Citat:
I debatten romatisteras ofta säbon som ett slags "privilegium", och för många kanske det fungerar MEN man måsteha klart för sig att det finns MÅNGA nackdelar med att hamna där, särslit om man är "behövande".
1. Dyrt för den enskilde (har jag redan nämnt ovan så lämnar det härvid)
2. Man förlorar i regel möjligheten till avancerad sjukvård i hemmet (ASIGH) eftersom de inte har rätt at gå iinpå säbon, annat än vissa undantag för enstaka rådgivande punktinsatser i vissa särskilda fall, och då på konsultbasis.
3. Man är tvingad att använda boendets läkare och förlorar sin husläkare. Är läkaren ett oempatiskt, lat arschle, så är det "tough shit", du har INTE möjlighet at gå till någon annan. "Valfrihet i vården" existerar inte längre för dig och då får inte heller någon "second opinion".
4. På de flesta boendet måste ALL vårdkontakt gå via sköterskan, som har extremt stor makt. Är sköterskan oempatisk och elak, "tough shit", då fåår du inte träffa doktorn även om han är på besök i byggnaden, för sköterksan måste ge sitt tillstånd.
5. I regel är boendena gravt underbemannade. Personal brukar vara den största utgiftsposten och detta vet även säbon, som ofta och gärna sparar in på detta, till både boenden och personalens förtret. Känner en kompis som jobbat natt på ett sådant boende, han är ENSAM nattetid bland 30 dementa som gärna vandrar omkring och ställer till med tokigheter.
6. Många i personalen är inte utbildande/kompetenta. Det är i regel svårt att rekrytera till dessa tjänster. De är underbetalda och överarbetade. Därför är det ofta personal som inte är anställningsbara på andra ställen inom vården med högre krav. Inte sällan är det en personalstyrka där få ens behärskar begriplig svenska. De har ofta även kunskapsbrister när det gäller viktig medicinsk apperatur, och är oförmögna att känna igen vissa sjukdomssymptom som kan kräva snabba åtgärder.
7. Dålig säkerhetsfunktion. Att hålla koll på patienterna är svårt, min anhöriga utsattes ju t.ex. för ett våldtäktsförsök av en annan boende.
8. Opassande sköterskor som fattar självsvåldliga beslut på patienters bekostnad. Jag har av flera bekanta inom vården fått bekräftat att skäöterskor slentrianmässigt "nollar" patienter som de tycker är "jobbiga" eller "vårdkrävande" när de drabbas av sjukdomsfall. Min anhöriga blev själv "nollad" av en sköterska när hon drabbades av ett akut sjukdomsfall, men ringde raskt efter en ambulans när han fick veta att henne son var på väg till boendet. Incidenten anmäldes givetvis (precis som med så många andra händelser där) men det viftades bort med att sköterskan "missuppfattat/sett fel". Ingen vidare åtgärd togs trots att densamme sköterskan var inblandad i flera andra incidenter, och var benägen att få raseriutbrott och trakasserde boenden på olika sätt. Min anhörigas familj fick av föreståndaren höra att de var så underbemannade att de var tvungna att ha sköterksan kvar eftersom de "inte hade någon annan" och att de hellre hade en sköterska "med brister" än ingen alls.
9. Dålig tillgång till stödfunktioner som sjukgymnastik. Boenden har ofta bara tillgång till en sjukgymnast, och sälland är denne där på heltid. Min anhörigas boende hade t.ex. EN sjukgymnast som kom EN TIMME I VECKAN och skulle då betjäna över 90 andra boenden. Ni kan ju gissa hur många sekunder det blir per person. Min anhöriga såg henne EN GÅNG, då stack hon in huvudet genom dörren och räckte fram ett papper med en massa generiska övningar som min anhöriga inte alls kunde genomföra och inte alls var anpassade till henne, och sedan såg man aldrig den sjukgymnasten igen trots flera påstötningar.
10. Den psykologiska påfrestningen att vara ensam på ett säbo utan sina tillhörigheter och familj (som förvisso besöker dagligen men det är inte samma sak).
Det finns många fler saker, men det här är några av dem man ska ha i beaktning. Så nej, det är långt ifrån en ynnerst att bo på ett säbo, och skälen till att man hellre bor hemma med hemtjänst (om än i utmanande former) är flera.
1. Dyrt för den enskilde (har jag redan nämnt ovan så lämnar det härvid)
2. Man förlorar i regel möjligheten till avancerad sjukvård i hemmet (ASIGH) eftersom de inte har rätt at gå iinpå säbon, annat än vissa undantag för enstaka rådgivande punktinsatser i vissa särskilda fall, och då på konsultbasis.
3. Man är tvingad att använda boendets läkare och förlorar sin husläkare. Är läkaren ett oempatiskt, lat arschle, så är det "tough shit", du har INTE möjlighet at gå till någon annan. "Valfrihet i vården" existerar inte längre för dig och då får inte heller någon "second opinion".
4. På de flesta boendet måste ALL vårdkontakt gå via sköterskan, som har extremt stor makt. Är sköterskan oempatisk och elak, "tough shit", då fåår du inte träffa doktorn även om han är på besök i byggnaden, för sköterksan måste ge sitt tillstånd.
5. I regel är boendena gravt underbemannade. Personal brukar vara den största utgiftsposten och detta vet även säbon, som ofta och gärna sparar in på detta, till både boenden och personalens förtret. Känner en kompis som jobbat natt på ett sådant boende, han är ENSAM nattetid bland 30 dementa som gärna vandrar omkring och ställer till med tokigheter.
6. Många i personalen är inte utbildande/kompetenta. Det är i regel svårt att rekrytera till dessa tjänster. De är underbetalda och överarbetade. Därför är det ofta personal som inte är anställningsbara på andra ställen inom vården med högre krav. Inte sällan är det en personalstyrka där få ens behärskar begriplig svenska. De har ofta även kunskapsbrister när det gäller viktig medicinsk apperatur, och är oförmögna att känna igen vissa sjukdomssymptom som kan kräva snabba åtgärder.
7. Dålig säkerhetsfunktion. Att hålla koll på patienterna är svårt, min anhöriga utsattes ju t.ex. för ett våldtäktsförsök av en annan boende.
8. Opassande sköterskor som fattar självsvåldliga beslut på patienters bekostnad. Jag har av flera bekanta inom vården fått bekräftat att skäöterskor slentrianmässigt "nollar" patienter som de tycker är "jobbiga" eller "vårdkrävande" när de drabbas av sjukdomsfall. Min anhöriga blev själv "nollad" av en sköterska när hon drabbades av ett akut sjukdomsfall, men ringde raskt efter en ambulans när han fick veta att henne son var på väg till boendet. Incidenten anmäldes givetvis (precis som med så många andra händelser där) men det viftades bort med att sköterskan "missuppfattat/sett fel". Ingen vidare åtgärd togs trots att densamme sköterskan var inblandad i flera andra incidenter, och var benägen att få raseriutbrott och trakasserde boenden på olika sätt. Min anhörigas familj fick av föreståndaren höra att de var så underbemannade att de var tvungna att ha sköterksan kvar eftersom de "inte hade någon annan" och att de hellre hade en sköterska "med brister" än ingen alls.
9. Dålig tillgång till stödfunktioner som sjukgymnastik. Boenden har ofta bara tillgång till en sjukgymnast, och sälland är denne där på heltid. Min anhörigas boende hade t.ex. EN sjukgymnast som kom EN TIMME I VECKAN och skulle då betjäna över 90 andra boenden. Ni kan ju gissa hur många sekunder det blir per person. Min anhöriga såg henne EN GÅNG, då stack hon in huvudet genom dörren och räckte fram ett papper med en massa generiska övningar som min anhöriga inte alls kunde genomföra och inte alls var anpassade till henne, och sedan såg man aldrig den sjukgymnasten igen trots flera påstötningar.
10. Den psykologiska påfrestningen att vara ensam på ett säbo utan sina tillhörigheter och familj (som förvisso besöker dagligen men det är inte samma sak).
Det finns många fler saker, men det här är några av dem man ska ha i beaktning. Så nej, det är långt ifrån en ynnerst att bo på ett säbo, och skälen till att man hellre bor hemma med hemtjänst (om än i utmanande former) är flera.
Ungefär som du beskriver det kan det troligen vara - frånsett "egna tillhörigheter". Ok, sjukhussäng lär finnas på säbo, av hänsyn till personalens arbetsmiljö - allt annat får hyresgästen hålla med. Till skillnad från korttidsboende, av lätt förståeliga skäl. Man kommer inte med flyttlass varannan vecka!
Med tanke på hur kommuner kämpar med "Ej verkställda beslut" - när säbo beviljats och plats inte kunnat erbjudas inom tre månader förundras jag över att någon mer eller mindre TVINGAS dit.
