När började ordet JA uttalas A-A? Och varför?

Jag kommer inte från Norrbotten. Har aldrig bott där. Så jag kan inte uttala mig om de dialekterna. Så enkelt är det.

Däremot gillar jag Lule-dialekten. Väldigt skön. ❤️ Ja, alla dialekter i Norrbotten är sköna. Arjeplog tex har ju en helt fantastiskt underbar dialekt.

Däremot finns det andra delar av norra Sverige där JO betyder både JA och JO. Till och med SAOB säger ju det. Så jag förstår inte problemet.

Jag gav alltså några exempel i min trådstart på att det som regel är vokalljudet som förändras beroende på var man bor. Gav också ett exempel på hur man i norr och söder uttalade JA. Ibland som JA, ibland som JO, ibland som en vokalmix i form av diftonger.

Och det stämmer.

Betyder det att alla ställen i norr säger JO istället för JA? Nej. Betyder det att alla ställen i södra ställen i södra Sverige använder andra vokalljud än A? Nej.

Ville bara ge några exempel innan jag nämnde konsonanten J. Eller avsaknaden av den. Att det är vokalen som oftast ändras i JA. Inte konsonanten.

Jag var inte ute efter att starta ett dialektkrig. Jag vet bara att på en större yta i Sverige, så säger man JO både när man menar JA och när man menar JO. Och SAOB håller med.

Nu tillbaka till ämnet. Vet du om andra ord i svenskan där konsonanten i början av ordet blivit stumt och att det är nästa bokstav, en konsonant, som får bli första ljudet i ordet?

Vadå ”A-A”?
Med långt eller kort a-ljud?
Med grav eller akut accent?

Jag är ingen språkexpert. Så grav eller akut accent är inte min specialitet. Ska se om jag hittar nåt klipp med det ljudet.

Det första. När man säger JA som ett svar på en fråga. Ibland släpande som AAAA. Ibland fort som A-A.

Hittade en film om dialekter i Sthlm.

https://youtu.be/JvjBLSF1qPk?si=4C7oDZJAEMLUJZNQ

Runt 0.10-0.11 avslutas en mening med ett A-A, när mannen menar ett JA.

Likaså 0.38-0.39 säger en man A-A när han menar JA.

Men man kan säga ett långt AAAA om man t ex är osäker.

Jag har märkt att bland många influensers av det yngre slaget så säger man ett tydligt JA istället för A-A.

Likaså säger man JAG med ett tydligt G istället för ett JAG med ett svagt G. Man säger JAG TYCKER istället för JA’TYCKER som ju är mer vardagssvenska.

Så kanske det är en tillbakagång till tydligare språk. Kanske A-A kommer ersättas av JA. Den som lever får se.

Ja, det är ju tämligen vanligt i svenskan att förändra och förenkla utfall. Dra ihop. Korta av.

Vi säger t ex inte Sve-rige. Vi säger Sverje.

Och det går åt mindre energi, mindre kraft, att säga A-A istället för JAvv

Men vi brukar som regel inte ta bort konsonantljud i början av ett ord så det blir A-A istället för JA. Däremot kan vi i vissa dialekter ta bort slutet av ett verb. Bara använda stammen av ordet. ÄT istället för ÄTER. Men det är ju den del där man pratar långsammast i Sverige. Så det kanske har varit en nödvändighet.

Nä, snarare "Svärje"

Ett alternativ till a-a är ju också m-m (och uuuh-uh).

Du kommer inte från och har inte bott i Norrbotten, men kategoriserar ändå hur det är i »norr«. Jag vet inte hur dina väderstreck ser ut och vad du definierar som norr. Jag är inte heller ute efter att starta ett »dialektkrig«, men du skrev så ordrikt och fastställde så mycket om hur det är så det blev svårt att undgå att försöka bena upp din frågeställning utifrån det.

Varför inledde du inte med din frågeställning i stället för att slå fast ett antal saker som kan ifrågasättas? Det du frågar efter är ju ett talspråksfenomen som du själv antar har med förenkling att göra. Ser man till det omvända finns ju I som blev Ni och å som blev på (undantaget vissa uttryck).

Mjo.

Hur betydelsefullt är uttalet av ordet Ja i det svenska språket?

Går det att missta Ja-a för ett vanligt Ja?

Nja.

Det går ju tydligen att resa i tiden, via språket.
Fredrik Lindström har haft ett program om det. Lite kort om hans teori. Om man vill t.ex. veta hur stockholmare pratade på 1700-talet, så får man i nutid resa x antal mil ut på landsbygden.
Utifrån den teorin kan man kolla hur långt ut i landet A-A har kommit, sen räkna baklänges för att få fram när det började i Stockholm.

Men vet inte om det funkar längre, med tv och så vidare. Går nog väldigt fort numera.

Verkar dock inte ha kommit till Dalarna än. Inte till mig i alla fall. Eller har det? Vette tusan. Sånt här måste man ju egentligen gå och irritera säg på i nått år eller två på, innan man riktigt vet.

Däremot JA-A, men det är ju föregångaren. Dock sagt så sen 70-talet. Ofta vid ett kraftigare uttal, t.ex. ett irriterat svar.
Att svara a, istället för ja, känns dock vanligt här i trakterna. Så där har j:et försvunnit.
NÄ-Ä och JO-O, är också vanligt.