Vad är problemet med motivationsinternalism?

Motivationsinternalism är en uppfattning att om man hävdar att X är rätt, så är man motiverad emot eller har en dragning till att göra X.

Samt om man hävdar att X är fel, så är man inte motiverad eller har ingen dragning till att göra X.

En amoralist tänks vara omöjlig, och skulle vara en individ som anser att X är fel, men som inte är motiverad alls att inte göra X.

Tillexempel en person, här en seriemördare som anser att mörda är fel, men/och inte är motiverad att inte mörda.

Något som en person som anser att stjäla från äldre är fel, men/och är inte motiverad till att inte stjäla från äldre, är omöjlig.

Men man kan ifrågasätta detta med att det är tänkbart med en person som anser att något är fel, men som inte avstår ifrån att göra det.

Har inte människor erfarenhet av detta fenomen själva?

Det bemötandet kan mötas med att “amoralisten” kan såklart säga att X är fel, men han/hon besitter faktiskt inte uppfattningen eller faktiskt fäller omdömet att X är fel.

Är (sanna) moraliska utsagor alltid motiverande för personen som fäller dessa utsagor?

Rena trosuppfattningar är inte motiverande, och endast icke-kognitivistiska mentala tillstånd kan vara motiverande. (Som attityder och känslor.)

Om du känner något liknande en negativ attityd eller en negativ känsla för att lida, så är du motiverad att inte lida, eller är motiverad att undvika lidandet.

X är fel betyder något liknande ett uttryck (inte en rapportering) att fy för X eller usch för X. Åtminstone enligt emotivismen.

Hur går eran diskussion om det är möjligt att man kan anse att X är rätt, men inte vara motiverad att göra X?

Något knepigt så undviker non-kognitivismen att du måste tänka (gå med på) att det är sant att tortyr är rätt, skulle du ha en positiv känsla för att tortera eftersom icke-kognitivistiska utsagor inte är föremål för att vara sanna eller falska.

Så moraliska utsagor är (inte) sanna eller falska?

Samt (inte) nödvändigt motiverande?

Finns det amoralister?

"Ett moraliskt system ska inte rättfärdiga, mord, stöld eller våldtäkt." Det var det någon som sa...

Om man utgår ifrån det så är problemet med motivationsinternalism att vissa människor faktiskt blir motiverade att mörda, stjäla och våldta, utan att det handlar om någon slags hämnd.

Jämför man med öga för öga tand för tand-moral, då är motivationsinternalisten ond när den oprovocerat gör det "rätta".

Vad som är "fel" för en amoralist skulle jag anta vara något de lärt sig av andra eller hittat på själva. Amoralisten kan hävda att X är fel när hon inte vill någon gör X, antingen för någon annans skull eller sin egen. På så sätt kan hon säga att X är fel utan att faktisk anse att X är fel.

Lidande motiverar mig inte att sluta eller undvika lidande, men lidande är smärtsamt och dåligt.

Man har inte alltid ett motiv av att göra det rätta. Har man hämnd i fokus så är man motiverad att bete sig fel mot personen. Det kan också vara för att man inte bryr sig, att konsekvenser inte spelar någon roll.

Moraliska utsagor kan vara sanna om man anser att de är sanna och utgår från sanningsrelativism. Men även inom en relativism så finns det något objektivt, om andra inte håller med kan man övertygas om att vissa moraliska utsagor är sanna genom påstådda konsekvenser på särskilt agerande. Vad en grupp efterlever blir sanning. Från en amoralists perspektiv är dessa moraliska system inte en äkta moral, eftersom den inte är universell. Det tror jag.