Ensamhet bedrövelse i en värld full av vuxna barn - vilka relationer är värda att ha?

Alla har mycket att stå i eller väljer att ställa sig i. Folk engagerar sig och ser framåt, tror och hoppas. De pysslar, donar och håller på från vaggan till graven året runt. Alla ska någonstans eller är upptagna med de liv eller frågor som slukar dem.
Trump eller Musk, som överdrivna exempel, skulle inte förstått om jag hade frågat dem vad de sysslar med. Ni kan maximalt komma in i Ovala rummet eller till Mars och där möjligen få ståfräs inför Melania Trump eller tumme upp av Nasa och några extra miljarder men inget mer, eller hur... Vi kan ses och köra runt med våra snygga bilar men sen då.. Vart ska det leda..
"Till Dubai eller New York ska du åka för där finns hundratals krogar, stånd, köpcentrum och skyskrapor. Dessutom stränder. Är du inte intresserad av staden? Nej faktiskt inte för vad skulle jag göra där."

Jag känner att samhället, i praktiken hela världen vad jag vet, är full av vuxna barn som leker även om det inte kallas så när man är vuxen. Folks liv går bara ut på självförhärligande eller självförverkliganden men det är jag inte intresserad av att involvera mig i.
Jag har passerat vanliga stadier folk befinner sig i och är inte längre intresserad, som det känns. Vad finns mer bortom det? Hur känner ni? Vilka relationer är värda att ha?

"Livet är meningslöst, tills, livet får mening, av skaparen... "

Ingen tycker synd om någon som tycker synd om sig själv, livet är hårt men livet kan också bli mjukt, om, skaparen ger livet tillbaka, sina mjuka toner igen...

Titta på katten som spinner i ditt knä, en egen liten vilja, som verkar tycka, att du, är någon att lita på, för stunden... Mer än så, kan ingen duga (snackar om dig nu asså)...

När (katten) dessutom är genuint ren i sina känslor, likt ett oskrivet blad i sina tankar, där endast vibrationer skapar en egen personlighet av egen vilja där personliga val (i ditt knä), står i fokus.

Hos denna lilla individ har inte ens språk likt vårat ("geopoliriska-bullschit"), påverkat (infekterat o hjärntvättat) det lilla bladet skrivet av "rena-personliga-vibrationer.."

Detta är enligt mig, en relation av äkta värde, för den som söker där inte många letar...

$ - Djur ger den genuina relationen,
$ - Människor ger relationer för maktens flöde,

$- "Du är dock den enda, som kan ge dig själv, en egen relation till, $innesro..."

Lycka till med ditt sökande broder!

"Livet är ett oskrivet blad, till$, du, börjar skriva på det..."

Alla är barn och dom bor i ett främmande land.
Där går en pojke och leker med snö.
Där går en flicka som samlar på stenar. Hon har en miljon.

Jag tycker inte synd om mig själv och jag påkallar ingens uppmärksamhet. Jag är inte ute efter något sånt utan vill nog bara träffa de som känner likadant. Men var och vem...

Livet kändes meningsfullt tills det slutade. Livet är nog en i stort sett en färdigskriven bok även om den kanske inte är särskilt innehållsrik.
Karusellen livet stannade.
Jag såg vad det var, i vilket falsarium och självbedrägeri av ingenting av mycket jag har levt.
Men det gör INTE "ni".

"Sista tiden" är ensam att möta med folk som inte känner likadant eller som är på väg mot andra "håll". Aja tillsvidare. Framtiden får väl visa vad den har åt mig men kan nästan omöjligt föreställa mig vad det skulle kunna vara för något skoj.

ANDRA TIMOTEUSBREVET 3

1-6:

Människorna i de sista dagarna

1 Du ska veta att i de sista dagarna blir det svåra tider.
2 Människorna kommer att vara egenkära, pengakära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa,
3 kärlekslösa, oförsonliga, skvallriga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, 4 falska, hänsynslösa och högmodiga. De kommer att älska njutning mer än Gud
5 och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem!

Relationer är överlevnad. Var glad om någon vill ha en relation med dig över huvud taget. Du låter som en bortskämd tonåring, som undrar om saker och ting är "värt", och sitter och väntar på att någon ska komma och "motivera" dig.

Låter som att du är vilsen bland andra, och inte hittar rätt gemenskap? Eller snarare att jag försöker bilda mig en uppfattning av en kort anonym text av någon jag inte känner. Jag ser mest att folk har en falsk dubbelmoral, men inte inser det själva eller försöker sopa det under mattan som: alla andra gör ju det. En slags kall personligt anpassad jantelag. Alla ska hålla med varandra, och om man inte gör det så är man antingen en kuf, udda, missanpassad loser. Men allting lyser igenom så tydligt som Kejsarens nya kläder. Och anpassar man sig inte bland dom andra i gänget som röker en gås, tar allt trivialt och chillar så är man ute på hal is på den spelhalvan också. Är man bland dom som tar allting på blodigt personligt allvar, och man borde skämmas, "kamma sig" och skaffa sig ett liv så är man förskjuten där med. Om människor är någorlunda tydliga, ungefär som då dom är på fyllan, under helgerna så skulle det kännas ärligare på något sätt. Nej, jag märker mer och mer att människor antagligen genuint är sådana utan att förstå det själva. Märkligt mänskligt. Det är nog jag som är besviken vilsen, och börjat inse att letande efter andra som ser världen som jag gör är nog ett fåtal. Jag kanske borde hitta en sekt eller något att ansluta mig till om jag ska hitta någon slags gemensam framtid med andra. Känner mig ofta som att jag är som en apa, bland alla andra apor. Men dom andra inser inte att vi är apor hela bunten. Allt känns som en knepig stel reklamfilm, med försäljare som säljer sina själar för att vinna likes på hemmaplan, i deras slutna grupper. En tittande drunknande outsider inser jag, med skrattet i halsen. Alla gräver frenetiskt efter lik i jagandet efter lätta offer. Alla pekar på alla andra, men ser inte sina egna fotspår. Likaså jag själv, då jag kommer på mig. Kanske finns en annan mentalitet någon annanstans, men är för gammal för att leta.

Kan närma mig det där ibland.
Sen tänker jag att jag behöver sällskap och vänner även om allt inte är äkta.
Kanske har att göra med att jag är nöjd med mitt eget sällskap och kan vara med mig själv..
Andra måste inte fylla mig med lugn, bekräftelse etc.
Men vanlig mänsklig bekräftelse har vi alla behov av. Att få, ge etc.
Behöver inte ha den perfekta människan som ska matcha varenda tanke jag har om världen. Och när man inser det så blir man inte s ensam längre. Man kan umgås förutsättningslöst med folk. Utan att känna att de måste matcha en.
Kanske är det det som är att vara vuxen.

Många fina filosofiska aspekter här. Som 50+gubbe tycker jag mig se att världen omkring mig har nån slags eskalerande idioti och obegriplig förändring. Lite svårt att sätta fingret på exakt vad, kanske är det bara jag som har ett pågående självbedrägeri? Har anammat filosofiskt tänkade detta år, pga av (vad jag själv tolkat som) ...tillfälligheter?

På ett personligt plan... jag har haft ett lågmält kaos sen ett år innan covid kickade igång. December 2018; bröt foten och startade sertralinmedicinering mot depression. Slutade även dricka alko. 2019 var rehab och sen kom covid där jag blev hemmajobbande i drygt två år. Under tiden flängde sambon runt och jobbade som vanligt med sina delvis knäppa arbetstider då hon inte kan göra allt jobb hemifrån mer än några möten och admin. Jag insåg försent att jag blivit överviktig, bekväm och tråkig - något som jag senare förstod berodde på att jag ägnat covid-åren åt digital verklighetsflykt då man ändå ville hålla sig undan vanligt folk för att undgå smitta.

Vi hade tappat kommunikationen, sexet och att göra saker tillsammans. I höstas kom det fram att hon älskar även sin senaste (sen ett drygt år) bästa väninna och vill ha sexuellt umgänge med henne men inte med mig. Förståeligt ändå, då jag sedan slutet av 2018 har haft påtaglig brist på lust.

Jag har sagt att jag är ok med det. Har sen i oktober minskat min serotonindos ytterst långsamt och har börjat få liv i kuken och lusten. På min fråga hur jag kan få sexuell stimulans (givet att behovet blir påtagligt) så har jag inte fått något tydligare svar än att "det kan vi diskutera då det blir aktuellt". Jag har iaf dragit igång en förändrad livsstil sedan lucia och tycker mig kunna känna att det går åt rätt håll.

Så här sitter jag med 30+ i BMI och har en vänskapsrelation med min sambo i slutet av 2023. Ändå är jag inte så missnöjd som jag skulle ha trott givet omständigheterna..! Ytterst märkligt kanske, men har kommit fram till att:

- hon är fortfarande jävligt knäpp och väldigt smart, precis såna egenskaper jag värderar högt.
- hon får mig fortfarande att skratta tack vare sin snabbtänkthet.
- närhet får jag nog mest av våra katter, men alltid nån kram per dag och godnattpuss ger hon mig.
- vår kommunikation har blivit bättre på sistone då vi bägge vill ha förbättring på den fronten.
- tanken att jag kan behöva skaffa en kk låter mer skrämmande än kittlande. Just nu.


Ja, tydligen är min relation med sambon så pass bra att den inte upphört pga allt som skett. Får se hur det här utvecklar sig.

Några saker jag lärt mig och upptäckt på vägen:

- Många, jag skulle nog säga de flesta, människor är inte så säkra som de verkar på sin väg genom livet, inkl. jag själv Man kör liksom på i "fake it til you make it"-mode. Det är bättre än att trilla in i och börja älta negativa saker och händelser, vilket är lätt gjort.

- Livet går mycket mer ut på att ha kul än att hitta själva meningen med livet. Det blir mening om man har roligt. Visst, det kan låta ytligt, men betyder inte att vi ska glömma att jobba för att få en inkomst och om man har möjlighet även tänka på andra genom att skänka till välgörenhet och liknande. Men sträva efter att garva också.

- Underskatta inte vänskap, det är viktigt precis som att sova och äta. Alla, ja alla, kan vi känna oss övergivna (svikna) ibland av både vänner och partners. Men man får bara hoppa över att sitta och tycka synd om sig själv i evigheter och förr eller senare hoppa upp i sadeln igen. Om man fastnar i bitterhet, offerroll och självömkan förstör man bara för sig själv. Och som sagt, ingen är skonad från att få nobben ibland av andra människor.

Have fun

Människor gör sig märkvärdiga, hatiska och dömande... Men människor är vackra varelser för vi är olika. Du är inte ensam för du känner ju en tillhörighet via sociala medier likt detta forum, att kunna uttrycka sig fritt.

Du är en syndare, punkt slut. Inte mer eller mindre... Sedan spelar det roll vilka relationer du har, folk kommer och går i livet, vissa dör med åldern eller via sjukdom. Inget märkvärdigt med det, men som sagt vi alla är olika och bär på egenskaper som definitivt skulle gynna en själv... Ge och ta, det är väl vad en relation ska handla om, eller?

Vilken fin beskrivning av den oskrivna blad, påminner om hur en del tonåringar känner när man inte har egna erfarenhet, påminner om tiden innan alla hade tillgång till så mycket flöde hela tiden.påminner om kvinnor som önskade sig kärlek och en familj. Nu kan många tom för mycket att de övertänker och oroar sig även för sånt som inte inträffar. Hur kan vi få många att välja vända bladen eller lita på kärlekens kraft, jag ger för att jag vill ge utan att förvänta mig något. Katten vet att huse skadar inte henne hon är trygg med att de har seperata roller, hon ska spela fin och ge kärlek och förvänta sig skydd och trygghet.