Citat:
Ursprungligen postat av
HerrGickhan
Är det fetmarkerade din egen hemsnickrade teori eller? Jag kan inte alls känna igen mig i det. Tittar men på uppslagsordet
Jo i Svensk Ordbok så står det:
belagt sedan 1385 (Klosterläsning); fornsvenska iu; trol. besläktat med ja
Det som blivit vanligt i norr (var man nu drar gränsen) är ju den klassiska »invisslingen« för ett jakande svar. Sedan kan man väl möjligen
jovisst (
jomenvisst) kanske vara vanligare än
jodå därstädes.
Din ursprungsfråga om »aa« kan besvaras med: länge sedan. Jag har då hört det i över 60 år.
När jag skrev i norr menade jag norra Sverige. Alltså inte Norrland, som är 2/3 av Sverige och även inkluderar mellersta Sverige rent geografiskt.
I min del av norra Sverige gör vi ingen skillnad på JA och JO. Vi använder JO när vi menar JA, men också när vi menar JO. Så enkelt är det. Ingen hemsnickrad teorinutan självupplevt från barnsben. Och den egenheten märks i skrift. Vi vet oftast inte när JO ska användas korrekt.
Så i dialekterna i min del av landet har man i urtider sagt, och säger fortfarande, JO när man menar både JA och JO. JO är mer vanligt att använda än JA i många sammanhang, dvs om man inte är lite ”fin” och ”märkvärdig” av sig som vi säger. Jag använder JO mer ofta än JA, även om jag menar just JA.
Och SAOB beskriver just det om JO. Att det är ett allmänt jakande i norr. Inte ett JO som i standardsvenskan. Utan både ett JA och ett JO i delar av Norrland och Finland. Märker det när jag pratat med folk från Österbotten.
Citat:
α) (numera i sht i Norrl. o. Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 270 (1917)) ss. jakande svar i allm. Af Palmbergen fregades, om nogon .. hafwer handterat korgen. Han sadhe: ju Her Christers moor och han sielf med. ConsAcAboP 3: 116 (1666). Men vill Du vara upriktig? .. (svar

Jo, om jag kan. IEEstlander (1797) hos Roos FamArk. 21. Hertzberg Canth 2: 124 (1886).
Inåtdragningen kallas här upp dammsugar-jo. Inte dammsugar-ja, även om det använda som ett JA. Och ett JO också så klart.
Det kallas även för inandnings-jo. Och Wikipedia tar upp att det betyder ett JA, men uttalas JO. Precis som jag försökte förklara. Att JO betyder både JA & JO. Hoppas det blev tydligare nu. Det är alltså som jag tidigare sagt inte en hopsnickrad teori utan en daglig erfarenhet.
Precis som att jag spontant säger dammsugare-jo dagligen. Men det är mer vanligt att jag säger JO med en utandning. Man kan nämligen inte börja en mening med ett dammsugare-jo och fortsätta prata på inandingen. Eller det är inte helt sant. Man kan viska meningar på inandningen. Tala däremot är extremt svårt när man drar in luft. Så inandnings-jo är för de gånger man bara vill säga JA eller JO i vanligt tal och inget mer.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Inandnings-jo
Citat:
Inandnings-jo används oftast som en kraftlösare variant av "ja". Dels som en bekräftelse av vad någon annan person har sagt, men samtidigt för att signalera att man inte planerat säga något mer om den saken för stunden. Den kan användas för att avsluta en konversation, eller för att på ett diskret sätt visa en berättare att man lyssnar, håller med och vill att denne skall fortsätta.
Samma sak VARS (varsch) som här uppe betyder både VAR och VART. Ännu en sak jag och många andra från dessa trakter kan ha svårt att använda rätt i skrift, eftersom vi inte skiljer orden åt i dialekten.
Eller som att vi i svenskan säger sköldpadda, men att man i engelskan istället säger tortoise eller turtle beroende på vilken sköldpadda som avses. Därför kan vi svenskar göra fel när vi ska pratar om sköldpaddor på engelska.
Ja, A-A ar funnits väldigt länge. Jag tror uttalet uppstod nån gång på 1900-talet. Svårt att säga för i gamla filmer pratade man ofta nån lite mer tillgjord svenska. Inte riktigt på det vis som folk pratade. Fast A-A känns lite mer nutidsspråk. Men jag kan ha fel.