När började ordet JA uttalas A-A? Och varför?

Kärt barn har många uttal. Det enkla och korta ordet JA uttalas inte på samma sätt i olika delar av landet. Och så har det varit i hundratals år.

I norr bakades JA & JO ihop till ett enda ord, nämligen JO. Så ville man säga JA sa man istället JO. Eller JÅ.

I söder uttalades många gånger själva A:et med valfri vokal eller en vokalmix (diftong). Olika dialekter hade sin egen uttalstolkning av vokalljudet.

J:et har alltså alltid uttalats, medan de dialektala olikheterna har skett i själva vokaluttalet. Men det finns ett undantag. Det sätt som JA (JO) kan sägas i vissa norrländska dialekter. Som ett inåtandande ord. J:et uttalas, om än med ett lite ovanligt ljud för det svenska språket. Det är inte bara ett O eller ett Å som hörs, utan också ett swishande ljud som alltså är själva J:et.

Men nån gång under 1900-talet (kan ha varit tidigare) försvann J:et från JA i vissa dialekter (alla?) i Stockholmsområdet. Nu kan jag ha fel om att det var precis där i landet som fenomenet uppstod, men jag förknippar bortfallet av J med just stockholmska dialekter.

Man började alltså uttala JA som A-A. Inte alltid, men tillräckligt ofta. Ett fenomen som sedan spridit sig över stora delar av landet. Även till lite större städer norrut. Detta A-A kan inte bara uttalas på klassiskt svenskt vis med utåtandning, utan även med en inåtanding som på norrländskt vis. Men då utan swishande J-ljud.

Hur kom det sig att man tappade J:et?

Och när skedde det?

Finns det andra ord i svenskan där den konsonant, som är första ljudet i ordet, inte längre uttalas och är stum? Att vokalen efteråt alltså blir första ljudet i uttalet.

Franskan är ju känd för det. Men fenomenet har inte varit lika tydligt i svenskan. Tror jag i alla fall. Tar gärna emot mothugg på den punkten. Eller på alla andra punkter jag framfört.

Fattar inte heller vilket uttal du menar, men hur många säger JA i alla situationer? Om nån frågar mig något och jag sitter i mina egna tankar svarar jag ofta bara mm, ibland blir det ett aa också, vet ju såklart att det heter ja.

Tycker nästan det är värre med alla, nästan uteslutande unga, som inte verkar förstå det och inte kan skriva så man fattar.
Verkar som om de tror att Ja heter och alltså stavas aaa
Eller de istället för det

Det förkommer ju, och jag ser ingen anledning att misstänka att det skulle ha blivit vanligt på senare tid. Jag vill nog säga att det är lite vanligare hos barn som leker, att ropa "a-a", i stället för att ropa "ja".

Det som jag däremot upplever blivit vanligare, är att saker som "aa" blivit del av chatsvenskan, där det nästan blivit ett eget ord. På samma sätt har "aja" blivit ett eget ord i skrift. Det är ju en talspråklig förenkling av "jaja", men någonstans för 10-15 år sedan så upptäckte jag att många yngre uppfattade det som eget ord, efter att ha använt det i chattar och på forum. Så jag är inte helt säker på att kids ens kommer uppleva att "aa" och "ja" är samma sak om tio år.

Undrar om det inte har sitt ursprung i bordsskick o dylikt. Som sen smittat av sig på det anses finare att vid tal öppna munnen så lite som möjligt. A-a kan sägas med obetydligt öppen mun och ingen risk för utblås av potentiellt dålig andedräkt. Ja, kräver åtmine något utblås.

Utblåsljud sorteras bort i finare sammanhang..?