Hur hanterar man sorg?

Hej!

Är en man som haft ett riktigt riktigt överjävligt år hittills. Min mamma gick tyvärr bort i slutet av april efter en lång tids försämring av naturliga orsaker 81 år gammal. I samma veva blir min fru rejält sämre av sin cancer som hon haft i ca 10 år och gynnar ganska snabbt bort hon också i slutet av augusti.
Helt sjukt att bli änkeman ett par månader efter sin egen far. Har ju inte ens hunnit sörja min egen mamma som betydde så mycket för mig i livet nu när min älskade fru och livskamrat gick bort.
Nu när alla måsten och allt administrativt är klart kommer den där hemska tomheten och ensamheten krypande. Vi har en dotter på 12 år tillsammans och vi funkar riktigt bra och hon verkar må bra trots allt som hänt. Men fan jag är 50 år jag vill inte leva ensam jag vill ha en kvinna vid min sida i livet.
Fattar dock att man inte ska kasta sig in i något nytt snabbt då bränner man sig bara och blir ännu deppigare.
När man levt med någon som varit cancersjuk länge så är det först och främst närheten man saknar först. Det har jag förstått på andra i denna situation. När det går över kommer som sagt var den hemska tomheten och ensamheten.

Har ett ordnat liv och mål som jag jobbar framåt mot och ska klara men just nu känns allt hopplöst.
Vet att det sakta men säkert kommer bli bättre såklart. Har också kontakt med en del stödgrupper som hjälper.

Någon mer som är/varit i denna situation och har tips. Är social och vill inte isolera mig men det är svårt nu❤️

Förlåt om inlägget blev lite rörigt

/En sorgsen själ

Bearbeta, tänk på dina nära och finns där för din familj. Första året är det värsta, vissa dagar bättre, andra tunga.

Jag förlorade min bästa vän för några år sedan och visste inte hur fan jag skulle gå vidare. Men det går, tid är nyckeln.

Och träng inte undan, för guds skull.

Du måste skilja på sorg och behov. Förr var det inte ovanligt att man efter partners död var omgift inom ett år, något som inte ses lika normalt längre.

Sorgen försvinner aldrig helt, men man kan gemensamt hedra de gångna genom att umgås ni överlevande tre, prata ut, påminn varandra om de goda minnena och prata om de svårigheter ni känner.

Har en god vän som blev änkling vid 52, de hade dock inte gemensamma barn. Så han umgås med familjen för att känna gemenskap, och nätdejtar lite för att mest känna att han inte är död själv.

Han sa, att man måste skilja på vissa basala behov ett äktenskap innebär, närhet och vanor, småprat över en kaffe, och köttsliga lustar. Knulla gör han ibland med någon han träffar, men småpratet och vanorna har han med sin familj istället.

Låter sjukt tufft att förlora två personer som står en så nära.
Känns ju ändå bra att du har en dotter som du älskar och hon verkar ju älska dig lika mycket.

Har du syskon? Vänner eller bekanta som du har bra kontakt med?
Eller intressen i livet? Kanske svårt att ta tag i saker och ting när du varit med om det du just varit med om.

Har ett tips till er alla, sorglinjen.se

Tycker det är fullt rimligt upplägg.

Har inte varit kund men känner kvinnan och tycker hon resonerar sunt.

Bra tips där, jag känner folk som absolut skulle kunna ha nytta av detta.

Det är bitter det där. Jag har varit med om liknande. Jag ser sorg som avbetalning på lyckan man lånade. Har undvikit att skaffa djur för att göra tillvaron livligare. Jag har ett hål som saknar biten som passade i hålet, inget annat passar. Längta tillbaka, lyssna på musik och gråta lite. Tacka för det man fick. Finnas för de som har det likadant.

Kanske fungerar att fokusera på att ditt barn bara har en förälder nu. Och därför måste du bara fortsätta framåt ett tag.

Bara en tanke alltså. Kanske prata med farsan. "Vad gör man nu"?

Alla sorger och trauman följer samma mönster av återhämtning

1. Chockfasen
2. Reaktionsfasen
3. Reparationsfasen
4. Nyorienteringsfasen

De olika perioderna tar olika lång tid för olika individer och upplevelser. Ge dig tid.

Sorg är plågsam men man ska inte försöka ignorera. Det är en naturlig känsla.

Trist. Tålamod - TS bär ju ingen som helst skuld till det som har hänt - bara en fruktansvärd otur. Det kommer nog sakta gå till minnenas värld vartefter...det går inte att backa i tiden...godare tider borde nästan komma.

Jag har en syster som är ett stort stöd för mig samt min frus syster men hon sörjer väldigt mycket själv just nu. Har också en hel del bekanta som jag har kontakt med men de når inte riktigt fram. Man måste nästan upplevt något sådant här själv för att förstå fullt ut. Har kontakt med andra som varit med om samma sak. Särskilt en där det utvecklats till en del känslor men jag vågar inte gå vidare med det nu. Måste få sörja nu annars skjuter jag nog bara upp det.