När började ordet JA uttalas A-A? Och varför?

Kärt barn har många uttal. Det enkla och korta ordet JA uttalas inte på samma sätt i olika delar av landet. Och så har det varit i hundratals år.

I norr bakades JA & JO ihop till ett enda ord, nämligen JO. Så ville man säga JA sa man istället JO. Eller JÅ.

I söder uttalades många gånger själva A:et med valfri vokal eller en vokalmix (diftong). Olika dialekter hade sin egen uttalstolkning av vokalljudet.

J:et har alltså alltid uttalats, medan de dialektala olikheterna har skett i själva vokaluttalet. Men det finns ett undantag. Det sätt som JA (JO) kan sägas i vissa norrländska dialekter. Som ett inåtandande ord. J:et uttalas, om än med ett lite ovanligt ljud för det svenska språket. Det är inte bara ett O eller ett Å som hörs, utan också ett swishande ljud som alltså är själva J:et.

Men nån gång under 1900-talet (kan ha varit tidigare) försvann J:et från JA i vissa dialekter (alla?) i Stockholmsområdet. Nu kan jag ha fel om att det var precis där i landet som fenomenet uppstod, men jag förknippar bortfallet av J med just stockholmska dialekter.

Man började alltså uttala JA som A-A. Inte alltid, men tillräckligt ofta. Ett fenomen som sedan spridit sig över stora delar av landet. Även till lite större städer norrut. Detta A-A kan inte bara uttalas på klassiskt svenskt vis med utåtandning, utan även med en inåtanding som på norrländskt vis. Men då utan swishande J-ljud.

Hur kom det sig att man tappade J:et?

Och när skedde det?

Finns det andra ord i svenskan där den konsonant, som är första ljudet i ordet, inte längre uttalas och är stum? Att vokalen efteråt alltså blir första ljudet i uttalet.

Franskan är ju känd för det. Men fenomenet har inte varit lika tydligt i svenskan. Tror jag i alla fall. Tar gärna emot mothugg på den punkten. Eller på alla andra punkter jag framfört.

Då har du inte hört en malmöbo prata, där mycket tydligt "j" i "ja".

Är det fetmarkerade din egen hemsnickrade teori eller? Jag kan inte alls känna igen mig i det. Tittar men på uppslagsordet Jo i Svensk Ordbok så står det:

belagt sedan 1385 (Klosterläsning); fornsvenska iu; trol. besläktat med ja

Det som blivit vanligt i norr (var man nu drar gränsen) är ju den klassiska »invisslingen« för ett jakande svar. Sedan kan man väl möjligen jovisst (jomenvisst) kanske vara vanligare än jodå därstädes.

Din ursprungsfråga om »aa« kan besvaras med: länge sedan. Jag har då hört det i över 60 år.

Jag tror du missförstått min trådstart. Jag citerar mig själv:


Jag säger inte nånstans att man i hela vårt land slutat uttala J:et. Jag påstår inte ens att man helt slutat uttala J:et i Stockholm.

Däremot uttalas JA som A-A här och där i landet. Inte alltid, men tillräckligt ofta. Jag lovar att det finns folk i Malmö som säger A-A. I synnerhet bland unga människor.

Så min fundering är alltså varför man började säga A-A i nån del av landet (förmodligen Sthlm) och när det skedde?

Som svar på din fråga kan jag säga att jag varit otaliga gånger i Skåne inklusive Malmö. Och jag har så klart hört JA uttalas med ett J. Det har jag även varit med om i Sthlm. Så det är inte problemet. Folk säger fortfarande JA över hela landet. Men man säger också A-A. Varför?

I dagens stressade storstadsamhälle gäller det att arbeta effektivt. Tänk så mycket tid man sparar till annat när man bara säger A.

Jag har inte ställt någon fråga. Jag tror det mer att du inte hör "j" även om de säger "ja".
Det som smålänningar när de säger "korv" det låter som de skippar "r" men de gör inte det men det är ganska svårt höra, blir mer "kouv".

Det där gäller vissa småfåglar som bor i städer.
De skippar ett av ljuden som sina likar på landsbygden behåller.

Kan inte stockholmare säga ja ?

Ääe inte vad jag kan komma på.

När jag skrev i norr menade jag norra Sverige. Alltså inte Norrland, som är 2/3 av Sverige och även inkluderar mellersta Sverige rent geografiskt.

I min del av norra Sverige gör vi ingen skillnad på JA och JO. Vi använder JO när vi menar JA, men också när vi menar JO. Så enkelt är det. Ingen hemsnickrad teorinutan självupplevt från barnsben. Och den egenheten märks i skrift. Vi vet oftast inte när JO ska användas korrekt.

Så i dialekterna i min del av landet har man i urtider sagt, och säger fortfarande, JO när man menar både JA och JO. JO är mer vanligt att använda än JA i många sammanhang, dvs om man inte är lite ”fin” och ”märkvärdig” av sig som vi säger. Jag använder JO mer ofta än JA, även om jag menar just JA.

Och SAOB beskriver just det om JO. Att det är ett allmänt jakande i norr. Inte ett JO som i standardsvenskan. Utan både ett JA och ett JO i delar av Norrland och Finland. Märker det när jag pratat med folk från Österbotten.


Inåtdragningen kallas här upp dammsugar-jo. Inte dammsugar-ja, även om det använda som ett JA. Och ett JO också så klart.

Det kallas även för inandnings-jo. Och Wikipedia tar upp att det betyder ett JA, men uttalas JO. Precis som jag försökte förklara. Att JO betyder både JA & JO. Hoppas det blev tydligare nu. Det är alltså som jag tidigare sagt inte en hopsnickrad teori utan en daglig erfarenhet.

Precis som att jag spontant säger dammsugare-jo dagligen. Men det är mer vanligt att jag säger JO med en utandning. Man kan nämligen inte börja en mening med ett dammsugare-jo och fortsätta prata på inandingen. Eller det är inte helt sant. Man kan viska meningar på inandningen. Tala däremot är extremt svårt när man drar in luft. Så inandnings-jo är för de gånger man bara vill säga JA eller JO i vanligt tal och inget mer.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Inandnings-jo


Samma sak VARS (varsch) som här uppe betyder både VAR och VART. Ännu en sak jag och många andra från dessa trakter kan ha svårt att använda rätt i skrift, eftersom vi inte skiljer orden åt i dialekten.

Eller som att vi i svenskan säger sköldpadda, men att man i engelskan istället säger tortoise eller turtle beroende på vilken sköldpadda som avses. Därför kan vi svenskar göra fel när vi ska pratar om sköldpaddor på engelska.

Ja, A-A ar funnits väldigt länge. Jag tror uttalet uppstod nån gång på 1900-talet. Svårt att säga för i gamla filmer pratade man ofta nån lite mer tillgjord svenska. Inte riktigt på det vis som folk pratade. Fast A-A känns lite mer nutidsspråk. Men jag kan ha fel.

Du generaliserar och tror att alla är som du för att din närmsta umgängeskrets är det. Jag har god insikt i norra Sverige och det är inte så kategoriskt som du vill försöka göra gällande. Har vistats under många år i Norrbotten och det jag kan säga är att Norrbotten är oerhört olikartat. Det är stor skillnad mellan Kiruna, Haparanda, Kalix och Piteå för att ta några kommuner som exempel. Det är också stor skillnad mellan byar och centralorter. Visserligen har ju Luleå en jävligt »bonnig« dialekt (kanske Sveriges absolut fulaste) så du kanske kommer därifrån och tror att alla i Norrbotten talar som man gör i Luleå. Så är det inte.

menar du det släpande "aaaa" eller två stavelser "aa-aa" som vissa säger när dom återberättar anekdoter?