar innebär ofta ett "heltidsjobb" med väldigt många vårdbesök (inte bara eventuell cytostatikabehandling utan även CT- och/eller MRT-röntgen, strålbehandlingar, omläggningar av venportar, mängder av provtagningar för att hålla koll på blod-, lever- och njurvärden, läkarkonsultationer, resor till/från olika vårdinrättningar osv osv). Behandlingarna medför ofta även svåra biverkningar samt att immunförsvaret blir sämre så man behöver undvika att umgås alltför mycket med andra människor. Så att "leva fullt ut" under en pågående behandling är nog inte alltid helt enkelt.

Ingen expert, så jag är kanske okunnig, men handlar inte många av de behandlingar du beskrivningar om att bekämpa cancern på ett sätt så att man överlever, hela poängen med det jag skrev är ju att man inte ska göra det, jag skulle bara vilja ha behandling som medför ingen eller väldigt liten smärta. Så vad fyller röntgen för syfte då?

Finns ju många som jobbar in i det sista.

I så fall tänker du nog egentligen mer på ren smärtlindring, men ingen behandling mot själva cancern. Eftersom du skrev "får behandling" så tolkade jag det som att du menar just behandling, dvs. hela programmet med eventuella cellgifter, strålning, operation etc, beroende på vilket sorts cancer det handlar om.

(Röntgen görs i de fall man behöver få en uppfattning om tumörens storlek, placering, hur den svarar på behandling etc. Även vid misstanke om metastaser i exempelvis skelett, lungor, hjärna etc. används olika former av röntgen).

Går på cellgiftsbehandling och har fått andra vändan i onsdags och man blir jävligt trött och lätt illamående så man har inte lust att göra speciellt mycket.

Jag fick beskedet, men minns inte så mycket mer än att det var omtumlande. Har minnesbilder från väntrummet, inte mycket mer. När första mötet med alla prover och datum var färdigt så gick jag till pressbyrån och köpte cigaretter. Rökte tre på raken och ringde närmsta familjen. Innan dess feströkte jag bara men cancern (och det svaga psyket?) gjorde mig till fullblodsnikotinist

Efter två dagar var jag ett med beskedet; vi människor är bra på att anpassa oss. Det var en liten tumör i testikeln, och den största ångesten var jakten på metastaser. Den helgen i väntan på att få veta ifall det spridit sig var inget kul. Tror jag förträngt den mesta ångesten. Cancern är borta och cigaretterna blev till snus

Kan tillägga att jag kände tumören baktill på testikeln. Den var riktigt undangömd. Min första läkare vägrade klämma på pungen, men den andra skickade till rutinmässigt ultraljud där dr Kalmar såg att något var galet på en gång.