Kan kommunen tvinga en att ta en plats på ett särskilt boende?

Bakgrund:

En somatiskt multisjuk nära anhörig har tidigare vårdats i hemmet med hemtjänst och sin son, som hon bor hos. Andra anhöriga har också funnits på plats att stötta. Hon drabbades av flera sjukdomsfall tidigare i år, och kunde då tillfälligt inte återvända hem. Hon hamnade på ett korttidsboende som inte var det bästa. Hon fick beskedet av biståndshandläggaren på kommunen att det enda sättet att byta var att låta dem leta effter ett särskilt boende (säbo) då det inte fanns några andra korrtidsboenden i komunen, vilket hon motvilligt accepterade. Hon insjukade någon månad senare återigen. Kommunen sa då upp korrtidsplatsen då hon lades in på sjukhus där hon cvårdades under en längre tid. När hon blev frisk nog att skrivas ut,ville kommunen tvinga in henne på gfförsta lediga boende, vilket var ett demensboende. Min anhöriga och hennes son hade varit där på boendet och besökt och fått beskedet på plats att det numera var ett renodlat demensboende (min anhöriga är somatiskt sjuk men lider INTE av någon demenssjukdom). Stället var heller inte utrustat för att vårda min anhöriga heller. Av denna anlending, och den uppenbara olämpligheten att vara den enda somatiskt sjuka på ett demsnboende, tackade de nej. Biståndshandläggaren vägrade acceptera detta och sa att "ärendet med det boendet är inte avslutat bara för att ni säger nej" och att "sjukhuset jagar på mig nu för de vill skriva ut dig".

Min anhöriga vill få till ett växelboende på korttidsboende och i hemmet, två veckor vardera, vilket är något som kommunen erbjuder. Till sist gick kommunen med på att ÖVERVÄGA möjligheten. Familjen ombads skriva en specifikation på vad hemtjänsten skulle göra och tidsgåtgången för varje moment. Sedan precis innan slutet på dagen, så ringde biståndshandläggaren upp min anhöriges son och sa "JA just det ja, jag glömde meddela er, OM vi beviljar din mamma hemtänst så kommer det INTE att vara tills vidare, utan enbart tidsbegränsat till tre månader, och efter det måste hon in på ett säbo, och kom ihåg, innan ni svarar, att vi har inte godkänt att hon får hemtjänststöd ännu. Vi har ett beslut om säbo liggandes hos oss, och om vi inte beviljar hemtjänst så måste hon in på ett säbo i alla fall, eller så får hon skickas hem utan några insatser alls, så tänk på det". Biståndshandläggare meddelade även att det fanns ett plats på ett annat boende tillgängligt i en annan kommun och undrade ifall min anhöriga önskade stå kvar i kön till denna.


Frågeställning:

Hur bör min anhöriga agera i detta fall? Det är onekligen ett utpressningsförsök av ett slag som biståndshandläggaren försöker sig på, men har det någon bäring? Kan kommunen verkligen tvina in någon på ett säbo? Kan de neka hemtjänst på det sättet? Och viktigast av allt, kan min anhöriga begära att kommunen återkallar beslutet om säbo efter det att hon fått komma hem och fått tillfällig hemtjänst beviljad? Vad händer då i så fall?

Vad ska min anhöriga göra med "erbjudandet" av den alternativa boendeplatsen? Kan hon gott tacka nej till denna, eller gör hon beäst att stå kvar i kön till denna för att försäkra sig om att inte hamna på demensboendet? Hon vill som sagt bo hemma och INTE på ett boende.

Tacksam för svar!

Naturligtvis blir hemtjänst den billigaste lösningen, både för kommunen och din anhörig, men det fungerar ju inte om vederbörande är så skröplig att hemtjänsten behöver springa där varje timma. Sen förstår jag inte, du skriver att stället hon blev erbjuden plats på inte hade utrustning, har ni det hemma? Placering i annan kommun är inte aktuellt, såvida inte din anhörig önskar det. Naturligtvis önskar dom inte att personen ska ligga kvar inom sjukvården om behandlingen är färdig, det blir en propp för hela systemet. Be om skriftliga beslut kring allt, Alla ärenden kan överklagas. Det är inte ovanligt att hemtjänst först beviljas under en kortare period, för att man sedan ska kunna ta ställning till om det behövs färre eller fler insatser.

Vad saknades för utrustning? Specialutrustning förskrivs och ordnas av "boendets personal".

Jag föreslår att du ringer upp handläggaren och talar tydligt och sansat, med alla dina frågor nedskrivna på ett papper, du sätter telefon på högtalare och spelar in samtalet!
Eller den som ringer, spelar in samtalet.
Be handläggaren förklara allting 1 gång till, säg att ni vill förstå hur denne menar så att ni kan ta ett beslut. Var tydlig i era frågor! Be handläggaren förtydliga svar ni inte förstår.
Det är ren utpressning!
Bor du i en "fattig kommun" har de sparkrav på sig. Detta skall inte drabba er. Om de inte ändrar sig får du överklaga eller spela upp bandet och informera om att du tar ärendet till media!
Håll huvudet högt, tonläget lågt men bestämt och läs på om lagen, den är tydlig! Men för lång och ingående att tas upp här. Ge inte upp! Ni kommer få rätt om ni orkar stå på er, annars blir ni överkörda!
Mycket vanligt i många kommuner tyvärr.

Det kan man säga


Skulle kunna skriva min historia här men då skulle set bli ett mindre uppslagsverk , kolla mina tidigare inlägg för referens.

Men de kan och har sagt att de aldrig ska hjälpa en viss person med bostad, och med andra handen säga att det som finna är ett sk stödboende.

Det är enligt mig att tvinga, men finna ju somliga som menar att set är inte tvingande om hela samhället stänger portarna för en - bara de kommer med något man kan tugga i sig utanför ens dörr. Men jag är noga med vad jag äter. Samt VEM jag släpper in i mitt hus. När jag vet deras uppdrag och vad de kan tänkas göra , så är det ett mirakel om de släpps om. Bara godhet och i Jesus kristus Namn

Bland annat fanns noll kompetens att använda den C-Pap andningsmask hon använder på natten mot sömnapné.

Hon har haft hemtjänst innan men sedan började man skära ned i kommunen och bevilja färre hemtjänsttimmar och då menade man först att de färre antalet inte skulle räcka. Nu överväger man bevilja, under ett par månader, samma som det var på det gamla beslutet, men då med det överhängande förbehållet att det är "till låns" och att därefter kommer säbo, även om hon inte vill det, för att så har kommunen beslutat etc.

Biståndshandläggaren gormar, skriker och avbryter konstant i telefon och det går knappt att föra en dialog med henne överhuvudtaget. Hon vill inte ens prata om något annat än just säbo och det demensboende (som var det första tillgängliga) som hon hittat (som dessutom är under utredning av IVO för grava brister, bör tilläggas). Ledningen för avdelningen på sjukhuset har upplevt samma problem och har meddlat att de avser göra en avvikelserapportering på handläggarens beteende, för de har inte heller kunnat kommuicera med henne.

Det här är ett vanligt dilemma. Många upplever frustration när de får ett "nej" i handläggningen.

Det folk måste förstå är att en kommun bara har ett begränsat antal platser på ett boende. Naturligtvis kan de uppge att de har x-antal boenden riktade mot en specifik målgrupp. Men faktum kvarstå att det tyvärr är ett begränsat antal platser.

Det vanligast är väl att man vill ha ett boende nära hemmet, vilket är fullt förståeligt. Men i verkligheten kanske det enda lediga boendet ligger på längsta tänkbara avståndet från hemmet sett, eller som i det här fallet så är det "fel" typ av boende.

Sedan är det här med att bedöma vilken hjälp som behövs. Hemtjänst fungerar alldeles utmärkt för de som klarar sig hyggligt själv, man behöver hjälp med enklare saker (sänggående, dusch, mat, städ/tvätt). Alla kommuner har ett tak på hur många timmar man kan beviljas hemtjänst. Är behovet så pass omfattande att man behöver mer än säg ett par timmar per dag i tillsyn räcker inte hemtjänsten till. Då är nästan det enda vettiga alternativet att begära ett särskilt boende. Jag rekommenderar inte anhöriga att försöka ta det lasset själv, det blir i regel oerhört "utbrännande".

Sedan för att svara på själva huvudfrågan i rubriken. Nej, kommunen kan naturligtvis inte tvinga någon att ta en plats på ett särskilt boende. Det som händer är att man får stå kvar i kön tills ett annat boende blir ledigt.

Men här måste man också tänka till rejält. Handlar det om en person med mycket stort vårdbehov så kan det bli väldigt svårt att få till en skälig levnadsstandard. Det kommer att kräva en hel del från anhöriga för att få det att fungera.

Handläggarna i sin tur kan naturligtvis svårligen veta hur lång tid det tar innan ett mer lämpligt boende blir ledigt.

Jag tycker att ni som är närmast anhöriga ska prata ihop er med personen det berör. Sedan stämmer ni träff (vanligtvis sker det via telefon) med handläggaren och pratar igenom allting.

Lycka till!

Aj aj...det var precis sådant här jag avsåg i mitt inlägg innan.

Hemtjänsten är ju den enklaste formen av "vård". Personalen är oftast bara vanliga människor, sällan med någon större medicinsk utbildning.

Har man sömnapné så tänker jag snarare på att man behöver nattpersonal, t ex. genom LSS. Men jag förstår mer än väl att det sannolikt inte är aktuellt.

Tyvärr är det nog så att har man ett omfattande vårdbehov är hemtjänst ingen bra lösning. Förenklat så tar lyfter de i/ur folk ur sänger, tar på stödstrumpor och värmer mat. De flesta har ganska korta besök ett par gånger om dagen. Omfattas man inte av LSS så nog just ett särskilt boende det absolut bästa alternativet.

Bra svar.
Som du säger så brukar kommunen vilja hitta ett boende om omvårdnadsbehovet är så stort att man bedömer att hemtjänst inte är rätt insats då patienten har ett så omfattande omvårdnadsbehov. Tre månader brukar vara tiden man som handläggare har på sig att hitta en plats på ett boende. Tackar man nej till ett boende kan man behöva vänta länge igen för att hitta något bra.

Håller också med om att inte försöka vårda hemma för det kommer bli för mycket för er som anhöriga. Ett boende kan tillgodose behovet och ge vård dygnets alla timmar. Det är en tryggare plats.

Nej, alltså det var ju på det presumptiva BOENDET man saknade kompetensen! Hemtjänsten ahde min anhöriga aldrig något problem med, de var lättlärda och många hade även erfareneht från andra brukare. Dessutom kunde ju min anhöriga bo med sin familj hemma som juj i allra högsta grad kunde hantera masken etc. men värre är det ju på ett boende där ingen familj finns, bara en undersköterska som skulle springa runt som en huvudlös kyckling!